Vem är ett maskrosbarn?

Första gången jag hörde begreppet var jag i tonåren. En kompis mamma hade fått höra somligt ur mitt liv och konstaterade att jag ju var ett maskrosbarn. Hon förklarade vad det innebar. Och jag kände mig lite stolt.

Jag har inte tänkt så mycket på detta tills för ett par dagar sedan. Igår intervjuades jag och ämnet var just maskrosbarn.

Vi pratade mycket om hur man tar sig igenom svårigheter, vilka strategier jag, medvetet eller omedvetet, använt mig av för att överleva eller bara klara den mentala hälsan så gott det nu gick. Hur det kom att just jag klarade mig.

Och jag tänker att det är så lätt för mig. Mitt liv har innehållit mycket skit. Det är ju bara logiskt att jag mår dåligt, att jag är depressiv och kanske lite konstig och att allt jag gör som inte faller in i kategorin galen knarkare är en ren bonus. Grattis för varje lyckat steg, liksom.

Ja, jag klarade mig. Jag kanske föddes lite starkare, med lite mer jävlar anamma. Jag hade min gammelmorfar. Mannen som gav mig allt från att jag föddes tills jag togs ifrån honom när jag var sex år. Jag kan inte minnas ett enda tillfälle när han inte hade tid för mig, förutom de enstaka fylleslagen. Den kombon slår det mesta. Grundkänslan av att jag var fantastisk och viktig räckte för att gnagas på under åren som kom. Så klarade jag mig verkligen mot alla odds? Det kanske, i själva verket, är ganska logiskt att jag är där jag är. Jag vet inte.

Dessutom – mitt bajs är tydligt, lätt att avgränsa, det syns var i rummet man än står. Jag får klappar på axeln för att jag har klarat av att ta mig igenom det. Min skit är, på det sättet, så oerhört enkel att förhålla sig till. Jag har aldrig behövt identifiera mig med de mänskor jag har vuxit upp med, om jag inte valt att göra det. Jag har, på vissa sätt, varit fri att skapa mitt eget vuxenjag. (Obs, rekommenderas dock inte. Det är för svårt.)

Men alla ni som vuxit upp i de till synes normala familjerna, hur är det med ert bagage?

Jag har så många vänner där det på ytan sett helt normalt och fint ut men där det har funnits andra saker som format livet negativt. Kanske inget tydligt missbruk eller misshandel, men kanske ett missbruk man inte låtsas om. Lite för många fredagsdrinkar, som blir onsdagsdrinkar och söndagsdrinkar och torsdagsdrinkar. De subtila sakerna. Föräldrarna med den verkligen asdåliga relationen, med kamp och bjäbb och syrliga kommentarer. Familjer där barnen aldrig får se mor och far visa kärlek för varandra, där konflikten ständigt ligger på lur, där inga kyssar utväxlas. Eller familjer där en förälder kanske inte mår så bra, men man inte talar om det. Eller där det saknas respekt, där den ena inte lyssnar på den andra. Tjat. Tråk. Familjer där gränserna mellan mammans liv med barnen åtskiljs tydligt från pappans liv med barnen. Parallella verkligheter, under samma tak. Familjerna där livet havererar när barnen flyttar hemifrån för då finns inget, inget kvar att knyta upp vardagen kring. Föräldrar som inte talar med varandra, vad gjorde det med er? För de är era föräldrar. Det är en naturlag att ni, på något jävla vis, måste förhålla er till dem, eller hur? Aktivt ta avstånd, om så. Men likafullt är det era föräldrar. Ni är en del av dem, och de av er.

Att ni mår lite dåligt över er uppväxt gills inte riktigt lika mycket som att jag gör det över min, eller hur? Er kan man avfärda med någon skämtsam kommentar om att alla vi storstadsmänskor lever i en Woody Allensk verklighet där terapi och psykisk ohälsa är på modet. Alla borde gå i analys. Alla känner efter så förbannat.

Så växer ni upp. Ni skapar, mer eller mindre krampaktigt, nya kärnfamiljer. Gör om, gör rätt. Ni är trygghetsnarkomaner. Eller inte alls, för ni är så sargade av det normalare livet att ni inte riktigt klarar av det där med relationer. Det är inte värt det. Det är för svårt. Kompromissandet. Ni rör er, hela tiden. Det växer ingen mossa på en rullande sten.

