Sluta behandla Sveriges Radio som om vi går rasisternas ärenden!

Postat av
Svara

De senaste veckorna har jag gång på gång fått försvara min arbetsplats, jag har försökt förklara hur public service fungerar och själv försökt fatta vad det är som händer med samtalet.

Allt på Sveriges Radio är inte perfekt, somligt kunde definitivt ha hanterats både bättre och smidigare och annorlunda och jag håller med om att det finns ett pedagogiskt problem hos ledningen i att klargöra vår ställning kring till exempel Soran Ismail och varför han inte kan arbeta för SR under tiden fram till valen medan Alexandra Pascalidou kan det osv osv. Men därifrån till att vi i stort sett går rasisternas ärenden? Nu får ni väl ändå ge er?!

Den här länken delas av många nu. http://www.etc.se/ledare/fragan-sr-borde-stalla-skulle-det-har-vara-okej-att-saga-om-en-jude

Maria-Pia Boëthius får Sveriges Radio att framstå som något slags jävla växthus för bruna åsikter, alternativt som något helt ryggradslöst. Men Boëthius text är snömos. Varför ska till exempel Sveriges Radio klä skott för en helt koko publicering som DN har gjort?

Låt mig gå igenom några delar av texten.

”Däremot får man i svenska medier och i public service säga att muslimer eller utomeuropeiska invandrare inte borde få komma hit, att rumänska tiggare borde förbjudas, att det är acceptabelt att polis i Skåne upprättar listor över romska släkter och så vidare. Och en programledare, som idogt slåss mot den sortens rasism utmönstras ur public service eftersom hen då inte är objektiv.”

”Man”, vem är det? Är det en rasist som står i direktsändning och säger detta? Eller menar Boëthius att det är vi programledare som står och säger detta? Har någon enda programledare eller journalist på SR sagt detta? Det är ju så luddigt formulerat att det kan vara vilket som. Påståendet ovan är otroligt missvisande, på gränsen till rent ljug. Eller så här: någon kan förvisso stå i en studio och säga sådana saker, likaväl som en antisemit skulle kunna stå och säga något om judar, men ingen skulle någonsin kunna stå och säga detta oemotsagt. Om någon av oss som arbetar som programledare på Sveriges Radio skulle ha en person i studion som säger sådant så är det vår plikt att säga emot. PLIKT, fattar ni? Det ingår i vårt uppdrag att stå upp för mänskliga rättigheter och allas lika värde. Så om någon står i min studio och säger förklenande saker om judar, bruna, kvinnor, enarmade, bögar, handikappade, rakhåriga eller whatever så kommer den personen inte ut ur studion utan att jag har käftat emot, försåvitt det inte finns en given meningsmotståndare, då får hen göra det istället. Men sådana åsikter får ALDRIG höras i radio utan att ifrågasättas. Och nej, det är inte bara jag, det gäller ALLA som på något vis hörs i radio. Ok? Ge mig gärna exempel på alla gånger ni har hört rasister stå och tjafsa i Sveriges Radio om invandrare utan att få mothugg av programledaren eller någon annan i studion.

Vidare.

”Men läget i Sverige av idag är att man får säga sådant om muslimer eftersom ett politiskt parti med de åsikterna valts in i riksdagen.”

”Man”, igen. Vem är denne ”man”, ärligt? I övrigt: samma argumentation och samma invändningar som ovan.

”Vad skulle hända med public services ”objektivitet” om ett parti á la -Gyllene Gryning i Grekland valdes in i den svenska riksdagen? Med uttalad antisemitism på sin dagordning?”

Enkelt. Om det uttryckligen står i partiprogrammet så är det inga som helst problem för public service att kalla en spade för en spade. Vi står för mänskliga rättigheter OCH yttrandefrihet. Varför är det så jävla svårt att ha två tankar i huvudet samtidigt?

”Nu har vi hamnat i ett läge där de som brännmärker rasism i gestalt av Sverigedemokraterna inte anses objektiva, medan SD tillåts brännmärka olika folkgrupper i skydd av sina riksdagsplatser.”

SD brännmärker folkgrupper i skydd av sina riksdagsplatser. Vad betyder ens det påståendet? Är SD ett rasistiskt parti eller är det så att de har rasister i sitt parti? Om det inte står i deras partiprogram att de är rasister, ska vi då ändå påstå att de är det? Vad ska vi gå på? SD sitter i många fullmäktige runt om i landet men intressant nog har de lagt väldigt få motioner i sitt kärnämne invandringsfrågan. De har ända sedan starten tagit avstånd från rasism och inte ens Expo kallar SD för ett rasistiskt parti, men Sveriges Radio, som inte sitter på Expo-folkets expertkunskaper, vi ska påstå att de är ett rasistiskt parti? Allvarligt? Att SD lockar till sig en osedvanligt hög andel personer med sådana åsikter är ju ingen hemlis, det låtsas ingen heller. Det är heller inte särskilt märkligt med tanke på deras bakgrund.

Ska vi på SR följa åsiktsdrevet och tycka ‘rätt’ eller ska vi försöka hålla oss kalla och rapportera det vi ser och hör? Vi berättar om Ekeroth när han går runt på stan med sina järnrör osv. Vi har sakkunniga mänskor, till exempel från Expo, med i våra sändningar där de får berätta sin syn på skeenden och handlingar. Och det är det vi ska göra, vi är faktiskt bundna att vara så opartiska vi kan. Men vi ska ändå ta ställning för mänskliga rättigheter och mot rasism. Det kan bli dubbelt det där. Och kanske är det en omodern beskrivning av uppdraget, jag vet inte. Det tål att tänkas på.

