Om brott och straff

Hej läsare!

Min långa bortovaro från bloggen beror på en hjärnskakning jag drog på mig vid en bilolycka för snart en evighet sedan. Jag har varit förbjuden att konsumera information, skriva, titta på tv etc etc. Jag är fortfarande inte återställd, men jag tänkte ändå göra ett litet försök att skriva något idag.

Så, till saken.

 

Jag läser Svenska Dagbladet. En av de ledarskribenter jag helst läser är Sanna Rayman. I söndagstidningen skriver hon om det bisarra Vänersborgsfallet, det med en tvåbarnsfar som misshandlades, hölls fången, våldtogs och tvingades utföra ett rån. Domarna föll nyligen men mannen själv kunde inte närvara för han hade blivit livshotande knivhuggen av en kompis till de åtalade.

Jag gillar Raymans ledare, för det mesta. Jag håller inte alltid med, men jag tycker hon skriver bra och att hon har en klar och redig skalle och att hon får mig att tänka till. Så icke i den text jag nyss läste. Jag blev bara trött och förbannad och tycker det är synd att hon nyttjar tillfället att elda på populistiska stämningar om tuffare tag mot buset. Men det gör hon faktiskt i den här texten: http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/endast-lynchmobben-talar-om-las-och-bom_8026186.svd

Det finns, mig veterligen, inga samband mellan hårda straff och lägre brottslighet. Låt mig till exempel hänvisa till USA (att jämföra med stolleländer där folk blir av med an hand för att de snor en banan är ingen relevant jämförelse, därför låter jag bli det. Vi måste jämföra oss med demokratier). Bland de hårdaste straffen i västvärlden, och den absolut högsta kriminaliteten.

Att känslan av att det är hårdare straff för ekonomisk brottslighet än för dråp och våldtäkt inte blir så bra kan jag hålla med om (Rayman talar inte om detta, men jag tycker det ligger implicit i diskussionen, därför tar jag upp det). Om det de facto är så det ser ut, alltså att kamrersbrott straffas hårdare, det vet jag inte. Men vi kanske kan vara överens om att tuffare tag skapar ett hårdare samhälle, generellt. Att fängelsestraff, eller vilket straff som helst, mest handlar om vårt behov av vedergällning, ja det kanske man inte kan bortse ifrån, för visst vore det absurt om man kunde göra vad fan som helst utan påföljd. Men det handlar ju kanske i så fall om att vi borde se över straffen överlag i så fall. Och inte minst domarna som fälls. Motsvarar straffskalan/domarna våra moraliska förväntningar? Ska de ens göra det? Om tillräckligt många skriker om dödsstraff, ska vi återinföra det då?

Att ha folk i fängelse är galet dyrt och helt jävla verkningslöst, det är däremot bevisat, gång på gång. Oerhört få, om ens någon, kommer ut från valfri anstalt som bättre människor än vad de var innan, snarare kommer de ut som trasigare och bittrare människor. De är brännmärkta, många av dem återfaller i kriminalitet. Och det har vi som samhälle, med vårt straffsystem, varit med och skapat, även om det faktiska valet att begå ett brott naturligtvis är deras eget.

De här människorna ska fortsätta leva med oss, vi får alltså hantera dem även framgent. Så därför kanske det vore smart att ändra inriktning på det som ändå kallas kriminalvård. Det är idag åt helvete långt ifrån vård, det är bara skitdålig förvaring.

Jag gör som jag brukar när den här diskussionen kommer upp. Jag hänvisar till det gamla grönländska sättet att se på brottslingar. Som viktiga delar i samhället. Ingen individ fick gå till spillo. Grönlänningarna såg på kriminella som människor som saknar något, och som behöver hjälp att hitta det, och sin plats i samhället. Jag tycker att det i allra högsta grad är vad brottslighet handlar om, även i Sverige. På Grönland hade man länge (innan danskarna kom och förstörde det mesta av det landet) ett system där de kriminella dömdes till att bo med en familj. De fick bo och leva och jobba med familjen, som oftast livnärde sig på fiske eller jordbruk. Idag finns rester av det systemet fortfarande kvar. Dömda mänskor arbetar på dagarna, ute, på vanliga jobb. För detta får de en lön (inte en normal lön, fångarna är billig arbetskraft, men har vansinnigt mycket mer betalt än svenska fångar) som de dock inte kan disponera som de vill. En viss summa får de använda att köpa saker för. Däremot har de, när de släpps, ett sparkapital. Nätterna tillbringar de på anstalten. När de kommer ut har de förhoppningsvis lärt sig ett yrke, om de inte hade något innan, och kanske till och med jobbat på så bra att de har en anställning.

Att de bor på anstalten är inte lika bra som det gamla systemet, men det är kanske en anpassning man får acceptera, för det torde vara ganska svårt att hitta hem till alla fångar som behöver ett. Men man kunde ju ha både och kanske.

