Instagram-flickorna

I dagens GP kan man läsa ett brev från en av de dömda Instagram-flickorna. http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.1788807-oppet-brev-fran-instagramdomd-15-aring

Instagram-flickorna. Två tjejer, 15 och 16 år gamla. Jag vet att de har begått ett brott och att de får ta ett straff för det. Jag vet att vår önskan om brottets konsekvens i form av ett straff är stark. Vår längtan efter hämnd är förmodligen väldigt djupt rotad och svår att komma undan. Och någonstans är det väl rimligt att folk inte kan bete sig hur som helst utan att det får någon påföljd.

Frågan är vad den påföljden ska vara.

Jag vet att somliga tycker det är ett jävla flumsnack att säga att man borde hela, rätta till, hjälpa dem som begår brott istället för att ’bara’ straffa dem. Men jag tycker att kriminalvården borde vara just det den säger sig vara, nämligen vård av kriminella. Jag menar att den samhälleliga kostnaden för att straffa de här två flickorna blir skyhögt mycket högre än vad alla bestraffningsivrare förstår. Jag menar att det hade varit billigare och bättre för samhället att låta dem få utbildning och samhällstjänst som straff, att ’tvingas’ göra något vettigt av sina liv, med någon god människa som mentor. Jag har skrivit om det förut, det grönländska exemplet. Traditionellt såg man varje brottsling som en människa som hamnat snett och som behövde guidning och möjlighet att ta sig tillbaka till det ’bra’ samhället. Man såg på kriminella som människor som saknade något, inte som människor som skulle stötas bort. Så folk dömdes till att leva med en fiskarfamilj tex. Gå upp varje morgon, fiska hela dagen, dela det strävsamma livet med familjen man inkvarterades hos. När straffet var avtjänat hade personen ifråga ett yrke och hade inte hamnat ännu längre bort från det vanliga samhället.

För klent? Inget straff? Straffet bestod i att man under några års tid inte bestämde själv över sitt liv. Ungefär som att sitta i fängelse eller på ungdomsvårdhem, bara med den skillnaden att tiden där är helt jävla bortkastad och snarare förstör mer än den gör något annat.

Det är inte säkert att en lite extra fiffig kamrerstyp behöver vård när hen har försnillat miljoner kronor i skattepengar, jag låter det vara osagt. Men i fallet med till exempel Instagram-flickorna menar jag att det definitivt är något slags vård/hjälp/samhällelig uppfostran de behöver. Vi pratar om tonåringar här, inte vuxna mänskor. De vet att de har gjort fel. De vet dessutom att det inte bara var de som gjorde fel, utan ett par hundra andra människor som också spred de där jävla bilderna, men de andra tvåhundra personerna är vare sig åtalade för något brott, än mindre dömda. Vi lär dem alltså att de två faktiskt straffas oerhört hårt för ett brott som begicks av många, och att det inte är mer än rätt.

De två flickorna ska betala mer än en halv miljon i skadestånd. 15 000 kronor till vardera 38 målsägande. Med hyfsad koll på ekonomin kanske man kan betala av en mänska om året. Det vill säga förutsatt att man har ett jobb. Det har man förmodligen inte när man kommer direkt från ungdomsvården. Så vad pratar vi om för längd på straffet? Hur många år kommer det ta att betala skadeståndet? Tjugo? Trettio?

Ser man det i förhållande till straffets faktiska längd hade det varit bättre att döda. Då hade de fått sitta ett antal år och sedan komma ut, skuldfria. De här flickornas föräldrar har inga årslöner att hosta upp. Det blir räntor, betalningsanmärkningar, de blir kreditovärdiga. Skadeståndet påverkar deras liv för en oerhört lång tid framöver. Kanske för resten av livet.

Så vad har vi uppnått då? En avskräckande effekt för andra ungdomar? Förmodligen inte, det är i stort sett ingenting i världen som funkar avskräckande. Folk röker, solar, knullar utan gummi, äter fett, dricker för mycket, begår brott och kör för fort trots att vi ALLA vet att det är farligt. Skitfarligt till och med. Vi vet det, men vi tänker ju att det där händer inte mig. Det är så vi funkar.

Så vad har vi uppnått?

Jo, att ett gäng bestraffningskåta mänskor gnuggar händerna för att nu fick de minsann, de jävla ligistungarna. Sånt här går inte an blabla, buset ska visas vem som bestämmer.

Men att låta ungdomar börja livet tungt skuldsatta, vad förväntar vi oss för utfall av det? Att de sitter på sin kammare, ångrar sig djupt, träget sparar ihop pengarna, betalar av dem och sedan rakryggade och stärkta och uppfostrade går vidare till att bli nyttiga samhällsmedborgare? Någon?

Nu har ni visat vem som bestämmer. Grattis till er pyrrhusseger.

 

Om brott och straff

Hej läsare!

