Alla dessa pojkar

Pojkarna ja. Alla dessa pojkar. Alla dessa män. Alla dessa män, som formar och fostrar. Och kvinnor såklart. Vi fostrar också, men de fyra pojkarna här hemma må inspireras av mitt intellekt men de identifierar sig inte med mig. Inte i sina roller som penisbärare. Kön spelar roll. Och det är väl egentligen inget problem. Det diskuteras ganska mycket vilken roll den moderna mannen ska ha. Det pratas om att männen känner sig oviktiga och överflödiga. Jag tänker allt oftare att det är vansinne att/om män går runt och känner så. Kära män, utan er går världen under. Utan er formas nya generationer pojkar till dåliga män. Och dåliga män, det är det farligaste som finns. Så se det så här: ni är asviktiga. Just nu och en lång tid framöver är ni kanske allra viktigast av alla. För om ni inte är bra förebilder, om ni inte bestämmer er för att ändra det som är dåligt med världen, då går det åt helvete. Så viktiga är ni. Jag tänkte säga känn ingen press, men jag säger tvärtom: känn pressen. Men känn också stödet. Vi är många som står bredvid er.

Snart är allt sexistiskt

”Snart är allt sexistiskt”. När jag läser vad Leif Mannerström säger angående den helt rubbat kassa reklamkampanjen med halvnakna babes i ett kök, http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article17263122.ab så känner jag att Mannerström har helt rätt: snart är allt sexistiskt. ”Att visa halvnakna kvinnor har gjorts i alla tider, det är inget konstigt med det.” Nämen precis. Fin analys där Leif.

Våldtäkt. Prostitution. Polio. Hungersnöd. Drunkningsolyckor. Alltihop har funnits i alla tider. För att använda samma gnistrande skarpa retorik som Mannerström vågar man med andra ord snart inte knulla eller bada.

En annan sak som har funnits i alla tider är krig. Det är inget konstigt med krig heller. Mänskor krigar, det är så. Många tjänar pengar på det, somliga, de som själva inte utsätts för kriget, gillar till och med krig.

Men det kanske, liksom sexistisk reklam, eller sexism i allmänhet för den delen, ändå är en sak vi bör bekämpa? Eller? Leif?

Allting handlar om vilken sorts samhälle vi vill ha. Allting är politik. ALLTING. Den som inte förstår det har inte förstått någonting. Jag antar att Mannerström och hans meningsgelikar sitter och ojar sig över alla dessa arga feminister som gör allting tråkigt och politiskt. Jag förstår den grejen. Jag kan själv bli innerligt trött på folk som ska vara PK hela tiden.

Men vet ni vad, sexistgubbs? Jag utsätts för era blickar, ert synsätt, ert tolkningsföreträde på verkligheten varenda förbannad dag. Jag är så trött på er och er världsbild att jag ärligt talat känner för att spränga alla jävla stenåldersgubbjävlar till en annan galax. Ni kan väl för helskotta bara skaffa er ett jävla minimum av konsekvensanalytisk förmåga innan ni uttalar er? Är det så himla svårt att förstå att allting hänger ihop?

Pissar man på en stubbe hela tiden så ruttnar den till slut. Den stubben är jag. Ni kan dra åt helvete. Det gäller även Aftonbladet i det här fallet. Jag förstår att reportern slickade sig runt munnen efter att ha fått de smaskiga pratminusen från Mannerström. Men att ta den här diskussionen och blanda in en nollkollig kock i den är inte bra journalistik. Man måste stå för något slags jävla hållning. Ska man ha med en mänska som hävdar att det väl inte är någon fara med den här sortens bilder får det vara någon som är lite bättre påläst och som kan säga nåt som tillför något. Ska ni ursäkta er med att ’båda’ sidor fick komma till tals? Balansen i texten? De ena sidan talar ju redan. Nämligen mongot som beställt kampanjen. Ni hittade ingen sexist med konsekvensanalys? Ah, surprise. Fuck you, Aftonbladet. Ni letade inte tillräckligt. Det finns en intressant diskussion bakom allt det här spektaklet. Det finns säkerligen mänskor som är bildade och som kan säga något om både det ena och det andra synsättet. Gör den artikeln istället. Hinner inte? Låt bli då.

