Alla dessa pojkar

Pojkarna ja. Alla dessa pojkar. Alla dessa män. Alla dessa män, som formar och fostrar. Och kvinnor såklart. Vi fostrar också, men de fyra pojkarna här hemma må inspireras av mitt intellekt men de identifierar sig inte med mig. Inte i sina roller som penisbärare. Kön spelar roll. Och det är väl egentligen inget problem. Det diskuteras ganska mycket vilken roll den moderna mannen ska ha. Det pratas om att männen känner sig oviktiga och överflödiga. Jag tänker allt oftare att det är vansinne att/om män går runt och känner så. Kära män, utan er går världen under. Utan er formas nya generationer pojkar till dåliga män. Och dåliga män, det är det farligaste som finns. Så se det så här: ni är asviktiga. Just nu och en lång tid framöver är ni kanske allra viktigast av alla. För om ni inte är bra förebilder, om ni inte bestämmer er för att ändra det som är dåligt med världen, då går det åt helvete. Så viktiga är ni. Jag tänkte säga känn ingen press, men jag säger tvärtom: känn pressen. Men känn också stödet. Vi är många som står bredvid er.

Instagram-flickorna

I dagens GP kan man läsa ett brev från en av de dömda Instagram-flickorna. http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.1788807-oppet-brev-fran-instagramdomd-15-aring

Instagram-flickorna. Två tjejer, 15 och 16 år gamla. Jag vet att de har begått ett brott och att de får ta ett straff för det. Jag vet att vår önskan om brottets konsekvens i form av ett straff är stark. Vår längtan efter hämnd är förmodligen väldigt djupt rotad och svår att komma undan. Och någonstans är det väl rimligt att folk inte kan bete sig hur som helst utan att det får någon påföljd.

Frågan är vad den påföljden ska vara.

Jag vet att somliga tycker det är ett jävla flumsnack att säga att man borde hela, rätta till, hjälpa dem som begår brott istället för att ’bara’ straffa dem. Men jag tycker att kriminalvården borde vara just det den säger sig vara, nämligen vård av kriminella. Jag menar att den samhälleliga kostnaden för att straffa de här två flickorna blir skyhögt mycket högre än vad alla bestraffningsivrare förstår. Jag menar att det hade varit billigare och bättre för samhället att låta dem få utbildning och samhällstjänst som straff, att ’tvingas’ göra något vettigt av sina liv, med någon god människa som mentor. Jag har skrivit om det förut, det grönländska exemplet. Traditionellt såg man varje brottsling som en människa som hamnat snett och som behövde guidning och möjlighet att ta sig tillbaka till det ’bra’ samhället. Man såg på kriminella som människor som saknade något, inte som människor som skulle stötas bort. Så folk dömdes till att leva med en fiskarfamilj tex. Gå upp varje morgon, fiska hela dagen, dela det strävsamma livet med familjen man inkvarterades hos. När straffet var avtjänat hade personen ifråga ett yrke och hade inte hamnat ännu längre bort från det vanliga samhället.

För klent? Inget straff? Straffet bestod i att man under några års tid inte bestämde själv över sitt liv. Ungefär som att sitta i fängelse eller på ungdomsvårdhem, bara med den skillnaden att tiden där är helt jävla bortkastad och snarare förstör mer än den gör något annat.

Det är inte säkert att en lite extra fiffig kamrerstyp behöver vård när hen har försnillat miljoner kronor i skattepengar, jag låter det vara osagt. Men i fallet med till exempel Instagram-flickorna menar jag att det definitivt är något slags vård/hjälp/samhällelig uppfostran de behöver. Vi pratar om tonåringar här, inte vuxna mänskor. De vet att de har gjort fel. De vet dessutom att det inte bara var de som gjorde fel, utan ett par hundra andra människor som också spred de där jävla bilderna, men de andra tvåhundra personerna är vare sig åtalade för något brott, än mindre dömda. Vi lär dem alltså att de två faktiskt straffas oerhört hårt för ett brott som begicks av många, och att det inte är mer än rätt.

De två flickorna ska betala mer än en halv miljon i skadestånd. 15 000 kronor till vardera 38 målsägande. Med hyfsad koll på ekonomin kanske man kan betala av en mänska om året. Det vill säga förutsatt att man har ett jobb. Det har man förmodligen inte när man kommer direkt från ungdomsvården. Så vad pratar vi om för längd på straffet? Hur många år kommer det ta att betala skadeståndet? Tjugo? Trettio?

Ser man det i förhållande till straffets faktiska längd hade det varit bättre att döda. Då hade de fått sitta ett antal år och sedan komma ut, skuldfria. De här flickornas föräldrar har inga årslöner att hosta upp. Det blir räntor, betalningsanmärkningar, de blir kreditovärdiga. Skadeståndet påverkar deras liv för en oerhört lång tid framöver. Kanske för resten av livet.

Så vad har vi uppnått då? En avskräckande effekt för andra ungdomar? Förmodligen inte, det är i stort sett ingenting i världen som funkar avskräckande. Folk röker, solar, knullar utan gummi, äter fett, dricker för mycket, begår brott och kör för fort trots att vi ALLA vet att det är farligt. Skitfarligt till och med. Vi vet det, men vi tänker ju att det där händer inte mig. Det är så vi funkar.

Så vad har vi uppnått?

Jo, att ett gäng bestraffningskåta mänskor gnuggar händerna för att nu fick de minsann, de jävla ligistungarna. Sånt här går inte an blabla, buset ska visas vem som bestämmer.

