Sluta behandla Sveriges Radio som om vi går rasisternas ärenden!

De senaste veckorna har jag gång på gång fått försvara min arbetsplats, jag har försökt förklara hur public service fungerar och själv försökt fatta vad det är som händer med samtalet.

Allt på Sveriges Radio är inte perfekt, somligt kunde definitivt ha hanterats både bättre och smidigare och annorlunda och jag håller med om att det finns ett pedagogiskt problem hos ledningen i att klargöra vår ställning kring till exempel Soran Ismail och varför han inte kan arbeta för SR under tiden fram till valen medan Alexandra Pascalidou kan det osv osv. Men därifrån till att vi i stort sett går rasisternas ärenden? Nu får ni väl ändå ge er?!

Den här länken delas av många nu. http://www.etc.se/ledare/fragan-sr-borde-stalla-skulle-det-har-vara-okej-att-saga-om-en-jude

Maria-Pia Boëthius får Sveriges Radio att framstå som något slags jävla växthus för bruna åsikter, alternativt som något helt ryggradslöst. Men Boëthius text är snömos. Varför ska till exempel Sveriges Radio klä skott för en helt koko publicering som DN har gjort?

Låt mig gå igenom några delar av texten.

”Däremot får man i svenska medier och i public service säga att muslimer eller utomeuropeiska invandrare inte borde få komma hit, att rumänska tiggare borde förbjudas, att det är acceptabelt att polis i Skåne upprättar listor över romska släkter och så vidare. Och en programledare, som idogt slåss mot den sortens rasism utmönstras ur public service eftersom hen då inte är objektiv.”

”Man”, vem är det? Är det en rasist som står i direktsändning och säger detta? Eller menar Boëthius att det är vi programledare som står och säger detta? Har någon enda programledare eller journalist på SR sagt detta? Det är ju så luddigt formulerat att det kan vara vilket som. Påståendet ovan är otroligt missvisande, på gränsen till rent ljug. Eller så här: någon kan förvisso stå i en studio och säga sådana saker, likaväl som en antisemit skulle kunna stå och säga något om judar, men ingen skulle någonsin kunna stå och säga detta oemotsagt. Om någon av oss som arbetar som programledare på Sveriges Radio skulle ha en person i studion som säger sådant så är det vår plikt att säga emot. PLIKT, fattar ni? Det ingår i vårt uppdrag att stå upp för mänskliga rättigheter och allas lika värde. Så om någon står i min studio och säger förklenande saker om judar, bruna, kvinnor, enarmade, bögar, handikappade, rakhåriga eller whatever så kommer den personen inte ut ur studion utan att jag har käftat emot, försåvitt det inte finns en given meningsmotståndare, då får hen göra det istället. Men sådana åsikter får ALDRIG höras i radio utan att ifrågasättas. Och nej, det är inte bara jag, det gäller ALLA som på något vis hörs i radio. Ok? Ge mig gärna exempel på alla gånger ni har hört rasister stå och tjafsa i Sveriges Radio om invandrare utan att få mothugg av programledaren eller någon annan i studion.

Vidare.

”Men läget i Sverige av idag är att man får säga sådant om muslimer eftersom ett politiskt parti med de åsikterna valts in i riksdagen.”

”Man”, igen. Vem är denne ”man”, ärligt? I övrigt: samma argumentation och samma invändningar som ovan.

”Vad skulle hända med public services ”objektivitet” om ett parti á la -Gyllene Gryning i Grekland valdes in i den svenska riksdagen? Med uttalad antisemitism på sin dagordning?”

Enkelt. Om det uttryckligen står i partiprogrammet så är det inga som helst problem för public service att kalla en spade för en spade. Vi står för mänskliga rättigheter OCH yttrandefrihet. Varför är det så jävla svårt att ha två tankar i huvudet samtidigt?

”Nu har vi hamnat i ett läge där de som brännmärker rasism i gestalt av Sverigedemokraterna inte anses objektiva, medan SD tillåts brännmärka olika folkgrupper i skydd av sina riksdagsplatser.”

SD brännmärker folkgrupper i skydd av sina riksdagsplatser. Vad betyder ens det påståendet? Är SD ett rasistiskt parti eller är det så att de har rasister i sitt parti? Om det inte står i deras partiprogram att de är rasister, ska vi då ändå påstå att de är det? Vad ska vi gå på? SD sitter i många fullmäktige runt om i landet men intressant nog har de lagt väldigt få motioner i sitt kärnämne invandringsfrågan. De har ända sedan starten tagit avstånd från rasism och inte ens Expo kallar SD för ett rasistiskt parti, men Sveriges Radio, som inte sitter på Expo-folkets expertkunskaper, vi ska påstå att de är ett rasistiskt parti? Allvarligt? Att SD lockar till sig en osedvanligt hög andel personer med sådana åsikter är ju ingen hemlis, det låtsas ingen heller. Det är heller inte särskilt märkligt med tanke på deras bakgrund.

Ska vi på SR följa åsiktsdrevet och tycka ’rätt’ eller ska vi försöka hålla oss kalla och rapportera det vi ser och hör? Vi berättar om Ekeroth när han går runt på stan med sina järnrör osv. Vi har sakkunniga mänskor, till exempel från Expo, med i våra sändningar där de får berätta sin syn på skeenden och handlingar. Och det är det vi ska göra, vi är faktiskt bundna att vara så opartiska vi kan. Men vi ska ändå ta ställning för mänskliga rättigheter och mot rasism. Det kan bli dubbelt det där. Och kanske är det en omodern beskrivning av uppdraget, jag vet inte. Det tål att tänkas på.

Men vilken grad av engagemang känns okej? Ska den mediala kanal som åtnjuter högst förtroende av alla i Sverige (enligt förtroendebarometern som tas fram av SOM-institutet vid Göteborgs universitet) bli en åsiktsmaskin där programledares privata, politiska åsikter uttrycks i högt och lågt? (Fundera gärna över varför vi har så högt förtroende, kanske har det att göra med vårt förhållningssätt.) Soran Ismail har ju ’rätt’ åsikter, han är vad jag vet inte partipolitisk, men han är öppet emot Sverigedemokraterna. Om en annan känd programledare bestämde sig för att börja bekämpa till exempel Kristdemokraterna, för att det finns folk där som står för gammelkristna värderingar och sålunda är antigay och anti allt som inte är heteronormativt och tycker att folk som inte ligger i mitten av normalfördelningskurvan inte ska ha samma rättigheter som oss andra, vad gör vi då?