 

Instagram-flickorna

I dagens GP kan man läsa ett brev från en av de dömda Instagram-flickorna. http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.1788807-oppet-brev-fran-instagramdomd-15-aring

Instagram-flickorna. Två tjejer, 15 och 16 år gamla. Jag vet att de har begått ett brott och att de får ta ett straff för det. Jag vet att vår önskan om brottets konsekvens i form av ett straff är stark. Vår längtan efter hämnd är förmodligen väldigt djupt rotad och svår att komma undan. Och någonstans är det väl rimligt att folk inte kan bete sig hur som helst utan att det får någon påföljd.

Frågan är vad den påföljden ska vara.

Jag vet att somliga tycker det är ett jävla flumsnack att säga att man borde hela, rätta till, hjälpa dem som begår brott istället för att ’bara’ straffa dem. Men jag tycker att kriminalvården borde vara just det den säger sig vara, nämligen vård av kriminella. Jag menar att den samhälleliga kostnaden för att straffa de här två flickorna blir skyhögt mycket högre än vad alla bestraffningsivrare förstår. Jag menar att det hade varit billigare och bättre för samhället att låta dem få utbildning och samhällstjänst som straff, att ’tvingas’ göra något vettigt av sina liv, med någon god människa som mentor. Jag har skrivit om det förut, det grönländska exemplet. Traditionellt såg man varje brottsling som en människa som hamnat snett och som behövde guidning och möjlighet att ta sig tillbaka till det ’bra’ samhället. Man såg på kriminella som människor som saknade något, inte som människor som skulle stötas bort. Så folk dömdes till att leva med en fiskarfamilj tex. Gå upp varje morgon, fiska hela dagen, dela det strävsamma livet med familjen man inkvarterades hos. När straffet var avtjänat hade personen ifråga ett yrke och hade inte hamnat ännu längre bort från det vanliga samhället.

För klent? Inget straff? Straffet bestod i att man under några års tid inte bestämde själv över sitt liv. Ungefär som att sitta i fängelse eller på ungdomsvårdhem, bara med den skillnaden att tiden där är helt jävla bortkastad och snarare förstör mer än den gör något annat.

Det är inte säkert att en lite extra fiffig kamrerstyp behöver vård när hen har försnillat miljoner kronor i skattepengar, jag låter det vara osagt. Men i fallet med till exempel Instagram-flickorna menar jag att det definitivt är något slags vård/hjälp/samhällelig uppfostran de behöver. Vi pratar om tonåringar här, inte vuxna mänskor. De vet att de har gjort fel. De vet dessutom att det inte bara var de som gjorde fel, utan ett par hundra andra människor som också spred de där jävla bilderna, men de andra tvåhundra personerna är vare sig åtalade för något brott, än mindre dömda. Vi lär dem alltså att de två faktiskt straffas oerhört hårt för ett brott som begicks av många, och att det inte är mer än rätt.

De två flickorna ska betala mer än en halv miljon i skadestånd. 15 000 kronor till vardera 38 målsägande. Med hyfsad koll på ekonomin kanske man kan betala av en mänska om året. Det vill säga förutsatt att man har ett jobb. Det har man förmodligen inte när man kommer direkt från ungdomsvården. Så vad pratar vi om för längd på straffet? Hur många år kommer det ta att betala skadeståndet? Tjugo? Trettio?

Ser man det i förhållande till straffets faktiska längd hade det varit bättre att döda. Då hade de fått sitta ett antal år och sedan komma ut, skuldfria. De här flickornas föräldrar har inga årslöner att hosta upp. Det blir räntor, betalningsanmärkningar, de blir kreditovärdiga. Skadeståndet påverkar deras liv för en oerhört lång tid framöver. Kanske för resten av livet.

Så vad har vi uppnått då? En avskräckande effekt för andra ungdomar? Förmodligen inte, det är i stort sett ingenting i världen som funkar avskräckande. Folk röker, solar, knullar utan gummi, äter fett, dricker för mycket, begår brott och kör för fort trots att vi ALLA vet att det är farligt. Skitfarligt till och med. Vi vet det, men vi tänker ju att det där händer inte mig. Det är så vi funkar.

Så vad har vi uppnått?