Men vilken grad av engagemang känns okej? Ska den mediala kanal som åtnjuter högst förtroende av alla i Sverige (enligt förtroendebarometern som tas fram av SOM-institutet vid Göteborgs universitet) bli en åsiktsmaskin där programledares privata, politiska åsikter uttrycks i högt och lågt? (Fundera gärna över varför vi har så högt förtroende, kanske har det att göra med vårt förhållningssätt.) Soran Ismail har ju ‘rätt’ åsikter, han är vad jag vet inte partipolitisk, men han är öppet emot Sverigedemokraterna. Om en annan känd programledare bestämde sig för att börja bekämpa till exempel Kristdemokraterna, för att det finns folk där som står för gammelkristna värderingar och sålunda är antigay och anti allt som inte är heteronormativt och tycker att folk som inte ligger i mitten av normalfördelningskurvan inte ska ha samma rättigheter som oss andra, vad gör vi då?

Hur gör vi med de programledare som kanske är sverigedemokrater men inte rasister? Eller som inte är partipolitiska alls men som tycker att hanteringen av invandringsfrågor har spårat ur, för det kan man ju faktiskt få tycka utan att vara rasist. Ska de få stå och köra sitt race? Eller de som är kommunister? En ideologi som i sin grund går ut på samhällsomstörtande verksamhet? Vill ni höra det? Moderater, ska de få stå och prata sig varma för fler jobbskatteavdrag? Eller ska vi programledare häckla moderater och sossar och sverigedemokrater och alla andra, beroende på vilken agenda vi själva har? Det är inte svårt att vara anställd på SR och till exempel fördöma den nya antigaylag som Museveni skrev under i Uganda i veckan. Inte ett dugg, eftersom det är ett uppenbart brott mot mänskliga rättigheter. Det finns ingen munkavle. Men vi är ålagda att vara försiktiga med att ta politisk ställning. Jag tycker inte det är så konstigt. Vi är inte ledarskribenter eller krönikörer, varför vill ni göra oss till det?

För dem av er som känner mig så vet ni att jag är en person med jävligt mycket åsikter. Det var svårt för mig att inse att jag måste lägga band på den sidan av mig själv när jag började på SR. Men vad är alternativet? Att jag står och spyr galla åt höger och vänster, allt efter vad jag för dagen tycker verkar mest idiotiskt? Det kanske är rolig radio, men inte fan skulle det bygga något generellt förtroende för Sveriges Radio.

Till sist – alla ni som lägger så mycket energi på att pissa på Sveriges Radio. Fundera ett par minuter på om det är rätt ställe att ödsla kraften på. Vi tar fighten, hela tiden. Låt oss fokusera på rätt saker istället för att evighetstjafsa om pedagogiska problem. Ni vet vad vi står för. Det är inte SR som är the bad guy. Minns det.

Saknaden

Postat av
Svara

Jag har doppat farmors orkidéer i vatten. Tre stycken. Vattendopp en gång i veckan och utsikt mot hästhagen, så ser deras liv ut nu. No more Vättlefjäll. De blommade när hon dog, nu är det bara den rosa-limefärgade som envist håller på.

Jag fick porträttet av henne som en konstnär som hette Karnå målade när hon var 13 år. Han var hennes lärare och blev en god vän till familjen. Hon har röd klänning och två långa flätor. Det hänger i vardagsrummet, på en vägg där jag ser det så fort jag går in i rummet. Hon tittar bort på bilden.

Jag lägger clementiner i en av hennes illröda böhmiska glasskålar. De ska stå framme nu. Med frukt och nötter och godis i. Dumlekolor i en. Farmors favoritgodis.

Jag hittade ett foto på henne. Hon sitter på golvet med en irländsk setter bredvid sig och teakmöbler i bakgrunden. Båda händerna är kvar. Hon har på sig en halvblank leopardmönstrad klänning. Blå. Jag har precis köpt en halvblank leopardmönstrad klänning, fast röd.

Jag dricker gin och tonic och jag saknar henne.

Jag gråter när jag är ensam. Det är för svårt att göra det med publik.

Jag saknar dig farmor. Hoppas du röjer runt ordentligt, var du än är. Och du, glöm inte att du lovade att komma tillbaka och spöka för mig.

Alla dessa pojkar

Postat av
2
Pojkarna ja. Alla dessa pojkar. Alla dessa män. Alla dessa män, som formar och fostrar. Och kvinnor såklart. Vi fostrar också, men de fyra pojkarna här hemma må inspireras av mitt intellekt men de identifierar sig inte med mig. Inte i sina roller som penisbärare. Kön spelar roll. Och det är väl egentligen inget problem. Det diskuteras ganska mycket vilken roll den moderna mannen ska ha. Det pratas om att männen känner sig oviktiga och överflödiga. Jag tänker allt oftare att det är vansinne att/om män går runt och känner så. Kära män, utan er går världen under. Utan er formas nya generationer pojkar till dåliga män. Och dåliga män, det är det farligaste som finns. Så se det så här: ni är asviktiga. Just nu och en lång tid framöver är ni kanske allra viktigast av alla. För om ni inte är bra förebilder, om ni inte bestämmer er för att ändra det som är dåligt med världen, då går det åt helvete. Så viktiga är ni. Jag tänkte säga känn ingen press, men jag säger tvärtom: känn pressen. Men känn också stödet. Vi är många som står bredvid er.

Skål på dig, farmor lilla

Postat av
2

”Och när du kommer hem så tar du en gin och tonic för mig.”

