Vem är ett maskrosbarn?

Första gången jag hörde begreppet var jag i tonåren. En kompis mamma hade fått höra somligt ur mitt liv och konstaterade att jag ju var ett maskrosbarn. Hon förklarade vad det innebar. Och jag kände mig lite stolt.

Jag har inte tänkt så mycket på detta tills för ett par dagar sedan. Igår intervjuades jag och ämnet var just maskrosbarn.

Vi pratade mycket om hur man tar sig igenom svårigheter, vilka strategier jag, medvetet eller omedvetet, använt mig av för att överleva eller bara klara den mentala hälsan så gott det nu gick. Hur det kom att just jag klarade mig.

Och jag tänker att det är så lätt för mig. Mitt liv har innehållit mycket skit. Det är ju bara logiskt att jag mår dåligt, att jag är depressiv och kanske lite konstig och att allt jag gör som inte faller in i kategorin galen knarkare är en ren bonus. Grattis för varje lyckat steg, liksom.

Ja, jag klarade mig. Jag kanske föddes lite starkare, med lite mer jävlar anamma. Jag hade min gammelmorfar. Mannen som gav mig allt från att jag föddes tills jag togs ifrån honom när jag var sex år. Jag kan inte minnas ett enda tillfälle när han inte hade tid för mig, förutom de enstaka fylleslagen. Den kombon slår det mesta. Grundkänslan av att jag var fantastisk och viktig räckte för att gnagas på under åren som kom. Så klarade jag mig verkligen mot alla odds? Det kanske, i själva verket, är ganska logiskt att jag är där jag är. Jag vet inte.

Dessutom – mitt bajs är tydligt, lätt att avgränsa, det syns var i rummet man än står. Jag får klappar på axeln för att jag har klarat av att ta mig igenom det. Min skit är, på det sättet, så oerhört enkel att förhålla sig till. Jag har aldrig behövt identifiera mig med de mänskor jag har vuxit upp med, om jag inte valt att göra det. Jag har, på vissa sätt, varit fri att skapa mitt eget vuxenjag. (Obs, rekommenderas dock inte. Det är för svårt.)

Men alla ni som vuxit upp i de till synes normala familjerna, hur är det med ert bagage?

Jag har så många vänner där det på ytan sett helt normalt och fint ut men där det har funnits andra saker som format livet negativt. Kanske inget tydligt missbruk eller misshandel, men kanske ett missbruk man inte låtsas om. Lite för många fredagsdrinkar, som blir onsdagsdrinkar och söndagsdrinkar och torsdagsdrinkar. De subtila sakerna. Föräldrarna med den verkligen asdåliga relationen, med kamp och bjäbb och syrliga kommentarer. Familjer där barnen aldrig får se mor och far visa kärlek för varandra, där konflikten ständigt ligger på lur, där inga kyssar utväxlas. Eller familjer där en förälder kanske inte mår så bra, men man inte talar om det. Eller där det saknas respekt, där den ena inte lyssnar på den andra. Tjat. Tråk. Familjer där gränserna mellan mammans liv med barnen åtskiljs tydligt från pappans liv med barnen. Parallella verkligheter, under samma tak. Familjerna där livet havererar när barnen flyttar hemifrån för då finns inget, inget kvar att knyta upp vardagen kring. Föräldrar som inte talar med varandra, vad gjorde det med er? För de är era föräldrar. Det är en naturlag att ni, på något jävla vis, måste förhålla er till dem, eller hur? Aktivt ta avstånd, om så. Men likafullt är det era föräldrar. Ni är en del av dem, och de av er.

Att ni mår lite dåligt över er uppväxt gills inte riktigt lika mycket som att jag gör det över min, eller hur? Er kan man avfärda med någon skämtsam kommentar om att alla vi storstadsmänskor lever i en Woody Allensk verklighet där terapi och psykisk ohälsa är på modet. Alla borde gå i analys. Alla känner efter så förbannat.

Så växer ni upp. Ni skapar, mer eller mindre krampaktigt, nya kärnfamiljer. Gör om, gör rätt. Ni är trygghetsnarkomaner. Eller inte alls, för ni är så sargade av det normalare livet att ni inte riktigt klarar av det där med relationer. Det är inte värt det. Det är för svårt. Kompromissandet. Ni rör er, hela tiden. Det växer ingen mossa på en rullande sten.

Vem är maskrosbarnet? Kanske är det den till synes normala som växte upp med helt uppfuckade förebilder men som ändå lärde sig älska, som ändå skapat bra relationer till andra mänskor. Ju mer jag tänker på detta desto mer känner jag att jag inte gillar benämningen. För den baxar in mig i ett fack. Och den låter er andra stå utanför. Den får det att låta som om jag är starkare än vad ni är, men det är jag inte så himla säker på att jag är.

Och vad är värst, skiten man ser eller den man inte ser och som man inte ens vet om den är skit eller bara normalt liv?

En reaktion på “Vem är ett maskrosbarn?

  1. ”Och vad är värst, skiten man ser eller den man inte ser och som man inte ens vet om den är skit eller bara normalt liv?”
    Mycket bra fråga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>