Jo, att ett gäng bestraffningskåta mänskor gnuggar händerna för att nu fick de minsann, de jävla ligistungarna. Sånt här går inte an blabla, buset ska visas vem som bestämmer.

Men att låta ungdomar börja livet tungt skuldsatta, vad förväntar vi oss för utfall av det? Att de sitter på sin kammare, ångrar sig djupt, träget sparar ihop pengarna, betalar av dem och sedan rakryggade och stärkta och uppfostrade går vidare till att bli nyttiga samhällsmedborgare? Någon?

Nu har ni visat vem som bestämmer. Grattis till er pyrrhusseger.

 

Till Gunilla von Halls försvar

Så var det dags igen. Lite sånt där allmänt raljerande småskojigt pissande på överklassen. Den här gången riktat mot en skribent på Svenska Dagbladet, Gunilla von Hall. I dagens blaska har hon en krönika om barnkalas och att de har dragit iväg för mycket. Hugga salt i saltgruvor, besök i chokladfabriker, uppblåsbara borgar, trollkarlar osv. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/barnkalasen-har-gatt-over-styr_8293708.svd

Texten är inte särskilt välskriven, men ämnet är lika relevant som mycket annat som skrivs. För mig är ämnet definitivt aktuellt, men jag tänker att det kan vara intressant även för andra. Att barnkalasen spårar ur är väl ett tecken på något annat i samhället, precis som ALLT annat. Sedan kan man ju diskutera vad ’spåra ur’ är också, och var gränserna för det går. Kompensatoriska kalas, organiserade av föräldrar som tillbringar för lite tid med sina barn? Kanske det. Eller bara föräldrar med resurser nog att leja bort kalasandet, skönt att slippa tänka ut, och hålla i lekar och annat jox. Kanske det. Jag vet inte.

Precis som en himla massa texter i våra dagstidningar berör temat barnkalas bara en begränsad grupp, nämligen dem som har barn. Men även om det stämmer kan väl en text om något som inte direkt berör mig vara intressant? Det kan väl kanske till och med finnas en vits med att öppna en tidning och råka läsa nåt man inte vet nånting om.

Men det är inte ämnet som upprör. Det är att von Hall, som ju dessutom heter ’von’ gubevars, beskriver en överklassmiljö i Genéve. Att sonen heter Gustave. Sådana saker.

Von Hall kanske är gift med en fransktalande person, jag har ingen aning. Kanske heter sonen därför Gustave. Kanske heter han Gustave för att hon, precis som andra svenska föräldrar som inte heter ’von’ tyckte att något annat utrikiskt namn (William, Kevin, Cassandra, John, Melvin) är fint. Men flera av de namnen är anammade av medelklassen och därför kvalar de inte in i kategorin med saker vi kan håna.

Vänd på det. Varför är det nånsin okej att racka ner på någon bara på grund av socioekonomi eller härkomst? Det är ju aldrig någonsin okej att håna folk som är fattiga eller har annan etnisk härkomst än vi, den vita medelklassen, har. Det kan man inte göra utan att folk går i taket. Och minns att när jag säger ’vi’ så menar jag dem som är som jag: vit, utbildad medelklass. Men överklassen får man håna.

Det här ämnet kvalar, enligt en hord av mina vänner, inte direkt in i kategorin saker som är viktiga på riktigt. Folk med resurser är på något plan starkare än dem utan, därför behöver de kanske inte skyddas och försvaras lika mycket som dem som inte klarar detta lika väl själv. Vilka som ska bestämmas, av medelklassen, tillhöra den ena eller andra kategorin, ja det är en diger uppgift. Ett ämne värt en egen text någon dag.

Men även om somliga grupper eller mänskor kanske, och jag menar verkligen kanske, är bättre på att försvara sig, så betyder det inte att det är fri jakt på dem, och deras barn, hela tiden. Visa lite anständighet. Man kan kritisera folk för deras handlande, eller deras åsikter. Men man kan inte kritisera folk för att de heter det de heter eller för att de har det ursprung de har. Det är bara korkat.

Jag skulle vilja framföra den revolutionerande idén att vi kanske ska låta alla döpa sin barn till vad de vill och att även om någon med ett överklassnamn skriver en text med överklassmarkörer så kanske vi kan höja blicken lite och diskutera ämnet som sådant och inte detaljerna.