Det gör jag. Nu. Och jag går sönder.

Min farmor ska dö. Hon ligger på Östra och väntar. Och hoppas. Det senaste året har krämporna varit för många, och för begränsande. Hon vill inte leva längre.

Det är bra att hon är trygg i sitt beslut. Men just nu känner jag bara att jag inte vill. Jag vill inte. Jag vill inte bli lämnad ensam kvar. Den sista jag har kvar, och den enda jag har haft, som är lik mig, som delar mitt blod och som förstår hur jag fungerar. Vi kan prata om allting. Farmor skulle släktforska, hon skulle skriva ner det hon minns. Det blev inte så. Igår sade farmor plötsligt att om jag hade några frågor skulle jag ställa dem nu, för nu är det sista chansen. Jag hann inte. Innan jag kom på en enda fråga hade hon vandrat in i dimmorna igen.

Jag stannade på vägen hem från Göteborg idag. Gick in på blomsterhandeln i Mellerud och stirrade på orkidéerna och grät. Farmor har en massa orkidéer som hon har fått av min faster. Hon är stolt över att de blommar nästan jämt. Hon pysslar med dem någon timme varje vecka och de lever ett prima liv med ljus utsikt över Vättlefjäll. Blomsterhandelmannen höll sig undan. Det var nog lika bra det.

Farmor är en av de starkaste mänskor jag känner. Hon förtränger mycket, men det verkar funka för henne. Två barn har dött ifrån henne; min pappa och min farbror. Hon har förlorat två män i prostatacancer. Hon blev av med sin högerhand när en nylonmorgonrock fattade eld när hon skulle ställa in något i ugnen (eller ta ut, jag minns inte). Nylonet smälte fast på huden och brände fast så hårt att skelettet började brinna. Handen blev en bränd klo. Den amputerades. Hon lärde sig skriva och måla med vänsterhanden. Hon har överlevt fyra hjärtinfarkter. Det finns mer, men ni fattar. Keep calm and carry on är liksom ingen poster för henne, det är hon.

Farmor försvann, som alla i min släkt, när jag tvångsomhändertogs. Inget klander i det, det var inte möjligt att hålla kontakt eftersom den första fosterfamiljen inte ville det. Hon kom tillbaka in i mitt liv när jag var i sena tonåren. Sedan dess har vi haft kontakt, mer eller mindre regelbundet.

När jag var hos henne för någon månad sedan sade hon att hon hade börjat rensa i skåpen inför döden. Hon sade att det var lite märkligt att tänka på att man aldrig mer kommer göra vissa saker, till exempel åka till Spanien där hon har tillbringat vinterhalvåret de senaste 30 åren. ”Aldrig mer”, sade farmor, ”det är ett märkligt perspektiv. Men jag känner mig färdig med detta nu.”.

Någon vecka senare åkte hon in på sjukhus. Blödande magsår. Hon kom hem igen, förra veckan åkte hon in igen. Hål i tarmen. Det läcker avföring ut i bukhålan. Hon vägrar opereras. Nu kommer hon nog inte ut mer. Och vi ses nog aldrig mer. Aldrig mer.

Hur tar man farväl av någon som ska dö?

”Jag kommer ner igen på lördag. Vi ses då” sade jag. Och kände hur jag nästan bröt ihop, men bara nästan. Det var för absurt. Att åka hem, lämna henne där. Säga hejdå för sista gången.

”Det tror jag inte vi gör lilla vän” sade farmor. ”Men var inte orolig, jag är helt lugn. Jag är inte rädd. Jag är redo att dö nu. Ta vara på dig och dina pojkar. Lev väl. Jag hälsar din pappa om det blir så.” Hon plirade mot mig och såg nästan ut som vanligt för ett ögonblick. Jag höll ihop. ”Och när du kommer hem så tar du en gin och tonic för mig.” Då brast det. Hennes och min jävla favoritdrink, den knäckte mig. Farmor som säger giiin, med långt bohuslänskt ‘i’. Varför just den grejen blev den utlösande faktorn vet jag inte. Kanske för att den var minst högtidlig av allt i det rummet, där och då. Minst allvarlig. Tusen slangar, maskinblipp, personal och lilla greiga farmor mitt i alltihop. Gin och tonic.

Skål farmor.

Snart är allt sexistiskt

Postat av
3

”Snart är allt sexistiskt”. När jag läser vad Leif Mannerström säger angående den helt rubbat kassa reklamkampanjen med halvnakna babes i ett kök, http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article17263122.ab så känner jag att Mannerström har helt rätt: snart är allt sexistiskt. ”Att visa halvnakna kvinnor har gjorts i alla tider, det är inget konstigt med det.” Nämen precis. Fin analys där Leif.

Våldtäkt. Prostitution. Polio. Hungersnöd. Drunkningsolyckor. Alltihop har funnits i alla tider. För att använda samma gnistrande skarpa retorik som Mannerström vågar man med andra ord snart inte knulla eller bada.

En annan sak som har funnits i alla tider är krig. Det är inget konstigt med krig heller. Mänskor krigar, det är så. Många tjänar pengar på det, somliga, de som själva inte utsätts för kriget, gillar till och med krig.

Men det kanske, liksom sexistisk reklam, eller sexism i allmänhet för den delen, ändå är en sak vi bör bekämpa? Eller? Leif?

Allting handlar om vilken sorts samhälle vi vill ha. Allting är politik. ALLTING. Den som inte förstår det har inte förstått någonting. Jag antar att Mannerström och hans meningsgelikar sitter och ojar sig över alla dessa arga feminister som gör allting tråkigt och politiskt. Jag förstår den grejen. Jag kan själv bli innerligt trött på folk som ska vara PK hela tiden.