Vem är maskrosbarnet? Kanske är det den till synes normala som växte upp med helt uppfuckade förebilder men som ändå lärde sig älska, som ändå skapat bra relationer till andra mänskor. Ju mer jag tänker på detta desto mer känner jag att jag inte gillar benämningen. För den baxar in mig i ett fack. Och den låter er andra stå utanför. Den får det att låta som om jag är starkare än vad ni är, men det är jag inte så himla säker på att jag är.

Och vad är värst, skiten man ser eller den man inte ser och som man inte ens vet om den är skit eller bara normalt liv?

Falling down

Någon gång ibland har jag tänkt att jag ska skriva en bok. En thriller. Inte för att jag egentligen går runt och ruvar på en, utan mer för att jag skulle vilja mörda. Rensa, kanske. Få ur mig en del raseri. Mot män. Ja, så illa är det. I min bok är jag en medelålders tant som bara får fett jävla nog av all skit som män utsätter världen för. I boken spanar jag på sexturister och pedofiler, sedan dödar jag dem, snabbt och effektivt. Som Modesty Blaise.

De här fantasierna handlar mer om min egen frustration än om något slags rationalitet. Jag vill inte ha privatarméer med crazyförbannade kvinnfolk som går runt och dödar karlar. Inte heller dödsstraff.

Det blir för mycket bara. Flickan som ska piskas för att ha begått äktenskapsbrott efter att ha blivit våldtagen av sin pappa i flera år. Tonårstjejen som suger av ett dussin karlar som står i ring runt henne men som inte tycker de gjort något vidare värst fel. Kapten Klänning. Traffickingskiten som har ökat med uppemot 20 procent i Europa under de senaste åren och bara sex (!) länder i EU är överens om att bekämpa detta aktivt, med gemensamma åtgärder. FN-soldater som förgriper sig på barn i flyktingläger de är satta att bevaka. Gruppvåldtäkter. Hela tiden, överallt. Vi är villebråd. Det är jaktsäsong på kvinnor och barn, hela tiden. Inga kvinnor jag känner är rädda för att bli nerslagna och rånade. Vi är rädda för att bli våldtagna.

Flera av mina bästa vänner är män. Jag är definitivt ingen manshatare. Men jag hatar det många män gör. Alla män är inte likadana, det påstår jag inte heller. Men det går inte att ens diskutera strukturella problem utan att etikettera, så därför sätter jag etiketterna ’män’ och ’patriarkat’ på de enskilt största jävla problem världen har. Och eftersom det är ett patriarkat vi lever i, så spelar det jag tycker inte så stor roll, eftersom jag är kvinna. De enda som kan förändra världen på riktigt är de goda männen. Jag tror faktiskt det. Vi kvinnor kan rasa, men förändra världen? Nope. Det är för mycket. Mitt huvud hotar, på riktigt, att sprängas av frustration. Jag vill göra folk illa när jag läser tidningen.

Mycket av min ilska riktas mot Danmark just nu. Jag kräks av att danskarna gör tv där nakna kvinnors kroppar diskuteras av medelålders män med kastrationsångest. Jag spyr på att samma män ursäktar alla tiders mest sexistiska och vidriga programidé med att vi behöver deras jävla ord om våra kroppar. De gör oss kvinnor alltså en tjänst. Hela den där grejen gör mig så rosenrasande frustande förbannad att jag bokstavligt talat tuggar fradga när jag tänker på det. En god vän menar att de idioterna inte förtjänar all denna energi och uppmärksamhet. Han har rätt. Men jag kan inte låta bli.

Jag har försökt släppa detta sedan jag först hörde talas om det, men det är omöjligt. Jag blir faktiskt bara argare ju längre tiden går. Jag känner för att åka till Danmark, spänna fast Blachman och hans polare i en gynstol, raka av dem brösthåret och köra upp en fet dildo i röven på dem. För det är Blachman lite rädd för nämligen, att nu har ju kvinnor blivit påknullade av män under så långliga tider att det är dags för oss att ge igen, och det gör vi då genom att gå igång på att knulla män i röven. Polaren däremot, han menar att kvinnor nog ”godt kan lide vores styve tissemand”. JAG DÖR!!!! Jesus, Maria och Josef, vad ska man säga? Blachmans analys är så sinnesjukt dålig att han förtjänar att bli påknullad av en elefant. I röven.