För kom inte och säg att ingen av er med barn har råkat ut för föräldrarna som arrangerar piratkalas på det kommunala badet eller som hyrt in en trollkarl eller gjort nån annan grej utöver fiskdamm och glasspinne. Om man har jävligt mycket pengar så kanske man inte hyr det kommunala badet, man kanske tar med ungarna till en chokladfabrik istället. Vad spelar det för roll? Man kanske kan fundera över varför man blir provocerad och stressad och inte bara gör som några av föräldrarna i von Halls text, nämligen bjuder in barnen till lek i parken.

Kom inte heller och säg att vi inte gör samma sak själva. Vi tävlar också. Men i vår del av världen, med kombinatonen för lite tid och inte tillräckligt mycket pengar för ponnyritt i urskog för alla barn, så är det allra allra finaste att ordna kalas hemma. Att hyra bort det skulle nästan ge lite underklassvarning, även om ingen skulle använda det ordet. Det ger mer status att ordna kalas där allting är hembakat, där man hittat på aktiviteter, förberett nedgrävning av skattkista eller plogat upp en del av sjön för fyrhjulingskörning, borrat hål för vinterfiske, ordnat linbana i trädgården eller något annat underbart.

Min poäng, idag: Låt folk vara där de är så länge det inte inkräktar på ditt liv, oavsett vad de heter. Barnkalas i Genéve kan rimligtvis inte ha någon som helst effekt på ditt liv och en undermålig text är glömd i morgon, så låt von Hall vara ifred.

Skolan ska vara en fristad

Ämnet är möjligen inte helt fräscht, men det är aktuellt för mig just idag eftersom jag hade folk på middag igår och detta diskuterades. Det började egentligen med Uppdrag Gransknings famösa program från i vintras, det om barnfattigdom. Den där mamman som hellre rökte, ni vet. Jag anser fortfarande att programmet i sin helhet är ett bedrövligt stycke journalistik och jag tycker fortfarande att Janne Josefsson förtjänar en lavett för att han hänger ut en mänska på det sättet som han gjorde med den där mamman. Gud så jag önskar att hon kunde anmäla honom till Pressombudsmannen. Det hade varit väldigt intressant att få det där prövat.

Nåväl. Från detta var steget inte så långt till diskussionen om skolan och pengar och utflykter/aktiviteter.

Och det jag undrar är: varför är det viktigare för medelklassens barn att få åka på utflykt med skolan en dag än att de barn som inte har råd att åka med slipper må dåligt i flera veckor? Varför är det så? Varför är det viktigare att vi som har råd glatt ska kunna betala 300 kronor utan att skänka det en vidare tanke medan den som inte har råd våndas över hur hen ska skrapa ihop 300 kronor så att ongen kan åka med? Varför är det så jävla viktigt för oss som har pengar att hela tiden ha rätten att strö dem omkring oss utan att ta hänsyn, över huvud taget, till alla dem som inte har? Och jag menar inte att folk inte får använda sina pengar hur fan de vill i det vanliga livet, jag talar specifikt om skolan. Bara om skolan, okej?

Varför går det inte att diskutera frågan om skolan som ekonomisk fristad utan att höra saker som ”ska alla lida för att några inte…”, ”det är väl allas val att…”, ”men har de det verkligen så dåligt…”, ”jag tycker det är viktigt att mina barn får det lilla extra…”, ”var ska man dra gränsen…”, ”ska man inte kunna göra nånting då bara för att…”? Vad är det som är så provocerande med att skolan ska vara jämlik, även för den som inget har?

Så här: Kära medelklasspersoner, det spelar ju för fan ingen roll VARFÖR de fattigare barnens föräldrar inte betalar. Om det är för att de hellre knarkar, spelar, röker, äter hämtpizza eller har Guess-jeans är skit samma för ungen, hen får ändå inga pengar till skolresan. Det spelar ingen roll även om det kanske faktiskt inte är något av ovanstående alternativ, för en ensamstående mamma med dålig lön klarar kanske inte ekonomiskt att ett-två-tre barn ska på skolresor varje termin. Återigen: för ungarna spelar det ingen roll. Resultatet blir detsamma. De här barnen har det tufft nog ändå, de behöver inte vara i skolans värld och känna att de är annorlunda och konstiga där också. Skolan ska vara en fristad.