Men vet ni vad, sexistgubbs? Jag utsätts för era blickar, ert synsätt, ert tolkningsföreträde på verkligheten varenda förbannad dag. Jag är så trött på er och er världsbild att jag ärligt talat känner för att spränga alla jävla stenåldersgubbjävlar till en annan galax. Ni kan väl för helskotta bara skaffa er ett jävla minimum av konsekvensanalytisk förmåga innan ni uttalar er? Är det så himla svårt att förstå att allting hänger ihop?

Pissar man på en stubbe hela tiden så ruttnar den till slut. Den stubben är jag. Ni kan dra åt helvete. Det gäller även Aftonbladet i det här fallet. Jag förstår att reportern slickade sig runt munnen efter att ha fått de smaskiga pratminusen från Mannerström. Men att ta den här diskussionen och blanda in en nollkollig kock i den är inte bra journalistik. Man måste stå för något slags jävla hållning. Ska man ha med en mänska som hävdar att det väl inte är någon fara med den här sortens bilder får det vara någon som är lite bättre påläst och som kan säga nåt som tillför något. Ska ni ursäkta er med att ‘båda’ sidor fick komma till tals? Balansen i texten? De ena sidan talar ju redan. Nämligen mongot som beställt kampanjen. Ni hittade ingen sexist med konsekvensanalys? Ah, surprise. Fuck you, Aftonbladet. Ni letade inte tillräckligt. Det finns en intressant diskussion bakom allt det här spektaklet. Det finns säkerligen mänskor som är bildade och som kan säga något om både det ena och det andra synsättet. Gör den artikeln istället. Hinner inte? Låt bli då.

 

Egoismens pris

Postat av
11

”Men jag älskar ju dig. Jag älskar ju dig!” Den stora, starka kroppen, böjd, ryckig av gråten. Hulkandet, snoret. Den förtvivlade, förvånade rösten. Den spruckna blicken. Bönerna.

Det var inte första gången vi hade samtalet. Eller samtalet, det var väl inget samtal. Det var inte första gången jag sade att jag inte ville längre. Men det var första gången det inte fanns någon väg tillbaka. Det visste vi båda. Det var över nu. Och jag som stod där och inte riktigt orkade vara där. Inte i det där, inte med honom. Inte göra så här, mot honom, mot vårt barn.

Men jag hade vägt för och emot så många gånger att jag knappt kunde reda ut det längre. Kvar blev inga argument. Bara en känsla av att jag inte ville, att jag inte kunde leva i känslan av att inte vilja. Att jag inte stod ut.

Inget hade hänt. Han hade inte gjort något elakt eller dumt eller fel. Han var bara som han var. Och det dög inte åt mig. Jag kände mig mest utled eller fångad eller likgiltig eller förbannad på allt det föregående. Det var inte hans fel. Det var mitt.

Jag ältar den där stunden. Den har blivit något slags avstamp för alla tankar kring om jag kunde gjort något annorlunda. Om det ändå inte hade kunnat gå. Skulden över att ha splittrat vår lilla familj, av att ha,som det ju har blivit nu, berövat min son sin far, jag vet inte var jag ska göra av den. Jag kan resonera intellektuellt kring det, och se och förstå saker. Och sedan känner jag att det inte håller, att allting landar i att jag fattade ett helt och hållet egoistiskt beslut. Att jag ville vara gladare, lyckligare, ha mer passion och glädje.

Man blir en bättre mamma då. Så står det skrivet. Det är okej med skilsmässor för man måste må bra själv också. Men jag är inte en bättre mamma nu än vad jag var då. Det är jag faktiskt inte. Och pappan var en bra pappa. Och en bra person, men inte den bästa personen för mig. Och det är egentligen bara där vi landar. Han var inte den bästa personen för mig.

Duger det? Gör det verkligen det? Kommer det duga för min son? Priset är så jävla, jävla högt. Och oundvikligt, för jag hade inte kunnat stanna, jag vet ju det.

Att min son betalar en del av priset gör det outhärdligt. Och den delen av det hade jag inte tänkt färdigt på. Det föll mig inte in att en pappa, den pappan, kunde försvinna. Fastän han redan hade gjort det en gång förut, med sitt första barn. Trots det föll det mig aldrig in. Jag är inte så jävla listig som jag tror. Det vet jag nu.

Och nu får jag leva med skulden. För nu finns pojkens pappa inte alls kvar i hans liv. Han har valt att försvinna. Ett och ett halvt år nu. Men femåringen har inte glömt. Han frågar fortfarande, han undrar varför han inte får träffa pappa, han ber att vi ska åka förbi pappa när vi är i Göteborg. Pappan som aldrig öppnar eller svarar. Pappan som har bytt alla sina nummer och gjort sig helt oanträffbar. Det är mitt fel. Jag borde skött det bättre, det borde jag. På något jävla vis.

Sonen har fått en ny, fantastisk pappa. En man som älskar honom som ett av sina egna barn. En ny pappa, som säger att det är klart vi åker förbi pappa och som sedan pratar om något annat, så den riktiga pappan får sjunka undan en stund igen. Sonen är ledsen ibland, oftast inte. Han kallar sin nya pappa för ‘pappa’ nu.

Men lättnaden infinner sig inte. Lättnaden i att veta att man gjorde rätt som lämnade.

Den kommer inte.