Hur gör vi med de programledare som kanske är sverigedemokrater men inte rasister? Eller som inte är partipolitiska alls men som tycker att hanteringen av invandringsfrågor har spårat ur, för det kan man ju faktiskt få tycka utan att vara rasist. Ska de få stå och köra sitt race? Eller de som är kommunister? En ideologi som i sin grund går ut på samhällsomstörtande verksamhet? Vill ni höra det? Moderater, ska de få stå och prata sig varma för fler jobbskatteavdrag? Eller ska vi programledare häckla moderater och sossar och sverigedemokrater och alla andra, beroende på vilken agenda vi själva har? Det är inte svårt att vara anställd på SR och till exempel fördöma den nya antigaylag som Museveni skrev under i Uganda i veckan. Inte ett dugg, eftersom det är ett uppenbart brott mot mänskliga rättigheter. Det finns ingen munkavle. Men vi är ålagda att vara försiktiga med att ta politisk ställning. Jag tycker inte det är så konstigt. Vi är inte ledarskribenter eller krönikörer, varför vill ni göra oss till det?

För dem av er som känner mig så vet ni att jag är en person med jävligt mycket åsikter. Det var svårt för mig att inse att jag måste lägga band på den sidan av mig själv när jag började på SR. Men vad är alternativet? Att jag står och spyr galla åt höger och vänster, allt efter vad jag för dagen tycker verkar mest idiotiskt? Det kanske är rolig radio, men inte fan skulle det bygga något generellt förtroende för Sveriges Radio.

Till sist – alla ni som lägger så mycket energi på att pissa på Sveriges Radio. Fundera ett par minuter på om det är rätt ställe att ödsla kraften på. Vi tar fighten, hela tiden. Låt oss fokusera på rätt saker istället för att evighetstjafsa om pedagogiska problem. Ni vet vad vi står för. Det är inte SR som är the bad guy. Minns det.

Alla dessa pojkar

Pojkarna ja. Alla dessa pojkar. Alla dessa män. Alla dessa män, som formar och fostrar. Och kvinnor såklart. Vi fostrar också, men de fyra pojkarna här hemma må inspireras av mitt intellekt men de identifierar sig inte med mig. Inte i sina roller som penisbärare. Kön spelar roll. Och det är väl egentligen inget problem. Det diskuteras ganska mycket vilken roll den moderna mannen ska ha. Det pratas om att männen känner sig oviktiga och överflödiga. Jag tänker allt oftare att det är vansinne att/om män går runt och känner så. Kära män, utan er går världen under. Utan er formas nya generationer pojkar till dåliga män. Och dåliga män, det är det farligaste som finns. Så se det så här: ni är asviktiga. Just nu och en lång tid framöver är ni kanske allra viktigast av alla. För om ni inte är bra förebilder, om ni inte bestämmer er för att ändra det som är dåligt med världen, då går det åt helvete. Så viktiga är ni. Jag tänkte säga känn ingen press, men jag säger tvärtom: känn pressen. Men känn också stödet. Vi är många som står bredvid er.

Skål på dig, farmor lilla

”Och när du kommer hem så tar du en gin och tonic för mig.”

Det gör jag. Nu. Och jag går sönder.

Min farmor ska dö. Hon ligger på Östra och väntar. Och hoppas. Det senaste året har krämporna varit för många, och för begränsande. Hon vill inte leva längre.

Det är bra att hon är trygg i sitt beslut. Men just nu känner jag bara att jag inte vill. Jag vill inte. Jag vill inte bli lämnad ensam kvar. Den sista jag har kvar, och den enda jag har haft, som är lik mig, som delar mitt blod och som förstår hur jag fungerar. Vi kan prata om allting. Farmor skulle släktforska, hon skulle skriva ner det hon minns. Det blev inte så. Igår sade farmor plötsligt att om jag hade några frågor skulle jag ställa dem nu, för nu är det sista chansen. Jag hann inte. Innan jag kom på en enda fråga hade hon vandrat in i dimmorna igen.

Jag stannade på vägen hem från Göteborg idag. Gick in på blomsterhandeln i Mellerud och stirrade på orkidéerna och grät. Farmor har en massa orkidéer som hon har fått av min faster. Hon är stolt över att de blommar nästan jämt. Hon pysslar med dem någon timme varje vecka och de lever ett prima liv med ljus utsikt över Vättlefjäll. Blomsterhandelmannen höll sig undan. Det var nog lika bra det.

Farmor är en av de starkaste mänskor jag känner. Hon förtränger mycket, men det verkar funka för henne. Två barn har dött ifrån henne; min pappa och min farbror. Hon har förlorat två män i prostatacancer. Hon blev av med sin högerhand när en nylonmorgonrock fattade eld när hon skulle ställa in något i ugnen (eller ta ut, jag minns inte). Nylonet smälte fast på huden och brände fast så hårt att skelettet började brinna. Handen blev en bränd klo. Den amputerades. Hon lärde sig skriva och måla med vänsterhanden. Hon har överlevt fyra hjärtinfarkter. Det finns mer, men ni fattar. Keep calm and carry on är liksom ingen poster för henne, det är hon.

Farmor försvann, som alla i min släkt, när jag tvångsomhändertogs. Inget klander i det, det var inte möjligt att hålla kontakt eftersom den första fosterfamiljen inte ville det. Hon kom tillbaka in i mitt liv när jag var i sena tonåren. Sedan dess har vi haft kontakt, mer eller mindre regelbundet.

När jag var hos henne för någon månad sedan sade hon att hon hade börjat rensa i skåpen inför döden. Hon sade att det var lite märkligt att tänka på att man aldrig mer kommer göra vissa saker, till exempel åka till Spanien där hon har tillbringat vinterhalvåret de senaste 30 åren. ”Aldrig mer”, sade farmor, ”det är ett märkligt perspektiv. Men jag känner mig färdig med detta nu.”.