Så här: Kära medelklasspersoner. Om det nu är så viktigt för era barns utveckling att få åka på utflykter, ta lite ansvar då och åk på utflykt med dem. Det gör ni ju förresten redan. Folk gör utflykter stup i kvarten. Jag vågar påstå att i stort sett alla medelklassbarn håller på med någon aktivitet, eller fler än en. Det renderar också utflykter i form av träningsläger, tävlingar, cuper osv. Om det är viktigt på riktigt att era barn gör utflykter i skolans regi, ta lite ansvar och se till att ungarna samlar in pengar genom olika aktiviteter. Sök pengar, det finns en miljard stipendier som aldrig utnyttjas och som specifikt riktar sig till aktiviteter för unga.

Ni hinner inte? Nej, inte jag heller. Och varför inte? Jo, för att barnen redan har en massa aktiviteter som ju tar tid även från oss vuxna. För att vi bor i ett hus som låter barnen hålla på med en massa pyssel utomhus men som ger oss vuxna en massa att fixa med hela tiden. För att det är jobb och logistik och matlagning och lek med barnen och nattning och läxläsning och sedan är man slutkörd. För att tiden inte räcker. Jag förstår det. Men känns det rimligt att bara för att ni och vi har valt att ha pengar, men halvkasst med tid över, så ska de barn som inte har kunnat välja något alls behöva må dåligt över att de har mindre? Det gör de redan, när de hör att klasskamraterna varit på skidresa/utlandssemester/köpt ny studsmatta/fått en iPhone. Och ge mig inga argument om att de ju redan är medvetna om att livet inte är rättvist blabla. De ska inte behöva särbehandlas i skolan. Den ska behandla rik och fattig lika. Det måste vara ambitionsnivån. Skolan ska vara en fristad.

Ni tycker det kan vara skolans ansvar att söka extra pengar? Screw you, säger jag. Hur då? Lärarna hinner ju för fan knappt bajsa med allt jävla skräp de ska syssla med nuförtiden, än mindre hålla på med pengainsamling. Detta bör ligga på kommunövergripande nivå, inget pysselprojekt för respektive skola.

Jag tror också att det ger mycket att göra saker tillsammans med sin klass, saker som inte är det gamla vanliga hela tiden. Jag tror också att det är viktigt för klassen att ha skojiga saker att se fram emot och längta efter. Men utan att somliga ska få ont i magen för att de inte kan åka med. Man kan tycka, vilket jag gör, att kommunerna borde anslå pengar för utflykter. Extra pengar. Eller att kommunen har mänskor som arbetar med detta, likaväl som de lägger en jävla massa pengar, och personal, på att handikappanpassa hela stan eller ha folk som ser till att det köps rättvisemärkt kaffe eller ha folk anställda som jobbar med jämställdhetsfrågor och framtidsutveckling. Man kan tänka sig att kommuner delar på kostnaden för en tjänst för en mänska som sitter och arbetar med att äska pengar. Det kan ju vara värt att pröva åtminstone. Jag menar inte att exemplen ovan är mindre viktiga, jag menar att frågan om rättvisa i skolan är minst lika viktig. Det handlar också om jämlikhet och jämställdhet och om hur vi formar barnens tankar. Om att ge folk, läs barnen, lite jävla andrum och låta dem få känna sig i närheten av något som är normalt. Det handlar i allra högsta grad om vår framtid. Det måste väl för fan vara viktigare än att välbeställda barn får göra dyra utflykter på andras mentala bekostnad?

Skolan ska vara en fristad. Det måste den få vara.

 

 

 

Falling down

Någon gång ibland har jag tänkt att jag ska skriva en bok. En thriller. Inte för att jag egentligen går runt och ruvar på en, utan mer för att jag skulle vilja mörda. Rensa, kanske. Få ur mig en del raseri. Mot män. Ja, så illa är det. I min bok är jag en medelålders tant som bara får fett jävla nog av all skit som män utsätter världen för. I boken spanar jag på sexturister och pedofiler, sedan dödar jag dem, snabbt och effektivt. Som Modesty Blaise.

De här fantasierna handlar mer om min egen frustration än om något slags rationalitet. Jag vill inte ha privatarméer med crazyförbannade kvinnfolk som går runt och dödar karlar. Inte heller dödsstraff.