 

Instagram-flickorna

Postat av
Svara

I dagens GP kan man läsa ett brev från en av de dömda Instagram-flickorna. http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.1788807-oppet-brev-fran-instagramdomd-15-aring

Instagram-flickorna. Två tjejer, 15 och 16 år gamla. Jag vet att de har begått ett brott och att de får ta ett straff för det. Jag vet att vår önskan om brottets konsekvens i form av ett straff är stark. Vår längtan efter hämnd är förmodligen väldigt djupt rotad och svår att komma undan. Och någonstans är det väl rimligt att folk inte kan bete sig hur som helst utan att det får någon påföljd.

Frågan är vad den påföljden ska vara.

Jag vet att somliga tycker det är ett jävla flumsnack att säga att man borde hela, rätta till, hjälpa dem som begår brott istället för att ‘bara’ straffa dem. Men jag tycker att kriminalvården borde vara just det den säger sig vara, nämligen vård av kriminella. Jag menar att den samhälleliga kostnaden för att straffa de här två flickorna blir skyhögt mycket högre än vad alla bestraffningsivrare förstår. Jag menar att det hade varit billigare och bättre för samhället att låta dem få utbildning och samhällstjänst som straff, att ‘tvingas’ göra något vettigt av sina liv, med någon god människa som mentor. Jag har skrivit om det förut, det grönländska exemplet. Traditionellt såg man varje brottsling som en människa som hamnat snett och som behövde guidning och möjlighet att ta sig tillbaka till det ‘bra’ samhället. Man såg på kriminella som människor som saknade något, inte som människor som skulle stötas bort. Så folk dömdes till att leva med en fiskarfamilj tex. Gå upp varje morgon, fiska hela dagen, dela det strävsamma livet med familjen man inkvarterades hos. När straffet var avtjänat hade personen ifråga ett yrke och hade inte hamnat ännu längre bort från det vanliga samhället.

För klent? Inget straff? Straffet bestod i att man under några års tid inte bestämde själv över sitt liv. Ungefär som att sitta i fängelse eller på ungdomsvårdhem, bara med den skillnaden att tiden där är helt jävla bortkastad och snarare förstör mer än den gör något annat.

Det är inte säkert att en lite extra fiffig kamrerstyp behöver vård när hen har försnillat miljoner kronor i skattepengar, jag låter det vara osagt. Men i fallet med till exempel Instagram-flickorna menar jag att det definitivt är något slags vård/hjälp/samhällelig uppfostran de behöver. Vi pratar om tonåringar här, inte vuxna mänskor. De vet att de har gjort fel. De vet dessutom att det inte bara var de som gjorde fel, utan ett par hundra andra människor som också spred de där jävla bilderna, men de andra tvåhundra personerna är vare sig åtalade för något brott, än mindre dömda. Vi lär dem alltså att de två faktiskt straffas oerhört hårt för ett brott som begicks av många, och att det inte är mer än rätt.

De två flickorna ska betala mer än en halv miljon i skadestånd. 15 000 kronor till vardera 38 målsägande. Med hyfsad koll på ekonomin kanske man kan betala av en mänska om året. Det vill säga förutsatt att man har ett jobb. Det har man förmodligen inte när man kommer direkt från ungdomsvården. Så vad pratar vi om för längd på straffet? Hur många år kommer det ta att betala skadeståndet? Tjugo? Trettio?

Ser man det i förhållande till straffets faktiska längd hade det varit bättre att döda. Då hade de fått sitta ett antal år och sedan komma ut, skuldfria. De här flickornas föräldrar har inga årslöner att hosta upp. Det blir räntor, betalningsanmärkningar, de blir kreditovärdiga. Skadeståndet påverkar deras liv för en oerhört lång tid framöver. Kanske för resten av livet.

Så vad har vi uppnått då? En avskräckande effekt för andra ungdomar? Förmodligen inte, det är i stort sett ingenting i världen som funkar avskräckande. Folk röker, solar, knullar utan gummi, äter fett, dricker för mycket, begår brott och kör för fort trots att vi ALLA vet att det är farligt. Skitfarligt till och med. Vi vet det, men vi tänker ju att det där händer inte mig. Det är så vi funkar.

Så vad har vi uppnått?

Jo, att ett gäng bestraffningskåta mänskor gnuggar händerna för att nu fick de minsann, de jävla ligistungarna. Sånt här går inte an blabla, buset ska visas vem som bestämmer.

Men att låta ungdomar börja livet tungt skuldsatta, vad förväntar vi oss för utfall av det? Att de sitter på sin kammare, ångrar sig djupt, träget sparar ihop pengarna, betalar av dem och sedan rakryggade och stärkta och uppfostrade går vidare till att bli nyttiga samhällsmedborgare? Någon?

Nu har ni visat vem som bestämmer. Grattis till er pyrrhusseger.

 

Till Gunilla von Halls försvar

Postat av
Svara

Så var det dags igen. Lite sånt där allmänt raljerande småskojigt pissande på överklassen. Den här gången riktat mot en skribent på Svenska Dagbladet, Gunilla von Hall. I dagens blaska har hon en krönika om barnkalas och att de har dragit iväg för mycket. Hugga salt i saltgruvor, besök i chokladfabriker, uppblåsbara borgar, trollkarlar osv. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/barnkalasen-har-gatt-over-styr_8293708.svd

Texten är inte särskilt välskriven, men ämnet är lika relevant som mycket annat som skrivs. För mig är ämnet definitivt aktuellt, men jag tänker att det kan vara intressant även för andra. Att barnkalasen spårar ur är väl ett tecken på något annat i samhället, precis som ALLT annat. Sedan kan man ju diskutera vad ‘spåra ur’ är också, och var gränserna för det går. Kompensatoriska kalas, organiserade av föräldrar som tillbringar för lite tid med sina barn? Kanske det. Eller bara föräldrar med resurser nog att leja bort kalasandet, skönt att slippa tänka ut, och hålla i lekar och annat jox. Kanske det. Jag vet inte.