Men att låta ungdomar börja livet tungt skuldsatta, vad förväntar vi oss för utfall av det? Att de sitter på sin kammare, ångrar sig djupt, träget sparar ihop pengarna, betalar av dem och sedan rakryggade och stärkta och uppfostrade går vidare till att bli nyttiga samhällsmedborgare? Någon?

Nu har ni visat vem som bestämmer. Grattis till er pyrrhusseger.

 

Till Gunilla von Halls försvar

Så var det dags igen. Lite sånt där allmänt raljerande småskojigt pissande på överklassen. Den här gången riktat mot en skribent på Svenska Dagbladet, Gunilla von Hall. I dagens blaska har hon en krönika om barnkalas och att de har dragit iväg för mycket. Hugga salt i saltgruvor, besök i chokladfabriker, uppblåsbara borgar, trollkarlar osv. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/barnkalasen-har-gatt-over-styr_8293708.svd

Texten är inte särskilt välskriven, men ämnet är lika relevant som mycket annat som skrivs. För mig är ämnet definitivt aktuellt, men jag tänker att det kan vara intressant även för andra. Att barnkalasen spårar ur är väl ett tecken på något annat i samhället, precis som ALLT annat. Sedan kan man ju diskutera vad ’spåra ur’ är också, och var gränserna för det går. Kompensatoriska kalas, organiserade av föräldrar som tillbringar för lite tid med sina barn? Kanske det. Eller bara föräldrar med resurser nog att leja bort kalasandet, skönt att slippa tänka ut, och hålla i lekar och annat jox. Kanske det. Jag vet inte.

Precis som en himla massa texter i våra dagstidningar berör temat barnkalas bara en begränsad grupp, nämligen dem som har barn. Men även om det stämmer kan väl en text om något som inte direkt berör mig vara intressant? Det kan väl kanske till och med finnas en vits med att öppna en tidning och råka läsa nåt man inte vet nånting om.

Men det är inte ämnet som upprör. Det är att von Hall, som ju dessutom heter ’von’ gubevars, beskriver en överklassmiljö i Genéve. Att sonen heter Gustave. Sådana saker.

Von Hall kanske är gift med en fransktalande person, jag har ingen aning. Kanske heter sonen därför Gustave. Kanske heter han Gustave för att hon, precis som andra svenska föräldrar som inte heter ’von’ tyckte att något annat utrikiskt namn (William, Kevin, Cassandra, John, Melvin) är fint. Men flera av de namnen är anammade av medelklassen och därför kvalar de inte in i kategorin med saker vi kan håna.

Vänd på det. Varför är det nånsin okej att racka ner på någon bara på grund av socioekonomi eller härkomst? Det är ju aldrig någonsin okej att håna folk som är fattiga eller har annan etnisk härkomst än vi, den vita medelklassen, har. Det kan man inte göra utan att folk går i taket. Och minns att när jag säger ’vi’ så menar jag dem som är som jag: vit, utbildad medelklass. Men överklassen får man håna.

Det här ämnet kvalar, enligt en hord av mina vänner, inte direkt in i kategorin saker som är viktiga på riktigt. Folk med resurser är på något plan starkare än dem utan, därför behöver de kanske inte skyddas och försvaras lika mycket som dem som inte klarar detta lika väl själv. Vilka som ska bestämmas, av medelklassen, tillhöra den ena eller andra kategorin, ja det är en diger uppgift. Ett ämne värt en egen text någon dag.

Men även om somliga grupper eller mänskor kanske, och jag menar verkligen kanske, är bättre på att försvara sig, så betyder det inte att det är fri jakt på dem, och deras barn, hela tiden. Visa lite anständighet. Man kan kritisera folk för deras handlande, eller deras åsikter. Men man kan inte kritisera folk för att de heter det de heter eller för att de har det ursprung de har. Det är bara korkat.

Jag skulle vilja framföra den revolutionerande idén att vi kanske ska låta alla döpa sin barn till vad de vill och att även om någon med ett överklassnamn skriver en text med överklassmarkörer så kanske vi kan höja blicken lite och diskutera ämnet som sådant och inte detaljerna.

För kom inte och säg att ingen av er med barn har råkat ut för föräldrarna som arrangerar piratkalas på det kommunala badet eller som hyrt in en trollkarl eller gjort nån annan grej utöver fiskdamm och glasspinne. Om man har jävligt mycket pengar så kanske man inte hyr det kommunala badet, man kanske tar med ungarna till en chokladfabrik istället. Vad spelar det för roll? Man kanske kan fundera över varför man blir provocerad och stressad och inte bara gör som några av föräldrarna i von Halls text, nämligen bjuder in barnen till lek i parken.

Kom inte heller och säg att vi inte gör samma sak själva. Vi tävlar också. Men i vår del av världen, med kombinatonen för lite tid och inte tillräckligt mycket pengar för ponnyritt i urskog för alla barn, så är det allra allra finaste att ordna kalas hemma. Att hyra bort det skulle nästan ge lite underklassvarning, även om ingen skulle använda det ordet. Det ger mer status att ordna kalas där allting är hembakat, där man hittat på aktiviteter, förberett nedgrävning av skattkista eller plogat upp en del av sjön för fyrhjulingskörning, borrat hål för vinterfiske, ordnat linbana i trädgården eller något annat underbart.

Min poäng, idag: Låt folk vara där de är så länge det inte inkräktar på ditt liv, oavsett vad de heter. Barnkalas i Genéve kan rimligtvis inte ha någon som helst effekt på ditt liv och en undermålig text är glömd i morgon, så låt von Hall vara ifred.