Någon vecka senare åkte hon in på sjukhus. Blödande magsår. Hon kom hem igen, förra veckan åkte hon in igen. Hål i tarmen. Det läcker avföring ut i bukhålan. Hon vägrar opereras. Nu kommer hon nog inte ut mer. Och vi ses nog aldrig mer. Aldrig mer.

Hur tar man farväl av någon som ska dö?

”Jag kommer ner igen på lördag. Vi ses då” sade jag. Och kände hur jag nästan bröt ihop, men bara nästan. Det var för absurt. Att åka hem, lämna henne där. Säga hejdå för sista gången.

”Det tror jag inte vi gör lilla vän” sade farmor. ”Men var inte orolig, jag är helt lugn. Jag är inte rädd. Jag är redo att dö nu. Ta vara på dig och dina pojkar. Lev väl. Jag hälsar din pappa om det blir så.” Hon plirade mot mig och såg nästan ut som vanligt för ett ögonblick. Jag höll ihop. ”Och när du kommer hem så tar du en gin och tonic för mig.” Då brast det. Hennes och min jävla favoritdrink, den knäckte mig. Farmor som säger giiin, med långt bohuslänskt ’i’. Varför just den grejen blev den utlösande faktorn vet jag inte. Kanske för att den var minst högtidlig av allt i det rummet, där och då. Minst allvarlig. Tusen slangar, maskinblipp, personal och lilla greiga farmor mitt i alltihop. Gin och tonic.

Skål farmor.

Skolan ska vara en fristad

Ämnet är möjligen inte helt fräscht, men det är aktuellt för mig just idag eftersom jag hade folk på middag igår och detta diskuterades. Det började egentligen med Uppdrag Gransknings famösa program från i vintras, det om barnfattigdom. Den där mamman som hellre rökte, ni vet. Jag anser fortfarande att programmet i sin helhet är ett bedrövligt stycke journalistik och jag tycker fortfarande att Janne Josefsson förtjänar en lavett för att han hänger ut en mänska på det sättet som han gjorde med den där mamman. Gud så jag önskar att hon kunde anmäla honom till Pressombudsmannen. Det hade varit väldigt intressant att få det där prövat.

Nåväl. Från detta var steget inte så långt till diskussionen om skolan och pengar och utflykter/aktiviteter.

Och det jag undrar är: varför är det viktigare för medelklassens barn att få åka på utflykt med skolan en dag än att de barn som inte har råd att åka med slipper må dåligt i flera veckor? Varför är det så? Varför är det viktigare att vi som har råd glatt ska kunna betala 300 kronor utan att skänka det en vidare tanke medan den som inte har råd våndas över hur hen ska skrapa ihop 300 kronor så att ongen kan åka med? Varför är det så jävla viktigt för oss som har pengar att hela tiden ha rätten att strö dem omkring oss utan att ta hänsyn, över huvud taget, till alla dem som inte har? Och jag menar inte att folk inte får använda sina pengar hur fan de vill i det vanliga livet, jag talar specifikt om skolan. Bara om skolan, okej?

Varför går det inte att diskutera frågan om skolan som ekonomisk fristad utan att höra saker som ”ska alla lida för att några inte…”, ”det är väl allas val att…”, ”men har de det verkligen så dåligt…”, ”jag tycker det är viktigt att mina barn får det lilla extra…”, ”var ska man dra gränsen…”, ”ska man inte kunna göra nånting då bara för att…”? Vad är det som är så provocerande med att skolan ska vara jämlik, även för den som inget har?

Så här: Kära medelklasspersoner, det spelar ju för fan ingen roll VARFÖR de fattigare barnens föräldrar inte betalar. Om det är för att de hellre knarkar, spelar, röker, äter hämtpizza eller har Guess-jeans är skit samma för ungen, hen får ändå inga pengar till skolresan. Det spelar ingen roll även om det kanske faktiskt inte är något av ovanstående alternativ, för en ensamstående mamma med dålig lön klarar kanske inte ekonomiskt att ett-två-tre barn ska på skolresor varje termin. Återigen: för ungarna spelar det ingen roll. Resultatet blir detsamma. De här barnen har det tufft nog ändå, de behöver inte vara i skolans värld och känna att de är annorlunda och konstiga där också. Skolan ska vara en fristad.

Så här: Kära medelklasspersoner. Om det nu är så viktigt för era barns utveckling att få åka på utflykter, ta lite ansvar då och åk på utflykt med dem. Det gör ni ju förresten redan. Folk gör utflykter stup i kvarten. Jag vågar påstå att i stort sett alla medelklassbarn håller på med någon aktivitet, eller fler än en. Det renderar också utflykter i form av träningsläger, tävlingar, cuper osv. Om det är viktigt på riktigt att era barn gör utflykter i skolans regi, ta lite ansvar och se till att ungarna samlar in pengar genom olika aktiviteter. Sök pengar, det finns en miljard stipendier som aldrig utnyttjas och som specifikt riktar sig till aktiviteter för unga.

Ni hinner inte? Nej, inte jag heller. Och varför inte? Jo, för att barnen redan har en massa aktiviteter som ju tar tid även från oss vuxna. För att vi bor i ett hus som låter barnen hålla på med en massa pyssel utomhus men som ger oss vuxna en massa att fixa med hela tiden. För att det är jobb och logistik och matlagning och lek med barnen och nattning och läxläsning och sedan är man slutkörd. För att tiden inte räcker. Jag förstår det. Men känns det rimligt att bara för att ni och vi har valt att ha pengar, men halvkasst med tid över, så ska de barn som inte har kunnat välja något alls behöva må dåligt över att de har mindre? Det gör de redan, när de hör att klasskamraterna varit på skidresa/utlandssemester/köpt ny studsmatta/fått en iPhone. Och ge mig inga argument om att de ju redan är medvetna om att livet inte är rättvist blabla. De ska inte behöva särbehandlas i skolan. Den ska behandla rik och fattig lika. Det måste vara ambitionsnivån. Skolan ska vara en fristad.