Precis som en himla massa texter i våra dagstidningar berör temat barnkalas bara en begränsad grupp, nämligen dem som har barn. Men även om det stämmer kan väl en text om något som inte direkt berör mig vara intressant? Det kan väl kanske till och med finnas en vits med att öppna en tidning och råka läsa nåt man inte vet nånting om.

Men det är inte ämnet som upprör. Det är att von Hall, som ju dessutom heter ‘von’ gubevars, beskriver en överklassmiljö i Genéve. Att sonen heter Gustave. Sådana saker.

Von Hall kanske är gift med en fransktalande person, jag har ingen aning. Kanske heter sonen därför Gustave. Kanske heter han Gustave för att hon, precis som andra svenska föräldrar som inte heter ‘von’ tyckte att något annat utrikiskt namn (William, Kevin, Cassandra, John, Melvin) är fint. Men flera av de namnen är anammade av medelklassen och därför kvalar de inte in i kategorin med saker vi kan håna.

Vänd på det. Varför är det nånsin okej att racka ner på någon bara på grund av socioekonomi eller härkomst? Det är ju aldrig någonsin okej att håna folk som är fattiga eller har annan etnisk härkomst än vi, den vita medelklassen, har. Det kan man inte göra utan att folk går i taket. Och minns att när jag säger ‘vi’ så menar jag dem som är som jag: vit, utbildad medelklass. Men överklassen får man håna.

Det här ämnet kvalar, enligt en hord av mina vänner, inte direkt in i kategorin saker som är viktiga på riktigt. Folk med resurser är på något plan starkare än dem utan, därför behöver de kanske inte skyddas och försvaras lika mycket som dem som inte klarar detta lika väl själv. Vilka som ska bestämmas, av medelklassen, tillhöra den ena eller andra kategorin, ja det är en diger uppgift. Ett ämne värt en egen text någon dag.

Men även om somliga grupper eller mänskor kanske, och jag menar verkligen kanske, är bättre på att försvara sig, så betyder det inte att det är fri jakt på dem, och deras barn, hela tiden. Visa lite anständighet. Man kan kritisera folk för deras handlande, eller deras åsikter. Men man kan inte kritisera folk för att de heter det de heter eller för att de har det ursprung de har. Det är bara korkat.

Jag skulle vilja framföra den revolutionerande idén att vi kanske ska låta alla döpa sin barn till vad de vill och att även om någon med ett överklassnamn skriver en text med överklassmarkörer så kanske vi kan höja blicken lite och diskutera ämnet som sådant och inte detaljerna.

För kom inte och säg att ingen av er med barn har råkat ut för föräldrarna som arrangerar piratkalas på det kommunala badet eller som hyrt in en trollkarl eller gjort nån annan grej utöver fiskdamm och glasspinne. Om man har jävligt mycket pengar så kanske man inte hyr det kommunala badet, man kanske tar med ungarna till en chokladfabrik istället. Vad spelar det för roll? Man kanske kan fundera över varför man blir provocerad och stressad och inte bara gör som några av föräldrarna i von Halls text, nämligen bjuder in barnen till lek i parken.

Kom inte heller och säg att vi inte gör samma sak själva. Vi tävlar också. Men i vår del av världen, med kombinatonen för lite tid och inte tillräckligt mycket pengar för ponnyritt i urskog för alla barn, så är det allra allra finaste att ordna kalas hemma. Att hyra bort det skulle nästan ge lite underklassvarning, även om ingen skulle använda det ordet. Det ger mer status att ordna kalas där allting är hembakat, där man hittat på aktiviteter, förberett nedgrävning av skattkista eller plogat upp en del av sjön för fyrhjulingskörning, borrat hål för vinterfiske, ordnat linbana i trädgården eller något annat underbart.

Min poäng, idag: Låt folk vara där de är så länge det inte inkräktar på ditt liv, oavsett vad de heter. Barnkalas i Genéve kan rimligtvis inte ha någon som helst effekt på ditt liv och en undermålig text är glömd i morgon, så låt von Hall vara ifred.

Skolan ska vara en fristad

Postat av
Svara

Ämnet är möjligen inte helt fräscht, men det är aktuellt för mig just idag eftersom jag hade folk på middag igår och detta diskuterades. Det började egentligen med Uppdrag Gransknings famösa program från i vintras, det om barnfattigdom. Den där mamman som hellre rökte, ni vet. Jag anser fortfarande att programmet i sin helhet är ett bedrövligt stycke journalistik och jag tycker fortfarande att Janne Josefsson förtjänar en lavett för att han hänger ut en mänska på det sättet som han gjorde med den där mamman. Gud så jag önskar att hon kunde anmäla honom till Pressombudsmannen. Det hade varit väldigt intressant att få det där prövat.

Nåväl. Från detta var steget inte så långt till diskussionen om skolan och pengar och utflykter/aktiviteter.

Och det jag undrar är: varför är det viktigare för medelklassens barn att få åka på utflykt med skolan en dag än att de barn som inte har råd att åka med slipper må dåligt i flera veckor? Varför är det så? Varför är det viktigare att vi som har råd glatt ska kunna betala 300 kronor utan att skänka det en vidare tanke medan den som inte har råd våndas över hur hen ska skrapa ihop 300 kronor så att ongen kan åka med? Varför är det så jävla viktigt för oss som har pengar att hela tiden ha rätten att strö dem omkring oss utan att ta hänsyn, över huvud taget, till alla dem som inte har? Och jag menar inte att folk inte får använda sina pengar hur fan de vill i det vanliga livet, jag talar specifikt om skolan. Bara om skolan, okej?