Det är inte synd om mig, och gruppen jag tillhör, om man jämför med större delen av jordens befolkning. Men just nu känner jag som Stig-Helmer när han postar sin gröt eller vad det är till barnen i Indien. Fuck den jävla gröten, de kan få den.

Det är för mycket. Nyss såg jag en post på facebook. Reklam från Länsförsäkringar. Mannen står med korslagda armar och löst sittande kläder och säger ”Självklart äger jag min bank. Gör inte du det?” Han ler inte. På bilden bredvid står en kvinna i tajta kläder, ler skälmskt, pillar sig kokett i håret och säger ”Det hade väl ingen trott, att jag skulle äga en egen bank.” Ska vi behöva stå ut med den här jävla skiten 2013?

Det räcker nu. Det gör verkligen det.

 

Tradolan

Det är en sådan där dag idag. En dag i kölvattnet efter hjärnskakningen.

En dag när allt går för långsamt. När hjärnan inte är helt med, när det gör lite för ont i nacke och huvud och sedan, det välsignade domnandet när de triangelförsedda tabletterna äntligen börjar verka.

Och jag tänker att jag förstår lite bättre hur lätt det är att fastna i detta. Hur underbart det vore att ständigt vara lite avdomnad, lite lugnare, lite gladare, lite starkare. Jag skulle bli en sådan där välartad missbrukare som ändå sköter jobb och familj, som får sina tabletter utskrivna eftersom jag är socialt välanpassad. Jag skulle aldrig fastna i lågstatusmissbruk. Sprutor. Men fastna i att ta ett par trevliga drinkar varje dag, det skulle jag kunna göra. Vodka såklart, så det inte luktar. I alla fall i tanken är det så jag ser det framför mig. Hur jag svävar ovanpå alla vardagliga tråkigheter och små bekymmer. Att vara salongsberusad är ett underbart tillstånd. Eller det här, det luddiga, suddiga, mjuka tablettläget. Fantastiskt.

I fosterfamilj nummer två var mamman missbrukare, fast det upptäckte vi inte förrän efter att hon försvunnit. Min lillebror och jag kom hem från skolan en dag och då låg det en lapp på köksbordet. Hon hade lämnat oss. Eller min fosterfar då. Fast hon lämnade ju oss också. Hon hade flyttat hem till en annan man.

Brorsan och jag gick igenom hennes garderob och klädkammare. Vi hoppades hitta ledtrådar till varför hon lämnat oss. Och det gjorde vi väl också. Tomma vodkaflaskor, längst bak. Mängder. Förvånade plockade vi kasse efter kasse full med tomflaskor.

Jag vet fortfarande inte om min fosterfar visste vad som pågick. Jag antar det, men jag vet inte. Vi pratar inte mycket om det mörka i vår familj. Efter att mamman försvann blev livet så svårt. Firman gick knackigt, huset var satt som säkerhet. Far slogs för vår överlevnad. Ljuset på övervåningen var alltid tänt. Hela nätterna satt han med sina papper i vardagsrummet. Alla vi tre tonårsbarn bodde kvar hos far. Min storebror var ute och slogs varenda helg. Min lillebror var aldrig ute, han höll sig för sig själv. Satt med flickvännen på rummet. Var lite speciell. Och jag som tonåring, ja, jag var en handfull att hantera.

Firman gick omkull. Huset såldes på exekutiv auktion. Jag gick sista terminen på gymnasiet. Var nästan aldrig där. Hade kryssvarning i alla ämnen. Orkade inte. Mina bröder skulle dela en lägenhet i Kungälv. Jag hade ingenstans att bo och skulle flytta hem till min dåvarande pojkväns föräldrar. För andra gången försökte jag ta mitt liv. Men det var halvhjärtat. Jag svalde tabletter. Hade en hel drös hemma för jag hade fått magkatarr, nästan magsår, den där våren.

När händer och fötter började domna fick jag panik. Jag ropade på min lillebror. Han satt i sitt rum med sin flickvän. Kom upp till köket. Jag sade att han var tvungen att ringa ambulans för jag hade svalt tabletter.

Han blev så chockad att han skakade i hela kroppen. Ringde. De tog mig till sjukhuset i Kungälv och magpumpade mig. En läkare kom och skällde på mig och sade att det är jävligt ineffektivt att svälja tabletter så ville jag verkligen dö vore det bättre att hitta ett annat sätt. De flesta som tar tabletter blir bara hjärnskadade och måste fortsätta leva. Dubbel fail. Jag hade alltså haft tur, sade han. De hann få ur mig skiten i tid. Jag lyssnade på honom för jag kunde inte se. Tabletterna hade gjort mig tillfälligt blind.