Ni tycker det kan vara skolans ansvar att söka extra pengar? Screw you, säger jag. Hur då? Lärarna hinner ju för fan knappt bajsa med allt jävla skräp de ska syssla med nuförtiden, än mindre hålla på med pengainsamling. Detta bör ligga på kommunövergripande nivå, inget pysselprojekt för respektive skola.

Jag tror också att det ger mycket att göra saker tillsammans med sin klass, saker som inte är det gamla vanliga hela tiden. Jag tror också att det är viktigt för klassen att ha skojiga saker att se fram emot och längta efter. Men utan att somliga ska få ont i magen för att de inte kan åka med. Man kan tycka, vilket jag gör, att kommunerna borde anslå pengar för utflykter. Extra pengar. Eller att kommunen har mänskor som arbetar med detta, likaväl som de lägger en jävla massa pengar, och personal, på att handikappanpassa hela stan eller ha folk som ser till att det köps rättvisemärkt kaffe eller ha folk anställda som jobbar med jämställdhetsfrågor och framtidsutveckling. Man kan tänka sig att kommuner delar på kostnaden för en tjänst för en mänska som sitter och arbetar med att äska pengar. Det kan ju vara värt att pröva åtminstone. Jag menar inte att exemplen ovan är mindre viktiga, jag menar att frågan om rättvisa i skolan är minst lika viktig. Det handlar också om jämlikhet och jämställdhet och om hur vi formar barnens tankar. Om att ge folk, läs barnen, lite jävla andrum och låta dem få känna sig i närheten av något som är normalt. Det handlar i allra högsta grad om vår framtid. Det måste väl för fan vara viktigare än att välbeställda barn får göra dyra utflykter på andras mentala bekostnad?

Skolan ska vara en fristad. Det måste den få vara.

 

 

 

De gråtande Lisebergsbarnen

Alexandra Pascalidou. Jag förstår sällan varför hon publiceras, och gårdagens text på SVT Debatt är inget undantag. http://debatt.svt.se/2013/05/02/liseberg-bjud-alla-barn-pa-en-gratisdag-i-sommar/

Att folk retar upp sig på den kampanjen kan jag inte förstå. Personligen tycker jag den är helt briljant och asrolig, men det måste man ju inte tycka. Men ska man avsky den får man hitta lite bättre argument än de jolmiga som presenterats den sista tiden. Argumenten sträcker sig från att det är jobbigt för barn att se andra gråtande barn (eh, va? Mitt tips: om ditt lilla barn frågar varför ongen på bilden är ledsen så svarar du: för att hen inte får gå på Liseberg. Slutpratat. Om ditt större barn frågar svarar du: för att hen inte kan gå på Liseberg/åka på semester för att hens föräldrar är fattiga. Och så pratar du med ongen en stund om barnfattigdomen i Sverige. Utmärkt läge för det. Vi har redan gjort det här hemma, både med stora och små. Funkade hur bra som helst.) och att barnen inte förstår reklamen, till att den är ett hån mot fattiga barn.

Jag skulle i så fall vilja anföra att all förbannad reklam med lyckliga barn som hoppar runt på all inclusive-hotell i Egypten eller skidsemestrande barn i Sälen eller barn i snordyra kläder eller barn som leker utanför sin nya fina Myresjö-villa är mycket mer hånande. Den reklamen ser vi varje dag, hela tiden. Kopplingen mellan konsumtion och livsstil och det de barnen har och det de fattiga barnen saknar är helt uppenbar, även för barnen själva. I Lisebergsreklamen måste du läsa texten och fatta ironin för att ens göra kopplingen. Det gör att den drabbar väldigt lite, jämfört med traditionell reklam. Menar jag. Det där är värt en helt egen diskussion, men att påstå att reklamen är extra osmaklig mot bakgrund av debatten om barnfattigdom tycker jag är ganska osmakligt. För de fattiga är fattiga jämt, inte bara när medelklassen går runt och känner efter extra mycket för att de nyligen har läst, hört eller sett något om de stackars fattiga.

Min personliga favorit bland alla som ondgör sig nu är annars de kränkta grekerna.

Pascalidou skriver att grekerna är känsliga just nu, att kampanjen inte främst är ett hån mot dem utan mot de fattiga barnen. Flera gånger upprepar hon detta, dvs vi förstår med all tydlighet att grekerna ändå, mitt i allt annat krisande de rimligtvis håller på med, går runt och mår extra dåligt över att en nöjespark i norra Europa har en reklamkampanj på ett språk de flesta greker inte förstår och där det på en bild sägs att ett barn kanske hellre går på Liseberg än åker till Grekland ( eller Spanien eller Italien). Nästan så jag känner för att säga att det räcker så, för hela den grejen är ju bara hål i huvudet.

Pascalidou ställer den retoriska frågan vad de svenska ensamstående fattiga mammorna säger till sina stackars barn som inte får vare sig åka till Liseberg eller Kreta, men de är bara en bisats i hennes text. Det viktigaste är den enorma kränkningen av hennes älskade Grekland, så hon skriver på om grekiska barn som gråter sig till sömns, om Aristofanes som minsann uppfann komedin (ska man vara noga så var det väl snarare Menandros som uppfann den nyare attiska komedin som är den som till stor del ligger till grund för den sorts komedier som skrivits sedan Jesu födelse och framåt. Mvh, Jag-har-inte-läst-statsvetenskap-på-Kreta-men-litteraturvetenskap-i-Göteborg) och så blandar hon hjälplöst ihop komedin med komiken och påstår att Aristofanes uppfann komiken. Nej Pascalidou, det gjorde han inte. Komik är något helt annat än komedi och, liksom humor, vilket för övrigt är en synonym till komik, inget som någon har uppfunnit. Vidare finns det ju ett ganska skojigt adjektiv, aristofanisk, som betyder skarp, vass, bitande. Ungefär så. Aristofanes hade alltså kanske till och med uppskattat ironin i kampanjen, eftersom han själv arbetade med sådana medel, till exempel när han hånade Euripides, den gamle tragöden.

Ska man slåss med antika gubbar som hjälpmedel får man bannemig se till att ha koll på vem som är vad och vad som är vad.