Varför går det inte att diskutera frågan om skolan som ekonomisk fristad utan att höra saker som ”ska alla lida för att några inte…”, ”det är väl allas val att…”, ”men har de det verkligen så dåligt…”, ”jag tycker det är viktigt att mina barn får det lilla extra…”, ”var ska man dra gränsen…”, ”ska man inte kunna göra nånting då bara för att…”? Vad är det som är så provocerande med att skolan ska vara jämlik, även för den som inget har?

Så här: Kära medelklasspersoner, det spelar ju för fan ingen roll VARFÖR de fattigare barnens föräldrar inte betalar. Om det är för att de hellre knarkar, spelar, röker, äter hämtpizza eller har Guess-jeans är skit samma för ungen, hen får ändå inga pengar till skolresan. Det spelar ingen roll även om det kanske faktiskt inte är något av ovanstående alternativ, för en ensamstående mamma med dålig lön klarar kanske inte ekonomiskt att ett-två-tre barn ska på skolresor varje termin. Återigen: för ungarna spelar det ingen roll. Resultatet blir detsamma. De här barnen har det tufft nog ändå, de behöver inte vara i skolans värld och känna att de är annorlunda och konstiga där också. Skolan ska vara en fristad.

Så här: Kära medelklasspersoner. Om det nu är så viktigt för era barns utveckling att få åka på utflykter, ta lite ansvar då och åk på utflykt med dem. Det gör ni ju förresten redan. Folk gör utflykter stup i kvarten. Jag vågar påstå att i stort sett alla medelklassbarn håller på med någon aktivitet, eller fler än en. Det renderar också utflykter i form av träningsläger, tävlingar, cuper osv. Om det är viktigt på riktigt att era barn gör utflykter i skolans regi, ta lite ansvar och se till att ungarna samlar in pengar genom olika aktiviteter. Sök pengar, det finns en miljard stipendier som aldrig utnyttjas och som specifikt riktar sig till aktiviteter för unga.

Ni hinner inte? Nej, inte jag heller. Och varför inte? Jo, för att barnen redan har en massa aktiviteter som ju tar tid även från oss vuxna. För att vi bor i ett hus som låter barnen hålla på med en massa pyssel utomhus men som ger oss vuxna en massa att fixa med hela tiden. För att det är jobb och logistik och matlagning och lek med barnen och nattning och läxläsning och sedan är man slutkörd. För att tiden inte räcker. Jag förstår det. Men känns det rimligt att bara för att ni och vi har valt att ha pengar, men halvkasst med tid över, så ska de barn som inte har kunnat välja något alls behöva må dåligt över att de har mindre? Det gör de redan, när de hör att klasskamraterna varit på skidresa/utlandssemester/köpt ny studsmatta/fått en iPhone. Och ge mig inga argument om att de ju redan är medvetna om att livet inte är rättvist blabla. De ska inte behöva särbehandlas i skolan. Den ska behandla rik och fattig lika. Det måste vara ambitionsnivån. Skolan ska vara en fristad.

Ni tycker det kan vara skolans ansvar att söka extra pengar? Screw you, säger jag. Hur då? Lärarna hinner ju för fan knappt bajsa med allt jävla skräp de ska syssla med nuförtiden, än mindre hålla på med pengainsamling. Detta bör ligga på kommunövergripande nivå, inget pysselprojekt för respektive skola.

Jag tror också att det ger mycket att göra saker tillsammans med sin klass, saker som inte är det gamla vanliga hela tiden. Jag tror också att det är viktigt för klassen att ha skojiga saker att se fram emot och längta efter. Men utan att somliga ska få ont i magen för att de inte kan åka med. Man kan tycka, vilket jag gör, att kommunerna borde anslå pengar för utflykter. Extra pengar. Eller att kommunen har mänskor som arbetar med detta, likaväl som de lägger en jävla massa pengar, och personal, på att handikappanpassa hela stan eller ha folk som ser till att det köps rättvisemärkt kaffe eller ha folk anställda som jobbar med jämställdhetsfrågor och framtidsutveckling. Man kan tänka sig att kommuner delar på kostnaden för en tjänst för en mänska som sitter och arbetar med att äska pengar. Det kan ju vara värt att pröva åtminstone. Jag menar inte att exemplen ovan är mindre viktiga, jag menar att frågan om rättvisa i skolan är minst lika viktig. Det handlar också om jämlikhet och jämställdhet och om hur vi formar barnens tankar. Om att ge folk, läs barnen, lite jävla andrum och låta dem få känna sig i närheten av något som är normalt. Det handlar i allra högsta grad om vår framtid. Det måste väl för fan vara viktigare än att välbeställda barn får göra dyra utflykter på andras mentala bekostnad?

Skolan ska vara en fristad. Det måste den få vara.

