Egoismens pris

”Men jag älskar ju dig. Jag älskar ju dig!” Den stora, starka kroppen, böjd, ryckig av gråten. Hulkandet, snoret. Den förtvivlade, förvånade rösten. Den spruckna blicken. Bönerna.

Det var inte första gången vi hade samtalet. Eller samtalet, det var väl inget samtal. Det var inte första gången jag sade att jag inte ville längre. Men det var första gången det inte fanns någon väg tillbaka. Det visste vi båda. Det var över nu. Och jag som stod där och inte riktigt orkade vara där. Inte i det där, inte med honom. Inte göra så här, mot honom, mot vårt barn.

Men jag hade vägt för och emot så många gånger att jag knappt kunde reda ut det längre. Kvar blev inga argument. Bara en känsla av att jag inte ville, att jag inte kunde leva i känslan av att inte vilja. Att jag inte stod ut.

Inget hade hänt. Han hade inte gjort något elakt eller dumt eller fel. Han var bara som han var. Och det dög inte åt mig. Jag kände mig mest utled eller fångad eller likgiltig eller förbannad på allt det föregående. Det var inte hans fel. Det var mitt.

Jag ältar den där stunden. Den har blivit något slags avstamp för alla tankar kring om jag kunde gjort något annorlunda. Om det ändå inte hade kunnat gå. Skulden över att ha splittrat vår lilla familj, av att ha,som det ju har blivit nu, berövat min son sin far, jag vet inte var jag ska göra av den. Jag kan resonera intellektuellt kring det, och se och förstå saker. Och sedan känner jag att det inte håller, att allting landar i att jag fattade ett helt och hållet egoistiskt beslut. Att jag ville vara gladare, lyckligare, ha mer passion och glädje.

Man blir en bättre mamma då. Så står det skrivet. Det är okej med skilsmässor för man måste må bra själv också. Men jag är inte en bättre mamma nu än vad jag var då. Det är jag faktiskt inte. Och pappan var en bra pappa. Och en bra person, men inte den bästa personen för mig. Och det är egentligen bara där vi landar. Han var inte den bästa personen för mig.

Duger det? Gör det verkligen det? Kommer det duga för min son? Priset är så jävla, jävla högt. Och oundvikligt, för jag hade inte kunnat stanna, jag vet ju det.

Att min son betalar en del av priset gör det outhärdligt. Och den delen av det hade jag inte tänkt färdigt på. Det föll mig inte in att en pappa, den pappan, kunde försvinna. Fastän han redan hade gjort det en gång förut, med sitt första barn. Trots det föll det mig aldrig in. Jag är inte så jävla listig som jag tror. Det vet jag nu.

Och nu får jag leva med skulden. För nu finns pojkens pappa inte alls kvar i hans liv. Han har valt att försvinna. Ett och ett halvt år nu. Men femåringen har inte glömt. Han frågar fortfarande, han undrar varför han inte får träffa pappa, han ber att vi ska åka förbi pappa när vi är i Göteborg. Pappan som aldrig öppnar eller svarar. Pappan som har bytt alla sina nummer och gjort sig helt oanträffbar. Det är mitt fel. Jag borde skött det bättre, det borde jag. På något jävla vis.

Sonen har fått en ny, fantastisk pappa. En man som älskar honom som ett av sina egna barn. En ny pappa, som säger att det är klart vi åker förbi pappa och som sedan pratar om något annat, så den riktiga pappan får sjunka undan en stund igen. Sonen är ledsen ibland, oftast inte. Han kallar sin nya pappa för ’pappa’ nu.

Men lättnaden infinner sig inte. Lättnaden i att veta att man gjorde rätt som lämnade.

Den kommer inte.