Min långa bortovaro från bloggen beror på en hjärnskakning jag drog på mig vid en bilolycka för snart en evighet sedan. Jag har varit förbjuden att konsumera information, skriva, titta på tv etc etc. Jag är fortfarande inte återställd, men jag tänkte ändå göra ett litet försök att skriva något idag.

Så, till saken.

 

Jag läser Svenska Dagbladet. En av de ledarskribenter jag helst läser är Sanna Rayman. I söndagstidningen skriver hon om det bisarra Vänersborgsfallet, det med en tvåbarnsfar som misshandlades, hölls fången, våldtogs och tvingades utföra ett rån. Domarna föll nyligen men mannen själv kunde inte närvara för han hade blivit livshotande knivhuggen av en kompis till de åtalade.

Jag gillar Raymans ledare, för det mesta. Jag håller inte alltid med, men jag tycker hon skriver bra och att hon har en klar och redig skalle och att hon får mig att tänka till. Så icke i den text jag nyss läste. Jag blev bara trött och förbannad och tycker det är synd att hon nyttjar tillfället att elda på populistiska stämningar om tuffare tag mot buset. Men det gör hon faktiskt i den här texten: http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/endast-lynchmobben-talar-om-las-och-bom_8026186.svd

Det finns, mig veterligen, inga samband mellan hårda straff och lägre brottslighet. Låt mig till exempel hänvisa till USA (att jämföra med stolleländer där folk blir av med an hand för att de snor en banan är ingen relevant jämförelse, därför låter jag bli det. Vi måste jämföra oss med demokratier). Bland de hårdaste straffen i västvärlden, och den absolut högsta kriminaliteten.

Att känslan av att det är hårdare straff för ekonomisk brottslighet än för dråp och våldtäkt inte blir så bra kan jag hålla med om (Rayman talar inte om detta, men jag tycker det ligger implicit i diskussionen, därför tar jag upp det). Om det de facto är så det ser ut, alltså att kamrersbrott straffas hårdare, det vet jag inte. Men vi kanske kan vara överens om att tuffare tag skapar ett hårdare samhälle, generellt. Att fängelsestraff, eller vilket straff som helst, mest handlar om vårt behov av vedergällning, ja det kanske man inte kan bortse ifrån, för visst vore det absurt om man kunde göra vad fan som helst utan påföljd. Men det handlar ju kanske i så fall om att vi borde se över straffen överlag i så fall. Och inte minst domarna som fälls. Motsvarar straffskalan/domarna våra moraliska förväntningar? Ska de ens göra det? Om tillräckligt många skriker om dödsstraff, ska vi återinföra det då?

Att ha folk i fängelse är galet dyrt och helt jävla verkningslöst, det är däremot bevisat, gång på gång. Oerhört få, om ens någon, kommer ut från valfri anstalt som bättre människor än vad de var innan, snarare kommer de ut som trasigare och bittrare människor. De är brännmärkta, många av dem återfaller i kriminalitet. Och det har vi som samhälle, med vårt straffsystem, varit med och skapat, även om det faktiska valet att begå ett brott naturligtvis är deras eget.

De här människorna ska fortsätta leva med oss, vi får alltså hantera dem även framgent. Så därför kanske det vore smart att ändra inriktning på det som ändå kallas kriminalvård. Det är idag åt helvete långt ifrån vård, det är bara skitdålig förvaring.

Jag gör som jag brukar när den här diskussionen kommer upp. Jag hänvisar till det gamla grönländska sättet att se på brottslingar. Som viktiga delar i samhället. Ingen individ fick gå till spillo. Grönlänningarna såg på kriminella som människor som saknar något, och som behöver hjälp att hitta det, och sin plats i samhället. Jag tycker att det i allra högsta grad är vad brottslighet handlar om, även i Sverige. På Grönland hade man länge (innan danskarna kom och förstörde det mesta av det landet) ett system där de kriminella dömdes till att bo med en familj. De fick bo och leva och jobba med familjen, som oftast livnärde sig på fiske eller jordbruk. Idag finns rester av det systemet fortfarande kvar. Dömda mänskor arbetar på dagarna, ute, på vanliga jobb. För detta får de en lön (inte en normal lön, fångarna är billig arbetskraft, men har vansinnigt mycket mer betalt än svenska fångar) som de dock inte kan disponera som de vill. En viss summa får de använda att köpa saker för. Däremot har de, när de släpps, ett sparkapital. Nätterna tillbringar de på anstalten. När de kommer ut har de förhoppningsvis lärt sig ett yrke, om de inte hade något innan, och kanske till och med jobbat på så bra att de har en anställning.

Att de bor på anstalten är inte lika bra som det gamla systemet, men det är kanske en anpassning man får acceptera, för det torde vara ganska svårt att hitta hem till alla fångar som behöver ett. Men man kunde ju ha både och kanske.

Nackdelen? Till exempel att du en vanlig tisdag på Ica plötsligt kan råka stå bredvid den som mördade din familj. Men det kan du ju nu också, fast några år senare.