 

 

 

De gråtande Lisebergsbarnen

Postat av
Svara

Alexandra Pascalidou. Jag förstår sällan varför hon publiceras, och gårdagens text på SVT Debatt är inget undantag. http://debatt.svt.se/2013/05/02/liseberg-bjud-alla-barn-pa-en-gratisdag-i-sommar/

Att folk retar upp sig på den kampanjen kan jag inte förstå. Personligen tycker jag den är helt briljant och asrolig, men det måste man ju inte tycka. Men ska man avsky den får man hitta lite bättre argument än de jolmiga som presenterats den sista tiden. Argumenten sträcker sig från att det är jobbigt för barn att se andra gråtande barn (eh, va? Mitt tips: om ditt lilla barn frågar varför ongen på bilden är ledsen så svarar du: för att hen inte får gå på Liseberg. Slutpratat. Om ditt större barn frågar svarar du: för att hen inte kan gå på Liseberg/åka på semester för att hens föräldrar är fattiga. Och så pratar du med ongen en stund om barnfattigdomen i Sverige. Utmärkt läge för det. Vi har redan gjort det här hemma, både med stora och små. Funkade hur bra som helst.) och att barnen inte förstår reklamen, till att den är ett hån mot fattiga barn.

Jag skulle i så fall vilja anföra att all förbannad reklam med lyckliga barn som hoppar runt på all inclusive-hotell i Egypten eller skidsemestrande barn i Sälen eller barn i snordyra kläder eller barn som leker utanför sin nya fina Myresjö-villa är mycket mer hånande. Den reklamen ser vi varje dag, hela tiden. Kopplingen mellan konsumtion och livsstil och det de barnen har och det de fattiga barnen saknar är helt uppenbar, även för barnen själva. I Lisebergsreklamen måste du läsa texten och fatta ironin för att ens göra kopplingen. Det gör att den drabbar väldigt lite, jämfört med traditionell reklam. Menar jag. Det där är värt en helt egen diskussion, men att påstå att reklamen är extra osmaklig mot bakgrund av debatten om barnfattigdom tycker jag är ganska osmakligt. För de fattiga är fattiga jämt, inte bara när medelklassen går runt och känner efter extra mycket för att de nyligen har läst, hört eller sett något om de stackars fattiga.

Min personliga favorit bland alla som ondgör sig nu är annars de kränkta grekerna.

Pascalidou skriver att grekerna är känsliga just nu, att kampanjen inte främst är ett hån mot dem utan mot de fattiga barnen. Flera gånger upprepar hon detta, dvs vi förstår med all tydlighet att grekerna ändå, mitt i allt annat krisande de rimligtvis håller på med, går runt och mår extra dåligt över att en nöjespark i norra Europa har en reklamkampanj på ett språk de flesta greker inte förstår och där det på en bild sägs att ett barn kanske hellre går på Liseberg än åker till Grekland ( eller Spanien eller Italien). Nästan så jag känner för att säga att det räcker så, för hela den grejen är ju bara hål i huvudet.

Pascalidou ställer den retoriska frågan vad de svenska ensamstående fattiga mammorna säger till sina stackars barn som inte får vare sig åka till Liseberg eller Kreta, men de är bara en bisats i hennes text. Det viktigaste är den enorma kränkningen av hennes älskade Grekland, så hon skriver på om grekiska barn som gråter sig till sömns, om Aristofanes som minsann uppfann komedin (ska man vara noga så var det väl snarare Menandros som uppfann den nyare attiska komedin som är den som till stor del ligger till grund för den sorts komedier som skrivits sedan Jesu födelse och framåt. Mvh, Jag-har-inte-läst-statsvetenskap-på-Kreta-men-litteraturvetenskap-i-Göteborg) och så blandar hon hjälplöst ihop komedin med komiken och påstår att Aristofanes uppfann komiken. Nej Pascalidou, det gjorde han inte. Komik är något helt annat än komedi och, liksom humor, vilket för övrigt är en synonym till komik, inget som någon har uppfunnit. Vidare finns det ju ett ganska skojigt adjektiv, aristofanisk, som betyder skarp, vass, bitande. Ungefär så. Aristofanes hade alltså kanske till och med uppskattat ironin i kampanjen, eftersom han själv arbetade med sådana medel, till exempel när han hånade Euripides, den gamle tragöden.

Ska man slåss med antika gubbar som hjälpmedel får man bannemig se till att ha koll på vem som är vad och vad som är vad.

Hon utgjuter sig om Kreta, som är en av världens vackraste öar och där hon minsann har studerat och som hon alltid längtar tillbaka till. Hon skriver om turistministern som är ung och vacker och som ”gör allt” för att landet ska locka och tillfredsställa turisterna. Är det bara jag eller känns det lite gubbeligubb nånstans mitt i det unga, vackra och tillfredsställande där?

Vidare sparkar Lisebergskampanjen på ett land i fritt fall. Mamma mia. Det tar aldrig slut. Grekland sitter i en jävla sits, absolut. Det är synd om grekerna som valt sådana förbannade klantskallar till att styra landet och som nu tvingas leva med resultatet av detta. ”Den som inte intresserar sig för politik, riskerar att bli styrd av idioter.” Aristofanes, igen.

Men tror någon på allvar att Lisebergs ledning satt med Forsman&Bodenfors (som gjort kampanjen) och pratade om att ”haha, nu ska vi minsann ge grekerna på tafsen”? Vad var i så fall bevekelsegrunderna för att ha med Spanien och Italien också? Fast de länderna pratar inte Pascalidou om, hon koncentrerar sig på att köra lite snyftmojs om Grekland, lite allmänt hållna påhopp, lite gråtmildhet om de fattiga barnen och så, naturligtvis, reklam för Grekland och greklandssemestrar.

Pascalidous text borde fått varje redaktör med självrespekt att kasta den rakt i papperskorgen. Istället ledde den till att vi tvingades uthärda bland annat Panos Papadopoulos i direktsändning på Debatt igår. Inte okej.