Nackdelen? Till exempel att du en vanlig tisdag på Ica plötsligt kan råka stå bredvid den som mördade din familj. Men det kan du ju nu också, fast några år senare.

 

4 reaktion på “Om brott och straff

  1. Jag köper inte resonemanget om att längre straff inte är brottsförebyggande – med USA som skräckexempel – därför ska vi inte ha det. Problemet är att vi som samhälle idag inte riktigt vet VARFÖR vi låser in människor som begått brott. Gör vi det för att omvända, ”bota” den kriminella? Som du själv skrev är det bara på pappret. (Att vakterna har yrkestiteln ”vårdare” är ju bara löjligt och rent hyckleri) Gör vi det för att skydda allmänheten från den farlige brottslingen? Eller gör vi det som ren vedergällning, för att ”straffa” brottslingen? Detta har vi riktigt inte enats om som samhälle.
    För mig är vedergällningsprincipen helt OK, eftersom jag också ser den som en upprättelse för brottsoffret ( det är ju aldrig fråga om öga för öga) Och självklart ska allmänheten skyddas från en farlig våldsverkare eller sexualförbrytare. Jag tror inte att kriminalitet kan botas, om inte den kriminelle själv vill det.

    • Man behöver inte gå till USA och titta, det räcker att se hur det funkar här. En majoritet av dem som döms till långa straff är återfallsförbrytare, eller blir det. De brott som begås blir allt allvarligare (dvs de har långa straff som påföljd), den statistiken (från Brå) kunde man läsa om i bla Svenska Dagbladet för några dagar sedan. Så på vilket sätt menar du att långa straff faktiskt har en avskräckande funktion? Vilka bevis finns det för det?
      Sedan, vad gäller att bota kriminalitet. Jag tror inte det är en sjukdom att vara kriminell, men jag tror det kan bli i stort sett jämförbart med en sjukdom, i brist på andra alternativ. Jag intervjuade nyligen en kille som varit tungt kriminell, men som lagt av. Det han beskrev var en tillvaro där det som är kriminellt är det vanliga, det normala. Någonstans i periferin var han givetvis ändå medveten om att det fanns en annan, parallell, värld att leva i. Uppvaknandet för hans del kom vid en uppgörelse där ett litet barn råkade finnas med och såg vad pappan blev utsatt för. Nånstans där, i barnets gråt och skrik och panik, så insåg mannen som tillbringat nästan hela sitt liv med att vara kriminell, att det han sysslade med var så jävla dåligt att han inte ville vara en del av det längre. Trots den klara viljan att lägga av har det varit en oerhört lång resa, och han gör varje dag fortfarande ett aktivt val att låta bli det kriminella och de snabba pengarna, dvs det verkar ju vara fullt jämförbart med att bli nykterist, tex.
      Jag tror att de allra flesta hamnar i det träsket på grund av brist på alternativ. Tittar man tex på socioekonomisk bakgrund på interner så är det ju inte direkt medelklassens barn, och uppåt, som sitter inne. Det är en klassfråga, som så mycket annat.
      Vad gäller varför vi spärrar in folk så är jag helt enig med dig. Jag tror nog att vi gör det av vedergällningsskäl, men det känns så barbariskt att vi kallar det för vård istället. Vi hycklar ju med vad vi egentligen tycker och känner på så himla många områden, och det skapar samhällsstrukturella monster. Detta är bara ett av dem. Ett väldigt, väldigt kostsamt monster, både för skattebetalarna och dem vi låser in. Men bestämmer vi oss för att det är värt alla de pengarna att få vedergällning så kan vi ju också sluta låtsas att fångarna har det helt okej, för det har de inte. Vi får också bestämma oss för vad det egentliga straffet är. Är det att bli inlåst, eller är det att bli inlåst samt leva under helt obegripligt dåliga förhållanden (med svenska mått mätt)? Idag låtsas vi att frihetsberövandet är straffet, men det stämmer ju bara delvis. Och återigen – vi ska ha klart för oss att vi som samhälle inte tjänar ett dyft på det rådande sättet att hantera internerna.

  2. Du missförstår mig lite. Jag menar inte alls att långa straff har en avskräckande effekt, för jag tror inte heller det. Kanske uttryckte mig otydligt. Det jag ville påtala var att det finns minst fyra fundamentalt olika anledningar för ett samhälle att frihetsberöva en brottsling:
    1) Bota (vårda)
    2) Avskräcka
    3) Hämnas (=upprättelse för brottsoffer)
    4) Skyddande av allmänheten

    Jag tror varken att anledning 1 eller 2 har nån förankring i verkligheten, men jag köper anledning 3 och 4. Problemet är att när poltiker ropar på ”hårdare tag” förkläs det i anledning 1 och 2 fast det är både hyckleri och verklighetsfrånvänt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>