Det blir för mycket bara. Flickan som ska piskas för att ha begått äktenskapsbrott efter att ha blivit våldtagen av sin pappa i flera år. Tonårstjejen som suger av ett dussin karlar som står i ring runt henne men som inte tycker de gjort något vidare värst fel. Kapten Klänning. Traffickingskiten som har ökat med uppemot 20 procent i Europa under de senaste åren och bara sex (!) länder i EU är överens om att bekämpa detta aktivt, med gemensamma åtgärder. FN-soldater som förgriper sig på barn i flyktingläger de är satta att bevaka. Gruppvåldtäkter. Hela tiden, överallt. Vi är villebråd. Det är jaktsäsong på kvinnor och barn, hela tiden. Inga kvinnor jag känner är rädda för att bli nerslagna och rånade. Vi är rädda för att bli våldtagna.

Flera av mina bästa vänner är män. Jag är definitivt ingen manshatare. Men jag hatar det många män gör. Alla män är inte likadana, det påstår jag inte heller. Men det går inte att ens diskutera strukturella problem utan att etikettera, så därför sätter jag etiketterna ’män’ och ’patriarkat’ på de enskilt största jävla problem världen har. Och eftersom det är ett patriarkat vi lever i, så spelar det jag tycker inte så stor roll, eftersom jag är kvinna. De enda som kan förändra världen på riktigt är de goda männen. Jag tror faktiskt det. Vi kvinnor kan rasa, men förändra världen? Nope. Det är för mycket. Mitt huvud hotar, på riktigt, att sprängas av frustration. Jag vill göra folk illa när jag läser tidningen.

Mycket av min ilska riktas mot Danmark just nu. Jag kräks av att danskarna gör tv där nakna kvinnors kroppar diskuteras av medelålders män med kastrationsångest. Jag spyr på att samma män ursäktar alla tiders mest sexistiska och vidriga programidé med att vi behöver deras jävla ord om våra kroppar. De gör oss kvinnor alltså en tjänst. Hela den där grejen gör mig så rosenrasande frustande förbannad att jag bokstavligt talat tuggar fradga när jag tänker på det. En god vän menar att de idioterna inte förtjänar all denna energi och uppmärksamhet. Han har rätt. Men jag kan inte låta bli.

Jag har försökt släppa detta sedan jag först hörde talas om det, men det är omöjligt. Jag blir faktiskt bara argare ju längre tiden går. Jag känner för att åka till Danmark, spänna fast Blachman och hans polare i en gynstol, raka av dem brösthåret och köra upp en fet dildo i röven på dem. För det är Blachman lite rädd för nämligen, att nu har ju kvinnor blivit påknullade av män under så långliga tider att det är dags för oss att ge igen, och det gör vi då genom att gå igång på att knulla män i röven. Polaren däremot, han menar att kvinnor nog ”godt kan lide vores styve tissemand”. JAG DÖR!!!! Jesus, Maria och Josef, vad ska man säga? Blachmans analys är så sinnesjukt dålig att han förtjänar att bli påknullad av en elefant. I röven.

Det är inte synd om mig, och gruppen jag tillhör, om man jämför med större delen av jordens befolkning. Men just nu känner jag som Stig-Helmer när han postar sin gröt eller vad det är till barnen i Indien. Fuck den jävla gröten, de kan få den.

Det är för mycket. Nyss såg jag en post på facebook. Reklam från Länsförsäkringar. Mannen står med korslagda armar och löst sittande kläder och säger ”Självklart äger jag min bank. Gör inte du det?” Han ler inte. På bilden bredvid står en kvinna i tajta kläder, ler skälmskt, pillar sig kokett i håret och säger ”Det hade väl ingen trott, att jag skulle äga en egen bank.” Ska vi behöva stå ut med den här jävla skiten 2013?

Det räcker nu. Det gör verkligen det.

 

Om brott och straff

Hej läsare!

Min långa bortovaro från bloggen beror på en hjärnskakning jag drog på mig vid en bilolycka för snart en evighet sedan. Jag har varit förbjuden att konsumera information, skriva, titta på tv etc etc. Jag är fortfarande inte återställd, men jag tänkte ändå göra ett litet försök att skriva något idag.