Hon utgjuter sig om Kreta, som är en av världens vackraste öar och där hon minsann har studerat och som hon alltid längtar tillbaka till. Hon skriver om turistministern som är ung och vacker och som ”gör allt” för att landet ska locka och tillfredsställa turisterna. Är det bara jag eller känns det lite gubbeligubb nånstans mitt i det unga, vackra och tillfredsställande där?

Vidare sparkar Lisebergskampanjen på ett land i fritt fall. Mamma mia. Det tar aldrig slut. Grekland sitter i en jävla sits, absolut. Det är synd om grekerna som valt sådana förbannade klantskallar till att styra landet och som nu tvingas leva med resultatet av detta. ”Den som inte intresserar sig för politik, riskerar att bli styrd av idioter.” Aristofanes, igen.

Men tror någon på allvar att Lisebergs ledning satt med Forsman&Bodenfors (som gjort kampanjen) och pratade om att ”haha, nu ska vi minsann ge grekerna på tafsen”? Vad var i så fall bevekelsegrunderna för att ha med Spanien och Italien också? Fast de länderna pratar inte Pascalidou om, hon koncentrerar sig på att köra lite snyftmojs om Grekland, lite allmänt hållna påhopp, lite gråtmildhet om de fattiga barnen och så, naturligtvis, reklam för Grekland och greklandssemestrar.

Pascalidous text borde fått varje redaktör med självrespekt att kasta den rakt i papperskorgen. Istället ledde den till att vi tvingades uthärda bland annat Panos Papadopoulos i direktsändning på Debatt igår. Inte okej.

 

 

 

Vem är ett maskrosbarn?

Första gången jag hörde begreppet var jag i tonåren. En kompis mamma hade fått höra somligt ur mitt liv och konstaterade att jag ju var ett maskrosbarn. Hon förklarade vad det innebar. Och jag kände mig lite stolt.

Jag har inte tänkt så mycket på detta tills för ett par dagar sedan. Igår intervjuades jag och ämnet var just maskrosbarn.

Vi pratade mycket om hur man tar sig igenom svårigheter, vilka strategier jag, medvetet eller omedvetet, använt mig av för att överleva eller bara klara den mentala hälsan så gott det nu gick. Hur det kom att just jag klarade mig.

Och jag tänker att det är så lätt för mig. Mitt liv har innehållit mycket skit. Det är ju bara logiskt att jag mår dåligt, att jag är depressiv och kanske lite konstig och att allt jag gör som inte faller in i kategorin galen knarkare är en ren bonus. Grattis för varje lyckat steg, liksom.

Ja, jag klarade mig. Jag kanske föddes lite starkare, med lite mer jävlar anamma. Jag hade min gammelmorfar. Mannen som gav mig allt från att jag föddes tills jag togs ifrån honom när jag var sex år. Jag kan inte minnas ett enda tillfälle när han inte hade tid för mig, förutom de enstaka fylleslagen. Den kombon slår det mesta. Grundkänslan av att jag var fantastisk och viktig räckte för att gnagas på under åren som kom. Så klarade jag mig verkligen mot alla odds? Det kanske, i själva verket, är ganska logiskt att jag är där jag är. Jag vet inte.

Dessutom – mitt bajs är tydligt, lätt att avgränsa, det syns var i rummet man än står. Jag får klappar på axeln för att jag har klarat av att ta mig igenom det. Min skit är, på det sättet, så oerhört enkel att förhålla sig till. Jag har aldrig behövt identifiera mig med de mänskor jag har vuxit upp med, om jag inte valt att göra det. Jag har, på vissa sätt, varit fri att skapa mitt eget vuxenjag. (Obs, rekommenderas dock inte. Det är för svårt.)

Men alla ni som vuxit upp i de till synes normala familjerna, hur är det med ert bagage?

Jag har så många vänner där det på ytan sett helt normalt och fint ut men där det har funnits andra saker som format livet negativt. Kanske inget tydligt missbruk eller misshandel, men kanske ett missbruk man inte låtsas om. Lite för många fredagsdrinkar, som blir onsdagsdrinkar och söndagsdrinkar och torsdagsdrinkar. De subtila sakerna. Föräldrarna med den verkligen asdåliga relationen, med kamp och bjäbb och syrliga kommentarer. Familjer där barnen aldrig får se mor och far visa kärlek för varandra, där konflikten ständigt ligger på lur, där inga kyssar utväxlas. Eller familjer där en förälder kanske inte mår så bra, men man inte talar om det. Eller där det saknas respekt, där den ena inte lyssnar på den andra. Tjat. Tråk. Familjer där gränserna mellan mammans liv med barnen åtskiljs tydligt från pappans liv med barnen. Parallella verkligheter, under samma tak. Familjerna där livet havererar när barnen flyttar hemifrån för då finns inget, inget kvar att knyta upp vardagen kring. Föräldrar som inte talar med varandra, vad gjorde det med er? För de är era föräldrar. Det är en naturlag att ni, på något jävla vis, måste förhålla er till dem, eller hur? Aktivt ta avstånd, om så. Men likafullt är det era föräldrar. Ni är en del av dem, och de av er.

Att ni mår lite dåligt över er uppväxt gills inte riktigt lika mycket som att jag gör det över min, eller hur? Er kan man avfärda med någon skämtsam kommentar om att alla vi storstadsmänskor lever i en Woody Allensk verklighet där terapi och psykisk ohälsa är på modet. Alla borde gå i analys. Alla känner efter så förbannat.

Så växer ni upp. Ni skapar, mer eller mindre krampaktigt, nya kärnfamiljer. Gör om, gör rätt. Ni är trygghetsnarkomaner. Eller inte alls, för ni är så sargade av det normalare livet att ni inte riktigt klarar av det där med relationer. Det är inte värt det. Det är för svårt. Kompromissandet. Ni rör er, hela tiden. Det växer ingen mossa på en rullande sten.

Vem är maskrosbarnet? Kanske är det den till synes normala som växte upp med helt uppfuckade förebilder men som ändå lärde sig älska, som ändå skapat bra relationer till andra mänskor. Ju mer jag tänker på detta desto mer känner jag att jag inte gillar benämningen. För den baxar in mig i ett fack. Och den låter er andra stå utanför. Den får det att låta som om jag är starkare än vad ni är, men det är jag inte så himla säker på att jag är.