Jag undvek tabletter så gott jag kunde efter det. Tills jag blev deprimerad på allvar femton år senare. Jag bedömdes vara självmordsbenägen så jag fick gå till Sahlgrenska tre gånger i veckan och hämta min lilla dos. Jag gick, för jag klarade inte av att åka kommunalt. För mycket folk, för många blickar. Panikångest.

Jag gick upp tio kilo på en månad. Tabletterna var inte bra för mig. Jag slutade.

Tabletter. Jag har aldrig gillat dem. Men de här tycker jag om.

Fast jag kommer aldrig att fastna. När jag fick mitt första barn ogiltigförklarade jag att det tar generationer att tvätta bort det sociala arvet och missbrukargenerna. Jag godkänner inte den skrivningen för mig själv och mina barn. För att jag orkar. Alla orkar inte. Men jag tror faktiskt att jag har brutit förbannelsen av att vara sprungen ur generationer av missbrukare.

Arrogant? Kanske.

Men Einbildung ist auch eine Bildung, som tysken säger. Man kommer långt med det.

Rötter

För snart tio år sedan ringde polisen till Faktum och berättade att min pappa var död. Hjärtinfarkt. Jag lade på luren, stirrade in i väggen och tänkte ’fan, fan, fan, fan, nu är det för sent det är för sent, din dumma jävel. FÖR SENT! DIN DUMMA DUMMA JÄVEL!’

Jag kände inte Benny. Vårt sista möte var en katastrof. Ingen av oss förmådde nånsin ta sig förbi det misslyckandet. Jag var drygt 20 och saker var svarta eller vita. Vi skulle äntligen ses, efter mer än tio år. Jag var nervös, uppspelt, nästan lite illamående. Så kom han. Och han var full.

Min besvikelse fyllde hela lägenheten. Efter en kort stund gick han. Jag skrev ett hatbrev och postade samma kväll.

I sovrummet i hans lägenhet fanns en koffert med gamla brev. Det nästan femton år gamla hatbrevet låg där. Jag läste det, sittandes på golvet. Jag tittade på sängen där avtrycket av hans huvud fortfarande var tydligt. Jag kunde inte minnas att jag hade hatat honom. Men i brevet stod det att jag gjorde det. Han dog i tron att jag hatade honom. Allt var så konstigt. Som en Roy Andersson-film. De urtvättade gulmönstrade sängkläderna. Porrblaskan från 70-talet där i kofferten. Så jävla mycket könshår. Och avtrycket av hans huvud i kudden. I vardagsrummet satt Ljugarn. Han bodde hos Benny. Han skulle bli hemlös nu. Ljugarn drack öl och rökte på och pratade nervöst. Grannen spelade ’Stairway to Heaven’. Allt var absurt. Och jag försökte ta in att det var för sent. Att jag aldrig kommer lära känna mina föräldrar. Jag hann inte. Min mamma var död. Min pappa var också död. Allt var för sent.

Min kompis hjälpte mig att samla ihop lite småsaker. Jag tog inte kofferten. Så gick vi. Ljugarn satt kvar, pårökt och babblande. ’When the Levee Breaks’. Sista låten på albumet.

Jag trodde alltid att jag hade tid, för min pappa var ju bara 19 år äldre än mig. Men han var också missbrukare. De blir inte gamla.

En släkting jag inte visste fanns sökte upp mig. Torpet skulle säljas. Jag visste inget om torpet. Jag åkte till torpet med släktingen. Det var obeboeligt. Men jag köpte det ändå. Jag köpte mig en rot.

Ingen annan hade gett 200 000 för det stället, för det är ingen investering. Det är pengar rakt i sjön. Men jag köpte mig en rot. Min farfars far byggde det där stället. Min farfar föddes där. Han och alla hans sex syskon. I sjön i närheten dök hans bror och slog i huvudet så illa att han dog. Det berättade släktingen. Lillstugan byggde farfar så att han och farmor fick ett eget utrymme när de var på besök. Det är en hektar stort. De odlade, det kan man fortfarande se. De hade grisar och en ko. Förr fanns det bäcköring i bäcken som rinner över tomten. Det finns ingen väg, allt kördes med traktor genom skogen eller bars upp. Och därför har det heller inte renoverats. Jag lät lägga om taket för några år sedan, för att stoppa förfallet. Byggubbarna bar upp vartenda plank. Polska gubbar. De svenska byggfirmorna vägrade.