Så, till saken.

 

Jag läser Svenska Dagbladet. En av de ledarskribenter jag helst läser är Sanna Rayman. I söndagstidningen skriver hon om det bisarra Vänersborgsfallet, det med en tvåbarnsfar som misshandlades, hölls fången, våldtogs och tvingades utföra ett rån. Domarna föll nyligen men mannen själv kunde inte närvara för han hade blivit livshotande knivhuggen av en kompis till de åtalade.

Jag gillar Raymans ledare, för det mesta. Jag håller inte alltid med, men jag tycker hon skriver bra och att hon har en klar och redig skalle och att hon får mig att tänka till. Så icke i den text jag nyss läste. Jag blev bara trött och förbannad och tycker det är synd att hon nyttjar tillfället att elda på populistiska stämningar om tuffare tag mot buset. Men det gör hon faktiskt i den här texten: http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/endast-lynchmobben-talar-om-las-och-bom_8026186.svd

Det finns, mig veterligen, inga samband mellan hårda straff och lägre brottslighet. Låt mig till exempel hänvisa till USA (att jämföra med stolleländer där folk blir av med an hand för att de snor en banan är ingen relevant jämförelse, därför låter jag bli det. Vi måste jämföra oss med demokratier). Bland de hårdaste straffen i västvärlden, och den absolut högsta kriminaliteten.

Att känslan av att det är hårdare straff för ekonomisk brottslighet än för dråp och våldtäkt inte blir så bra kan jag hålla med om (Rayman talar inte om detta, men jag tycker det ligger implicit i diskussionen, därför tar jag upp det). Om det de facto är så det ser ut, alltså att kamrersbrott straffas hårdare, det vet jag inte. Men vi kanske kan vara överens om att tuffare tag skapar ett hårdare samhälle, generellt. Att fängelsestraff, eller vilket straff som helst, mest handlar om vårt behov av vedergällning, ja det kanske man inte kan bortse ifrån, för visst vore det absurt om man kunde göra vad fan som helst utan påföljd. Men det handlar ju kanske i så fall om att vi borde se över straffen överlag i så fall. Och inte minst domarna som fälls. Motsvarar straffskalan/domarna våra moraliska förväntningar? Ska de ens göra det? Om tillräckligt många skriker om dödsstraff, ska vi återinföra det då?

Att ha folk i fängelse är galet dyrt och helt jävla verkningslöst, det är däremot bevisat, gång på gång. Oerhört få, om ens någon, kommer ut från valfri anstalt som bättre människor än vad de var innan, snarare kommer de ut som trasigare och bittrare människor. De är brännmärkta, många av dem återfaller i kriminalitet. Och det har vi som samhälle, med vårt straffsystem, varit med och skapat, även om det faktiska valet att begå ett brott naturligtvis är deras eget.

De här människorna ska fortsätta leva med oss, vi får alltså hantera dem även framgent. Så därför kanske det vore smart att ändra inriktning på det som ändå kallas kriminalvård. Det är idag åt helvete långt ifrån vård, det är bara skitdålig förvaring.

Jag gör som jag brukar när den här diskussionen kommer upp. Jag hänvisar till det gamla grönländska sättet att se på brottslingar. Som viktiga delar i samhället. Ingen individ fick gå till spillo. Grönlänningarna såg på kriminella som människor som saknar något, och som behöver hjälp att hitta det, och sin plats i samhället. Jag tycker att det i allra högsta grad är vad brottslighet handlar om, även i Sverige. På Grönland hade man länge (innan danskarna kom och förstörde det mesta av det landet) ett system där de kriminella dömdes till att bo med en familj. De fick bo och leva och jobba med familjen, som oftast livnärde sig på fiske eller jordbruk. Idag finns rester av det systemet fortfarande kvar. Dömda mänskor arbetar på dagarna, ute, på vanliga jobb. För detta får de en lön (inte en normal lön, fångarna är billig arbetskraft, men har vansinnigt mycket mer betalt än svenska fångar) som de dock inte kan disponera som de vill. En viss summa får de använda att köpa saker för. Däremot har de, när de släpps, ett sparkapital. Nätterna tillbringar de på anstalten. När de kommer ut har de förhoppningsvis lärt sig ett yrke, om de inte hade något innan, och kanske till och med jobbat på så bra att de har en anställning.