Och vad är värst, skiten man ser eller den man inte ser och som man inte ens vet om den är skit eller bara normalt liv?

Tradolan

Det är en sådan där dag idag. En dag i kölvattnet efter hjärnskakningen.

En dag när allt går för långsamt. När hjärnan inte är helt med, när det gör lite för ont i nacke och huvud och sedan, det välsignade domnandet när de triangelförsedda tabletterna äntligen börjar verka.

Och jag tänker att jag förstår lite bättre hur lätt det är att fastna i detta. Hur underbart det vore att ständigt vara lite avdomnad, lite lugnare, lite gladare, lite starkare. Jag skulle bli en sådan där välartad missbrukare som ändå sköter jobb och familj, som får sina tabletter utskrivna eftersom jag är socialt välanpassad. Jag skulle aldrig fastna i lågstatusmissbruk. Sprutor. Men fastna i att ta ett par trevliga drinkar varje dag, det skulle jag kunna göra. Vodka såklart, så det inte luktar. I alla fall i tanken är det så jag ser det framför mig. Hur jag svävar ovanpå alla vardagliga tråkigheter och små bekymmer. Att vara salongsberusad är ett underbart tillstånd. Eller det här, det luddiga, suddiga, mjuka tablettläget. Fantastiskt.

I fosterfamilj nummer två var mamman missbrukare, fast det upptäckte vi inte förrän efter att hon försvunnit. Min lillebror och jag kom hem från skolan en dag och då låg det en lapp på köksbordet. Hon hade lämnat oss. Eller min fosterfar då. Fast hon lämnade ju oss också. Hon hade flyttat hem till en annan man.

Brorsan och jag gick igenom hennes garderob och klädkammare. Vi hoppades hitta ledtrådar till varför hon lämnat oss. Och det gjorde vi väl också. Tomma vodkaflaskor, längst bak. Mängder. Förvånade plockade vi kasse efter kasse full med tomflaskor.

Jag vet fortfarande inte om min fosterfar visste vad som pågick. Jag antar det, men jag vet inte. Vi pratar inte mycket om det mörka i vår familj. Efter att mamman försvann blev livet så svårt. Firman gick knackigt, huset var satt som säkerhet. Far slogs för vår överlevnad. Ljuset på övervåningen var alltid tänt. Hela nätterna satt han med sina papper i vardagsrummet. Alla vi tre tonårsbarn bodde kvar hos far. Min storebror var ute och slogs varenda helg. Min lillebror var aldrig ute, han höll sig för sig själv. Satt med flickvännen på rummet. Var lite speciell. Och jag som tonåring, ja, jag var en handfull att hantera.

Firman gick omkull. Huset såldes på exekutiv auktion. Jag gick sista terminen på gymnasiet. Var nästan aldrig där. Hade kryssvarning i alla ämnen. Orkade inte. Mina bröder skulle dela en lägenhet i Kungälv. Jag hade ingenstans att bo och skulle flytta hem till min dåvarande pojkväns föräldrar. För andra gången försökte jag ta mitt liv. Men det var halvhjärtat. Jag svalde tabletter. Hade en hel drös hemma för jag hade fått magkatarr, nästan magsår, den där våren.

När händer och fötter började domna fick jag panik. Jag ropade på min lillebror. Han satt i sitt rum med sin flickvän. Kom upp till köket. Jag sade att han var tvungen att ringa ambulans för jag hade svalt tabletter.

Han blev så chockad att han skakade i hela kroppen. Ringde. De tog mig till sjukhuset i Kungälv och magpumpade mig. En läkare kom och skällde på mig och sade att det är jävligt ineffektivt att svälja tabletter så ville jag verkligen dö vore det bättre att hitta ett annat sätt. De flesta som tar tabletter blir bara hjärnskadade och måste fortsätta leva. Dubbel fail. Jag hade alltså haft tur, sade han. De hann få ur mig skiten i tid. Jag lyssnade på honom för jag kunde inte se. Tabletterna hade gjort mig tillfälligt blind.

Jag undvek tabletter så gott jag kunde efter det. Tills jag blev deprimerad på allvar femton år senare. Jag bedömdes vara självmordsbenägen så jag fick gå till Sahlgrenska tre gånger i veckan och hämta min lilla dos. Jag gick, för jag klarade inte av att åka kommunalt. För mycket folk, för många blickar. Panikångest.

Jag gick upp tio kilo på en månad. Tabletterna var inte bra för mig. Jag slutade.

Tabletter. Jag har aldrig gillat dem. Men de här tycker jag om.

Fast jag kommer aldrig att fastna. När jag fick mitt första barn ogiltigförklarade jag att det tar generationer att tvätta bort det sociala arvet och missbrukargenerna. Jag godkänner inte den skrivningen för mig själv och mina barn. För att jag orkar. Alla orkar inte. Men jag tror faktiskt att jag har brutit förbannelsen av att vara sprungen ur generationer av missbrukare.

Arrogant? Kanske.

Men Einbildung ist auch eine Bildung, som tysken säger. Man kommer långt med det.

Rötter

För snart tio år sedan ringde polisen till Faktum och berättade att min pappa var död. Hjärtinfarkt. Jag lade på luren, stirrade in i väggen och tänkte ’fan, fan, fan, fan, nu är det för sent det är för sent, din dumma jävel. FÖR SENT! DIN DUMMA DUMMA JÄVEL!’

Jag kände inte Benny. Vårt sista möte var en katastrof. Ingen av oss förmådde nånsin ta sig förbi det misslyckandet. Jag var drygt 20 och saker var svarta eller vita. Vi skulle äntligen ses, efter mer än tio år. Jag var nervös, uppspelt, nästan lite illamående. Så kom han. Och han var full.

Min besvikelse fyllde hela lägenheten. Efter en kort stund gick han. Jag skrev ett hatbrev och postade samma kväll.