Vi skulle ses igen, släktingen och jag. Han hade släktforskat och hade massor att berätta. Jag, den rotlösa, ville så gärna veta.

En annan släkting ringde. Släktforskaren hade dött. Cancer. Det gick fort.

Igår kväll ringde en ny rot. Min gammelmormors systers barnbarn. Hon hade äntligen hittat mig. Släktforskerskan har massor att berätta, fast om min mammas sida. Vi ska ses snart. Det blir fint. Det är inte för sent.

Kära ortodoxa kristdemokrater

Och för att undvika ett Jasenko-gate: ja, jag menar att vara spydig med mitt ordval.

Om en kvinna ligger med en annan kvinna, är det viktigt på riktigt i era liv? Om någon man ligger med en annan man, spelar det på riktigt en roll i era liv? Om någon föddes i fel kropp och sedan byter till en rättare kropp, påverkar det era liv i negativ riktning då? Är kön så förbannat viktigt? Verkligen? Om någon av mänskorna ovan skaffar barn, är det verkligen ett problem för er? På riktigt alltså. Och med riktigt menar jag i paritet med tex att ens barn är sjuka eller att man är arbetslös eller att ens mamma får asdålig vård på vårdhemmet eller att det är krig på massa ställen i världen eller att kvinnor har lägre löner än män eller att den sista vildmarken i Lappland är hotad eller att pensionärerna har för lite pengar över eller att ungdomar inte får jobb eller att studenter får tacka nej till studier för att det inte finns lägenheter eller att barnen får hormonstörningar av plastleksaker eller att barn får massa psykmedicin istället för terapi. Till exempel. Tänk alltså efter en stund. Är det PÅ RIKTIGT viktigt vilka vuxna som knullar med andra vuxna och hur eller om de får barn?

Om ni svarar ja på någon av frågorna ovan så är ni A) dåligt informerade B) bigotta idioter eller C) bara idioter, rätt och slätt

Ja, det är kanske väl hårt, men jag hamnar nästan i ett Falling Down-läge (Michael Douglas ni vet, film från 1993. Han vill bara hem men fastnar i en bilkö och därifrån går allt åt helvete och han tappar det, milt uttryckt) när jag läser Svenskan idag om den senaste kristdemokratiska dumheten.

”Att ha blivit född av sin pappa är en orimlig tanke” säger Tuve Skånberg, riksdagsledamot för KD. Han och kollegan, tillika partikamraten, Annelie Enochson, har nu gått emot partiledningen som ju ÄNTLIGEN kom in i det tjugoförsta århundradet förra året när de gick anslöt sig till majoriteten i riksdagen, nämligen den majoritet som länge velat avskaffa tvångssteriliseringen. I sommar avskaffas skiten, Gott sei Dank. Men Skånberg och Enochson vill stoppa lagförslaget och motionerar nu emot det.

Det spelar ingen roll vilka koko idéer centern slänger ur sig i den desperata jakten på förnyelse, det spelar ingen roll med all hittepåfakta som Sverigedemokraterna svänger sig med. Allt det där kan jag faktiskt ändå förstå någonstans, jag kan se vad det kommer ifrån och jag kan se bevekelsegrunderna och oron för hur samhället ska bli. Det går dessutom utmärkt att argumentera emot och bemöta de dumheterna.

Men de ortodoxa kristdemokraterna är i en helt annan liga. Jag förstår dem bara inte, och jag försöker verkligen. Men när jag idag först fick se en bild ur en tidning som en facebookvän lagt upp, där utklädda gubbar demonstrerade mot abort, och sedan möttes av en artikel i Svenska Dagbladet, där två kristdemokratiska riksdagsledamöter går på tvärs mot sin egen partiledning och Alliansen, då undrar jag verkligen vad det är för fel i huvudet på de gammelkristna. Hur går snacket över kaffet liksom? Vad är det som ska hända om alla som vill och kan föder barn? Brinna i helvetet kommer vi ju inte göra i vilket fall. Det är väl utrett bortom missförstånd att Gehenna var en brinnande soptipp och inget annat (?). Guds rike ska ju komma så småningom och då löser sig allt i vilket fall. Sköt dig själv och skit i andra är ju liksom bara andra sidan av myntet ’behandla andra som du själv vill bli behandlad’, dvs den gyllene regeln, det kategoriska imperativet eller vad man än vill kalla det, dvs det som liksom tog över som förhållningsregel efter de tio budorden. Den gyllene regeln, folks! Allt annat är förklaringar.

