Tradolan

Det är en sådan där dag idag. En dag i kölvattnet efter hjärnskakningen.

En dag när allt går för långsamt. När hjärnan inte är helt med, när det gör lite för ont i nacke och huvud och sedan, det välsignade domnandet när de triangelförsedda tabletterna äntligen börjar verka.

Och jag tänker att jag förstår lite bättre hur lätt det är att fastna i detta. Hur underbart det vore att ständigt vara lite avdomnad, lite lugnare, lite gladare, lite starkare. Jag skulle bli en sådan där välartad missbrukare som ändå sköter jobb och familj, som får sina tabletter utskrivna eftersom jag är socialt välanpassad. Jag skulle aldrig fastna i lågstatusmissbruk. Sprutor. Men fastna i att ta ett par trevliga drinkar varje dag, det skulle jag kunna göra. Vodka såklart, så det inte luktar. I alla fall i tanken är det så jag ser det framför mig. Hur jag svävar ovanpå alla vardagliga tråkigheter och små bekymmer. Att vara salongsberusad är ett underbart tillstånd. Eller det här, det luddiga, suddiga, mjuka tablettläget. Fantastiskt.

I fosterfamilj nummer två var mamman missbrukare, fast det upptäckte vi inte förrän efter att hon försvunnit. Min lillebror och jag kom hem från skolan en dag och då låg det en lapp på köksbordet. Hon hade lämnat oss. Eller min fosterfar då. Fast hon lämnade ju oss också. Hon hade flyttat hem till en annan man.

Brorsan och jag gick igenom hennes garderob och klädkammare. Vi hoppades hitta ledtrådar till varför hon lämnat oss. Och det gjorde vi väl också. Tomma vodkaflaskor, längst bak. Mängder. Förvånade plockade vi kasse efter kasse full med tomflaskor.

Jag vet fortfarande inte om min fosterfar visste vad som pågick. Jag antar det, men jag vet inte. Vi pratar inte mycket om det mörka i vår familj. Efter att mamman försvann blev livet så svårt. Firman gick knackigt, huset var satt som säkerhet. Far slogs för vår överlevnad. Ljuset på övervåningen var alltid tänt. Hela nätterna satt han med sina papper i vardagsrummet. Alla vi tre tonårsbarn bodde kvar hos far. Min storebror var ute och slogs varenda helg. Min lillebror var aldrig ute, han höll sig för sig själv. Satt med flickvännen på rummet. Var lite speciell. Och jag som tonåring, ja, jag var en handfull att hantera.

Firman gick omkull. Huset såldes på exekutiv auktion. Jag gick sista terminen på gymnasiet. Var nästan aldrig där. Hade kryssvarning i alla ämnen. Orkade inte. Mina bröder skulle dela en lägenhet i Kungälv. Jag hade ingenstans att bo och skulle flytta hem till min dåvarande pojkväns föräldrar. För andra gången försökte jag ta mitt liv. Men det var halvhjärtat. Jag svalde tabletter. Hade en hel drös hemma för jag hade fått magkatarr, nästan magsår, den där våren.

När händer och fötter började domna fick jag panik. Jag ropade på min lillebror. Han satt i sitt rum med sin flickvän. Kom upp till köket. Jag sade att han var tvungen att ringa ambulans för jag hade svalt tabletter.

Han blev så chockad att han skakade i hela kroppen. Ringde. De tog mig till sjukhuset i Kungälv och magpumpade mig. En läkare kom och skällde på mig och sade att det är jävligt ineffektivt att svälja tabletter så ville jag verkligen dö vore det bättre att hitta ett annat sätt. De flesta som tar tabletter blir bara hjärnskadade och måste fortsätta leva. Dubbel fail. Jag hade alltså haft tur, sade han. De hann få ur mig skiten i tid. Jag lyssnade på honom för jag kunde inte se. Tabletterna hade gjort mig tillfälligt blind.

Jag undvek tabletter så gott jag kunde efter det. Tills jag blev deprimerad på allvar femton år senare. Jag bedömdes vara självmordsbenägen så jag fick gå till Sahlgrenska tre gånger i veckan och hämta min lilla dos. Jag gick, för jag klarade inte av att åka kommunalt. För mycket folk, för många blickar. Panikångest.

Jag gick upp tio kilo på en månad. Tabletterna var inte bra för mig. Jag slutade.

Tabletter. Jag har aldrig gillat dem. Men de här tycker jag om.

Fast jag kommer aldrig att fastna. När jag fick mitt första barn ogiltigförklarade jag att det tar generationer att tvätta bort det sociala arvet och missbrukargenerna. Jag godkänner inte den skrivningen för mig själv och mina barn. För att jag orkar. Alla orkar inte. Men jag tror faktiskt att jag har brutit förbannelsen av att vara sprungen ur generationer av missbrukare.

Arrogant? Kanske.

Men Einbildung ist auch eine Bildung, som tysken säger. Man kommer långt med det.

5 reaktion på “Tradolan

  1. Fram med de fula trollen i ljuset, när man ser dem kan man ha ihjäl dem, så är det ju. Själv slutade jag försöka ta livet av mig när jag fick barn och sen slutade jag leta efter alkoholister att leva med; inte för egen skull till att börja med men för att min unge förtjänar bättre och om jag nu ändå vet vad som var fel när jag växte upp så kan jag ju åtminståne se til att inte göra exakt samma misstag som min morsa. Styrka eller överlevnadsinstinkt eller arrogans; vete fan, men visst går det. och till på köpet så blir man ju lite mindre olycklig av att ge blanka fan i det där arvet o olyckskorparna (som kraxade så högt när jag blev mamma) Aldrig, aldrig vänder jag tillbaka och snart blir han den första att ta studenten och häromdagen sa han ”Lägg dina bekymmer på mig, jag kann bära dem för jag har inga andra”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>