 

11 reaktion på “Egoismens pris

  1. Ja du. Ibland är det extra svårt. Hade precis samtal om det här med två skilda mammor o en som står i valet o kvalet, alla med barn mycket yngre än mitt och jag slogs av hur ”lycklig mamma ger lyckliga barn” återkom gång på gång. Jag vet inte, jag. Vad är en lycklig mamma? En som måste förklara varför kärleken inte höll och varför pappa inte finns där? Jag var ett sånt barn och inte gjorde det min mamma lycklig. Valde hon rätt? Valde jag rätt när jag lämnade? Ingen aning. Att barnen också får betala ett pris det är klart MEN så är ju hela livet, allt kostar på ett eller annat sätt. Ibland är eländet mindre (varför valde min mamma att skaffa barn med en man med urusel genbank för allergier och eksem? Tack för att tvingas leva med den skiten liksom) och ibland större (varför valde min mamma att skaffa barn med en man som upprepade sig och tappade kontakten under åratal med alla sina tre barn?) Klarar man sig utan sin farsa? Ja. Gör det ont att han bara drog? Ja. Men det har också gett mig erfarenheter o styrkor jag inte haft annars. Är det värsta att en försvinner? Nä, inte om andra finns o älskar. Visst kommer lillskrutten sörja o undra o säkert anklaga men han kommer också förstå dig så småningom. Dränk honom i kärlek så ordnar det sig, jag lovar. Det enda jag inte kunde förlåta min mamma var när hon sa ”jag hade inget val” då blev jag galet arg o ville inte ha med henne att göra men när hon kunde förlåta sig själv lite o säga o ”jag gjorde de val jag kunde utifrån vem jag var och vad jag visste och kunde då” så blev det lättare för mig att förstå. O sen blev jag vuxen och gjorde egna val, inland bra ibland jävligt dåliga. Ibland får jag be sonen jävligt mycket om ursäkt och hittills har han alltid förlåtit mig. Vad försöker jag säga? Ibland är det bara skitofanohelvete hur det blir men till slut kan det bli rätt bra ändå. Kunde man plocka ner månen åt dem så skulle man ju men ibland tror jag ändå att det räcker rätt långt med att en mamma talar om och visar hur mycket hon älskar en och hur mycket man betyder för henne för att det ändå ska bli ordna sig. Kram.

    • Tack för din text Vickan. Jag tror verkligen att man ska sluta prata på det där sättet, om att en lycklig mamma ger lyckliga barn, för det skapar omöjliga förväntningar. En klok mänska skrev just på fb att jag inte vet vilken sorts mamma jag hade varit idag om jag hade stannat, och det är ju sant. Å andra sidan tänker jag att vi har en himmelens massa mänskor som växer upp i familjer där folk stannat för att det är så man gör bara, och det går bra för dem också. Inte går det bättre för barnen som vuxit upp i familjer där någon gick.
      Det går som det går och mänskor är duktiga på att kompensera och klara sig ändå.
      Och jag kommer aldrig säga att jag inte hade något val, för det hade jag absolut. Jag är bara rädd för vad svaret att jag inte älskade hans pappa tillräckligt mycket gör med honom. För han är ju också sin pappa. Ja, man kan snurra runt i den här svarta korridoren hur länge som helst, det tar aldrig slut.
      Harry var ju bara ett och ett halvt när vi flyttade isär och sedan bodde han varannan vecka i två år och sedan bara här. Det är klart att det har skapat en osäkerhet hos honom. Och jag tänker ibland att jag inte klarar av att fylla hålet. Det kanske är det jag är rädd för – att jag inte kan älska honom tillräckligt mycket. Att jag inte klarar att dränka honom i kärlek.

      • Helt så tänker jag men det låter så fnuttigt. Vi gör våra val och det går som det går och vi kan bara förändra framtiden. Relationer mår bra av att vi är tydliga med vilka vi själva är och att vi intresserar oss för och låter andra vara som de är. I eftertankens kranka blekhet kan vi alla förlora fotfästet en smula mem på’t igen

        • Det låter inte alls fnuttigt. Eller det kanske det gör men vi är ju ganska fnuttiga, vi mänskor :) Det passar, det är väl det jag vill ha sagt.

  2. Måste ju säga att pappan till din son har gjort ett val han också. Antagligen av helt egoistiska skäl. Det vet jag ju inte till 100 % men jag har träffat tillräckligt med kränkta halvkarlar som för att straffa sitt ex gör livet illa för en liten person som aldrig bad om att få bli född med just de föräldrarna. Fullt tillräckligt för att med rätt stark slutledning kunna landa i den analysen.