Att de bor på anstalten är inte lika bra som det gamla systemet, men det är kanske en anpassning man får acceptera, för det torde vara ganska svårt att hitta hem till alla fångar som behöver ett. Men man kunde ju ha både och kanske.

Nackdelen? Till exempel att du en vanlig tisdag på Ica plötsligt kan råka stå bredvid den som mördade din familj. Men det kan du ju nu också, fast några år senare.

 

En sjuk nation

Vi blev påkörda bakifrån igår, maken och jag. Vi var på väg hemåt från Stockholm och hade stannat vid rödljusen i Karlskoga när en bil kom farande och körde rakt in i oss.

Det gick bra. Maken klarade sig med en smäll på knät, ett blåmärke i sidan och stela muskler i nacke och rygg. Tror vi i alla fall. Whiplashskador kan tydligen smyga sig på flera år senare. Men just nu tror vi att han klarade sig. Jag tappade medvetandet några gånger, var väldigt blek, mådde illa och kunde inte stå upp och fick skumma pirrningar i händer och fötter. Det var skäl nog att dra igång en jätteapparat med ambulans och vårdpersonal och en hemsk krage som skulle hålla allting på plats. Jag surrades fast på en plastbräda och fraktades till akuten och låg fastspänd på alla möjliga vis, ett tag med blå frigolitmojänger vid öronen och tejp i halva fejset. Mina kläder sprättades upp (farväl underbara Sonia Rykiel-bh) för jag kunde under inga omständigheter resa mig och gå på toaletten.

Jag fick all tänkbar vård. Jag röntgades och petades på, det klämdes på rygg och bröstkorg och ben och allt, flera gånger. Jag tittades i ögonen och det togs blodprov och ställdes frågor och var ett fasligt ståhej.

Det var fantastiskt. Tack alla fina skattebetalare för att jag fick uppleva detta. Det är ni som möjliggör det här. Det är första gången jag hamnar mitt i en sådan här vårdsituation  och för första gången i mitt liv insåg jag vad det är våra skattepengar gör. Jag vet ju naturligtvis vad våra skattepengar betalar, men ändå; det blev väldigt påtagligt där och då, bland alla blåljus och larm. Och senare, på akuten.

Så varför hela denna harang? Jag vill tacka er, jag vill tacka de okända välgörare som stannade sin bil och kollade hur det var med oss och som fixade spypåse åt mig och höll mig vaken och som stannade tills räddningspersonalen dök upp. Jag vill tacka räddningstjänstpersonalen. Utmärkta mänskor, allihop. Men jag vill också påpeka ett par saker:

1. Jag fick vänta över en timme på ambulans. Den fick åka från Laxå till Karlskoga och det är jävligt långt. Ambulanssjuksöterskan bad om ursäkt för att det tog så lång tid. Jag sade att det inte gjorde något, för det var nog ingen fara med mig. Då svarade hon att det var ju tur det i så fall, för ambulansen hade inte kommit fortare för det. Nej, just det. Över en timme, ska vi ha det så?

2. Jag har hjärnskakning nu. Det är inte mycket mer att göra än att ta det lugnt, det går ju över. Men efter att ha kostat på mig alla möjliga undersökningar och röntgen och en hel drös personal som bara pysslade med mig, i flera timmar, så var läkaren ändå tveksam till att sjukskriva mig. Han sade att det ”naturligtvis är bra att ta det lugnt ett par dagar”. Det är inte samma sak som att jag bör vara sjukskriven, tydligen. Men både maken och jag ska vara noga med att åka direkt till sjukhuset om vi får sluddrande tal eller känner oss förvirrade eller på annat sätt avviker från vårt normala beteende. För vi kan ha fått hjärnskador eller annat som inte syns genast.

Förstår ni lite vad jag är ute efter? Ena stunden är det värsta pådraget trots att jag uppenbarligen inte ligger för döden. Nästa stund konstateras att jag kanske har allvarliga skador som vi inte ser ännu, men gå till jobbet bör jag göra ändå, fast ändå inte, men läkaren vill inte bli indragen i något som har med Försäkringskassan att göra.

Jag vet inte hur man ska ratta detta, jag vet bara att det här är sjukt. Jättesjukt.