I sovrummet i hans lägenhet fanns en koffert med gamla brev. Det nästan femton år gamla hatbrevet låg där. Jag läste det, sittandes på golvet. Jag tittade på sängen där avtrycket av hans huvud fortfarande var tydligt. Jag kunde inte minnas att jag hade hatat honom. Men i brevet stod det att jag gjorde det. Han dog i tron att jag hatade honom. Allt var så konstigt. Som en Roy Andersson-film. De urtvättade gulmönstrade sängkläderna. Porrblaskan från 70-talet där i kofferten. Så jävla mycket könshår. Och avtrycket av hans huvud i kudden. I vardagsrummet satt Ljugarn. Han bodde hos Benny. Han skulle bli hemlös nu. Ljugarn drack öl och rökte på och pratade nervöst. Grannen spelade ’Stairway to Heaven’. Allt var absurt. Och jag försökte ta in att det var för sent. Att jag aldrig kommer lära känna mina föräldrar. Jag hann inte. Min mamma var död. Min pappa var också död. Allt var för sent.

Min kompis hjälpte mig att samla ihop lite småsaker. Jag tog inte kofferten. Så gick vi. Ljugarn satt kvar, pårökt och babblande. ’When the Levee Breaks’. Sista låten på albumet.

Jag trodde alltid att jag hade tid, för min pappa var ju bara 19 år äldre än mig. Men han var också missbrukare. De blir inte gamla.

En släkting jag inte visste fanns sökte upp mig. Torpet skulle säljas. Jag visste inget om torpet. Jag åkte till torpet med släktingen. Det var obeboeligt. Men jag köpte det ändå. Jag köpte mig en rot.

Ingen annan hade gett 200 000 för det stället, för det är ingen investering. Det är pengar rakt i sjön. Men jag köpte mig en rot. Min farfars far byggde det där stället. Min farfar föddes där. Han och alla hans sex syskon. I sjön i närheten dök hans bror och slog i huvudet så illa att han dog. Det berättade släktingen. Lillstugan byggde farfar så att han och farmor fick ett eget utrymme när de var på besök. Det är en hektar stort. De odlade, det kan man fortfarande se. De hade grisar och en ko. Förr fanns det bäcköring i bäcken som rinner över tomten. Det finns ingen väg, allt kördes med traktor genom skogen eller bars upp. Och därför har det heller inte renoverats. Jag lät lägga om taket för några år sedan, för att stoppa förfallet. Byggubbarna bar upp vartenda plank. Polska gubbar. De svenska byggfirmorna vägrade.

Vi skulle ses igen, släktingen och jag. Han hade släktforskat och hade massor att berätta. Jag, den rotlösa, ville så gärna veta.

En annan släkting ringde. Släktforskaren hade dött. Cancer. Det gick fort.

Igår kväll ringde en ny rot. Min gammelmormors systers barnbarn. Hon hade äntligen hittat mig. Släktforskerskan har massor att berätta, fast om min mammas sida. Vi ska ses snart. Det blir fint. Det är inte för sent.

Bästa Beatrice. Jonas, min vän. Och jag.

Jag funderar.

Jag undrar hur man kan läsa så himla olika, även om man för det mesta är överens om de stora dragen. Den här texten riktar sig framför allt till er, mina vänner. Och den rätt stora grupp av er som jag diskuterade, tjafsade och nästan bråkade med igår. För mina vänner är ni, även om vi inte alltid är överens. Och jag menar inte ’mina vänner’ i en nedlåtande ton, okej?

Det handlar om Jonas Hassen Khemiris och Jasenko Selimovics respektive texter i DN det senaste och det rabalder kring Selimovics text som uppstod igår. Jonas Hassen Khemiris text spreds som en löpeld efter publiceringen i DN den 13 mars. Igår kom så ett svar, från Jasenko Selimovic, före detta teaterdirektör och numera folkpartistisk statssekreterare åt integrationsminister Erik Ullenhag. Ni kan läsa båda texterna här:

http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/jonas-min-van

Jag är en van läsare, jag är en van redaktör. Jag är van att läsa debatterande texter och har ju också själv skrivit en försvarlig del sådana. Jag har studerat litteraturvetenskap. Jag menar alltså att jag är väl kvalificerad att läsa, analysera, samt bedöma en text. Läsförståelse är min mammas gata.

Eller är det det?

Jag tillskriver inte mig själv någon specifik politisk färg, men jag tar nästan alltid den svages parti, för att det är det som bäst överensstämmer med min syn på samhället och hur det ska fungera.

Så därför undrar jag hur det kommer sig att jag inte läser in det ni läser in, ni som ser att Selimovic är en maktperson som talar om för andra hur de ska känna. En maktgubbe som von oben klappar andra på huvudet med sina påståenden. En person som är nedlåtande, mästrande och allmänt bedrövlig. En mänska som underkänner att det finns diskriminerande strukturer i samhället och att man ska sluta klä sig i offerkofta.

Varför ser jag inte detta när jag läser, när det är så tydligt för er?

Jag läser en text av en person som i stort håller med Khemiri, men som delvis har en annan problemformulering och som föreslår alternativa sätt att förhålla sig. Jag tycker inte att Selimovic underkänner Khemiris berättelse eller det vittnesbörd den innehåller. Det läser ni in i texten, men jag kan inte se att det står där.

Varför läser vi så himla olika? Varför ser jag inte det ni ser?

Och att man läser olika är väl gott och väl, kanske. Men det uppskruvade tonläget? Khemiris bild av samhället är en, Selimovics en annan. Men varför måste Khemiris bild vara den enda giltiga? Varför är Selimovics syn på saken per automatik bajs? Framför allt eftersom han använde tilltalet ’min vän’? Tog Khemiri illa upp av det? Var det ens illa menat? Eller var det bara ett juggesvenskt sätt att uttrycka sig, ett sätt att tilltala någon, helt enkelt? Vet någon detta?

Jag skrev på facebook igår att jag inte uppfattade det som drygt för så pratar mina juggevänner och deras släktingar. De menar inget illa med det alls, det är bara så man pratar. Att Selimovic använder det stilgreppet i sin text kan uppfattas som klumpigt eller okunnigt, eller kanske ville han mästra Khemiri. Det vet vi inte. Men ska han schavotteras för det så ska vi väl ändå smälla till Khemiri också för hans ’Bästa Beatrice’, vilket ju är otvetydigt spydigt i sammanhanget.