    För mig är det helt ofattbart hur man kan låta sitt eget sårade ego och sin egen bitterhet sippra ner till nästa generation. Och bara för att man antingen vill hämnas eller för att man har ett för stort ego som sagt. Ett ego som inte klarar av att bli avvisad. Dropkick Murphys har gjort en suverän låt om att skicka bitterhet vidare till nästa generation. Den heter ”The torch” och refrängen går såhär:
    ”Turn back the hand on the clock
    you’re a bitter old man who’s done nothing but work
    your hands to the bone on the assembly lines
    you’ve grown cold to the touch of the ones that you love
    ignorance is something you can’t over come but you’ve passed it on down
    and that’s something much worse
    for a bitter young man
    is now taking the torch
    a bitter young man
    is now taking the torch;”

    Jag är säker på att den nye mannen i ditt liv kommer att sätta stopp för detta. Speciellt som din son kallar honom pappa så tror jag inte att det är någon större fara. Som jag skrev i inledningen har jag träffat många killar som är usla fäder, men jag har träffat en hel jäkla hög med fantastiska också :)

    • Jag har ju nojat så kring detta att jag ringde och bad att få träffa kommunpsykologen (ja, vi har bara en :)). Vi har setts två gånger, med tre månaders mellanrum. Hennes analys är också att den nya pappan kommer fylla hålet. Men jag tror ändå att skadan är skedd. Jag tror det gör något oåterkalleligt med en mänska att den som har varit en av de två viktigaste väljer att vända sig bort och gå. Oavsett orsak så blir signalen att man inte var värd att älska. Jag har ju själv råkat ut för det, av helt andra orsaker förvisso, och jag kan i vuxen ålder se och förstå, men såret sitter där det sitter. Det har påverkat, och gör fortfarande, alla mina kärleksrelationer, även dem till mina barn. Och nu har min pojke ett likadant sår. Han kan lära sig att han är så värd att älska att en man som inte är hans far älskar honom. Han vet förhoppningsvis att jag hellre skulle bli uppäten av en haj än lämna honom (när hans pappa hade varit frånvarande något halvår så frågade han om jag också tänkte lämna honom. Då sade jag att jag hellre skulle ätas levande av en haj än lämna honom. han vet att det jag är mest rädd för är hajar, så jag hoppas han fattade. Jag tror det.). Men han kan aldrig lära bort att han inte var tillräckligt värd att älska för att hans egen far skulle stanna kvar.

  3. Malin!
    Läser din text om egoismens pris och får massa tankar. Min salig mor var fosterbarn, född av ensamstående mamma på 40-talet och då blev det ju så. Hon kom till Isa och Erik som var barnlösa, i hemmet fanns storasyster Raili, finskt krigsbarn sedan innan.

    När mamma var 10 dog Isa av cancer, när hon var 12 fick hon av en slump reda på att de personer hon trott var hennes föräldrar inte var det, sorgligt så att det förslår kan man tycka kanske.

    När jag frågade min mamma om hennes barndom så svarade hon ändå” att hon inte kunde fått det bättre” Jag har aldrig förstått detta men så såg hon på det när hon ändå sammanfattade allt. Vi hade samtal som dessa under hela min uppväxt och de sista på dödsbädden.

    Vad vill jag säga, ingen aning egentligen, utom att jag faktiskt är övertygad om att Din son vet att du aldrig kommer att lämna honom. Min mamma sa det till mig när jag var liten och ställde frågan om hon skulle kunna lämna bort sitt barn, jag var naturligtvis äldre än din son då men hon svarade ungefär som du gjorde att hon hellre skulle dö än att göra det och jag trodde henne.

    Det har följt mig genom livet denna vetskap, att vad som än händer så kommer mamma att hjälpa mig och det för jag vidare till mina barn.

    En biologisk mor fanns förstås men mamma avvisade henne när hon tog kontakt, för att hon ville ha förståelse för sitt val. Det fick hon inte från min mamma och jag undrade mycket över varför tills jag själv fick barn och lite bättre förstod.