Khemiri är dessutom oändligt mycket bättre på att uttrycka sig, han behärskar det svenska språket på ett sätt som få andra, dvs han gör inga stilistiska misstag. (För dem av er som betvivlar detta rekommenderar jag läsning av Ett öga rött, Khemiris debut. Den boken är skriven av ett språkgeni, no less.) Använder han ett ord så vet han exakt vad det innebär. Han är alltså, i en skriven kontext, den mest överlägsne av oss alla.

Selimovic representerar makten, den reella makten. Visst är det så. Han sitter på ett ställe där det eventuellt är bekymmersamt att han ser lätt på strukturell diskriminering, om det är det han gör. Jag tycker nämligen inte heller att man kan utläsa av texten att han gör det. Att man inte kraftigt tar avstånd från något är inte detsamma som att man tar lätt på de problem som finns. Han kanske borde, på den position han sitter, göra det. Nu gjorde han inte det. Betyder det då att han inte får lov att uttrycka alternativa sätt att se på diskriminering och rasism? Att han inte får problematisera den bild av Sverige som Khemiri målar upp? Har vi bara plats för en enda verklighet?

Ja, det har gått bra för Selimovic. Han är en lyckad invandrare. Khemiri är också lyckad, han är ingen underdog.

Selimovics berättelse är värdefull, inte minst psykologiskt. Den kräver inga åtgärder, som Khemiris. Den inger en liten jävla gnutta hopp, och det, mina vänner, ska vi inte underskatta. Hopp om att hela Sverige inte är ett ruttet ställe. För så känns det alldeles för ofta, allt oftare, håller ni inte med om det? Det är för många som far illa, för många som aldrig kommer någonvart alls, hur mycket de än slåss och kämpar. Hopp är en bra mycket mer effektiv morot till förbättring och förändring än den förlamande känslan av att Sverige invaderas av sverigedemokratiska stollar och att slaget i stort sett är förlorat. För den känslan får jag av Khemiris text. Att det är kört. Att allt det dåliga är så ingrott att det inte går att göra något åt det.

Och nej, jag är inte beroende av någon Disney-kolorerad bild av Sverige. Jag tror att jag har ganska bra koll på hur skiten ser ut och var den finns. Ingen jämförelse i övrigt men det blir lite som när man träffar vänner och gnäller över det som är dåligt i ens relation. Det som är bra har man sällan ett behov av att älta. Samma psykologi gäller förmodligen allt man kan prata om. Och samma psykologi går att tillämpa i att om man bara alltid pratar om det dåliga så känns det till slut som om allt är dåligt. Det är inte konstruktivt. Därför uppskattade jag Selimovics text. Jag tycker inte den förringar det svarta, men den visar att det finns fler rum än de Khemiri beskriver. Alla har rätt till sin verklighet. Jag är tacksam över att Khemiri berättar, för hans värld har jag aldrig tillgång till. Och det han beskriver, så kan vi ju för fan inte ha det, det måste vi göra något åt.

Jag kan inte gå med på att somliga inte ens får uttala sig eller beskriva verkligheten från sitt fönster för att de sitter på en viss stol. Eller får och får. De får, men det de säger gills inte. Och det är så många av er som har reagerat med att Selimovic i stort sett bara ska hålla käften. För att han är den maktmänska han är.

Makten måste minnas att den är makten. Att den har makten. Absolut. Men makten är människor, medborgare. Som jag tolkar somliga av er så har vissa medborgare alltså inte rätt till sin verklighet, enbart i egenskap av framgångsrika och/eller maktmänniskor. Om vi inte kan ta en diskussion med de här mänskorna utan bara avfärdar dem som maktelit = folk man inte behöver lyssna på, hur blir det offentliga samtalet då tror ni? Vem ska ens vilja arbeta som politiker om man inte ens behöver lyssna på desamma om de uppnått en viss lyckadhetsgrad?

Det är inte okej, kära vänner. Och det är odemokratiskt.

Men jag kanske bara inte förstår hur ni menar. Jag vet inte. Men tonläget igår gjorde mig bedrövad. En diskussion välkomnar jag vilken dag i veckan som helst. Men inte när bara vissa får vara med och prata.

 

Om livet med en son som saknar sin pappa

Vi skulle varit i pulkabacken nu. Det sket sig för en stund sedan.

Harry: Jag längtar efter min riktiga pappa nu. Kan vi ringa honom?
Jag: Javisst kan vi det, men det är ju inte säkert att han svarar, det vet du?
H: Jag vet. Kan vi ringa nu?
Jag ringer, alla tre numren. Inget av dem är i bruk längre.
H: Vad betyder det som tanten säger mamma?
J: Det betyder att vi inte kan få tag på pappa gubben. Jag har inget nummer till honom.
H: Kan du inte kolla på datorn?
J: Jo.
Men Harrys pappa finns inte på nätet. Jag vet ju det, men kollar ändå. Harry hänger ivrigt över min axel och tittar på hitta.se och eniro.
J: Jag är ledsen gubben, jag kan inte hitta pappas nummer.
H: Men leta en gång till.
Jag letar en gång till.
H: Är han borta?
J: Han är inte borta men vi kan inte ringa honom.
H: Har han ingen telefon längre?
J: Jo det har han nog.
H: Men varför vill han inte att jag ska ringa honom då?
J: Jag vet inte. Pappa mår nog inte så bra.
H: Det säger du jämt. Hur länge ska han må dåligt egentligen?
J: Jag vet inte.
H: Varför säger du ’jag vet inte’ hela tiden? Du brukar ju säga att man inte kan hålla på och svara så för då får man ta reda på saker och svara ordentligt. Varför tar du inte reda då?
J: Det är inte riktigt så enkelt Harry.
H: Du vill inte att jag ska prata med min pappa!
J: Jo det vill jag visst det, men jag kan inte tvinga pappa att svara i telefon.
H: Jo det kan du! DU FATTAR INGENTING!

Han har rätt. Jag fattar ingenting. Fast kanske inte samma ingenting som han menade.