    Ditt val kommer din son att förstå till slut men antagligen aldrig sin fars men det behöver inte betyda att det kommer att spela någon avgörande roll i hans liv. Han är ju älskad av andra.

    Kram

    • Vilket drama med din mamma! Jag visste inte att det var så hennes bakgrund såg ut. Jisses.
      Jo, jag hoppas ju att Harry vet. Och jag hoppas att hans skador inte går för djupt. Men jag är skadad, jag märker det ju längre jag är mamma, och det gör väl också något med honom. Relationen till honom är så oändligt mycket mer komplicerad än den till Affe. Delvis för att de två är helt olika i sina respektive personligheter, men nog också för att Harrys liv redan tidigt präglades av uppbrott och viss osäkerhet. Vi flyttade ju isär när han var ett och ett halvt. Affe är grundmurat övertygad om att världen är hans ostron, Harry är mer osäker.
      När jag säger att jag älskar honom, vilket jag inte gör så ofta som jag kanske borde, så svarar han alltid ”jag vet”. Jag hoppas att han verkligen vet det. Jag tror pappans svek har satt väldigt djupa spår. Han glömmer inte, han blir fortfarande skitledsen och längtar efter sin pappa. Jag hoppas Harry svarar som din mamma någon dag; att han inte kunde fått det bättre. Gud så jag hoppas det.
      Kram.

  4. Jeg har tenkt veldig mye på dette innlegget siden du skrev det.
    Jeg har ingen barn men jeg har to foreldre som holdt sammen for min skyld, og senere for min og min søsters skyld.
    Og i den senere tid har jeg tenkt mye på hvor skadelig det sannsynligvis har vært å vokse opp med to som bråker hele tiden, fordi de ikke kan elske hverandre. Jeg vokste opp på tåspissene med antennene innriktet på de to der som aldri kunne holde fred. Jeg kom hjem fra skolen, listet meg opp trappa, åpnet døra så stille jeg kunne for å høre etter om det var bråk eller fred. Og så gjentok jeg hele prosessen, men med lyd, sånn at de skulle høre at jeg kom og evt slutte bråke, om det var det som var stemningen hvis jeg bare var jævla glad og spretten. Jeg brukte enorme mengder energi under oppveksten på at de to der skulle elske hverandre. Hverdager. Jul. Semestrer. Hvordan får man to voksne mennesker til å elske hverandre når man bare er fem? eller syv? eller tolv?
    Og da jeg var fjorten hendte det der jeg var reddest for i hele verden, de skilte lag.
    Og det var så sinnsykt deilig. Faktisk.
    Jeg skulle ønske at de hadde gjort det lenge før. Det hadde fratatt meg mye ansvar og jeg tror også det hadde gjort meg til en annen type menneske.

    Når det nå ble som det ble med deg og din eks, tror jeg at du valgte det som var best for din sønn. Vi får alle skader av livet, det gjelder bare å minimere skadene.

    • Tack för ditt svar! Och stackars dig som växte upp sådär, jag förstår att det måste ha varit skitjobbigt och jag hoppas du har hämtat dig nu, som vuxen, och att dina sår läkt hyfsat.
      Min sons far och jag bråkade sällan, egentligen var allt ganska lugnt och det hade nog funkat att fortsätta så, på ett sätt. Men vi hade ingen kärleksrelation heller, och du har nog rätt i att det också gör något med barnen. Det är så svårt med skilsmässor bara. De stora barnen i vår familj, de som min man har sedan tidigare, de har ju också påverkats. Framför allt märks det på han som är elva år nu. Härförleden, när hans pappa och jag hade bråkat, så frågade han mig om jag nånsin tänker skilja mig från hans pappa. Det var nämligen mycket bråk hemma, och jobbig stämning. Och sedan skilde de sig. Han tycker fortfarande, mer än tre år senare, att skilsmässan är det sämsta som har hänt honom. Kanske kommer han alltid tycka det. Och skadorna är så förbannat svåra att göra något åt. Men jag hoppas jag gjorde rätt i alla fall. Och tack för ditt stöttande brev.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>