Att Skånberg och Enochson mår dåligt över att hen kan föda barn skiter jag i. De kan sitta kvar under sin sten och fundera över andra orimliga saker i mänskans historia: könsbyten överlag, plast, japanska toaletter som tvättar röven ren, hårklippningsrobotar, hjärttransplantationer, elektricitet, att jorden inte är platt, rymdfärder samt färdigskivat bröd, för att nämna några saker.

Och btw Skånberg/Enochson – hälsa Sverigedemokraterna, för de sitter nämligen under samma sten som ni gör. Och på ungefär lika virriga grunder. Ha det så trevligt.

Bästa Beatrice. Jonas, min vän. Och jag.

Jag funderar.

Jag undrar hur man kan läsa så himla olika, även om man för det mesta är överens om de stora dragen. Den här texten riktar sig framför allt till er, mina vänner. Och den rätt stora grupp av er som jag diskuterade, tjafsade och nästan bråkade med igår. För mina vänner är ni, även om vi inte alltid är överens. Och jag menar inte ’mina vänner’ i en nedlåtande ton, okej?

Det handlar om Jonas Hassen Khemiris och Jasenko Selimovics respektive texter i DN det senaste och det rabalder kring Selimovics text som uppstod igår. Jonas Hassen Khemiris text spreds som en löpeld efter publiceringen i DN den 13 mars. Igår kom så ett svar, från Jasenko Selimovic, före detta teaterdirektör och numera folkpartistisk statssekreterare åt integrationsminister Erik Ullenhag. Ni kan läsa båda texterna här:

http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/jonas-min-van

Jag är en van läsare, jag är en van redaktör. Jag är van att läsa debatterande texter och har ju också själv skrivit en försvarlig del sådana. Jag har studerat litteraturvetenskap. Jag menar alltså att jag är väl kvalificerad att läsa, analysera, samt bedöma en text. Läsförståelse är min mammas gata.

Eller är det det?

Jag tillskriver inte mig själv någon specifik politisk färg, men jag tar nästan alltid den svages parti, för att det är det som bäst överensstämmer med min syn på samhället och hur det ska fungera.

Så därför undrar jag hur det kommer sig att jag inte läser in det ni läser in, ni som ser att Selimovic är en maktperson som talar om för andra hur de ska känna. En maktgubbe som von oben klappar andra på huvudet med sina påståenden. En person som är nedlåtande, mästrande och allmänt bedrövlig. En mänska som underkänner att det finns diskriminerande strukturer i samhället och att man ska sluta klä sig i offerkofta.

Varför ser jag inte detta när jag läser, när det är så tydligt för er?

Jag läser en text av en person som i stort håller med Khemiri, men som delvis har en annan problemformulering och som föreslår alternativa sätt att förhålla sig. Jag tycker inte att Selimovic underkänner Khemiris berättelse eller det vittnesbörd den innehåller. Det läser ni in i texten, men jag kan inte se att det står där.

Varför läser vi så himla olika? Varför ser jag inte det ni ser?

Och att man läser olika är väl gott och väl, kanske. Men det uppskruvade tonläget? Khemiris bild av samhället är en, Selimovics en annan. Men varför måste Khemiris bild vara den enda giltiga? Varför är Selimovics syn på saken per automatik bajs? Framför allt eftersom han använde tilltalet ’min vän’? Tog Khemiri illa upp av det? Var det ens illa menat? Eller var det bara ett juggesvenskt sätt att uttrycka sig, ett sätt att tilltala någon, helt enkelt? Vet någon detta?

Jag skrev på facebook igår att jag inte uppfattade det som drygt för så pratar mina juggevänner och deras släktingar. De menar inget illa med det alls, det är bara så man pratar. Att Selimovic använder det stilgreppet i sin text kan uppfattas som klumpigt eller okunnigt, eller kanske ville han mästra Khemiri. Det vet vi inte. Men ska han schavotteras för det så ska vi väl ändå smälla till Khemiri också för hans ’Bästa Beatrice’, vilket ju är otvetydigt spydigt i sammanhanget.

Khemiri är dessutom oändligt mycket bättre på att uttrycka sig, han behärskar det svenska språket på ett sätt som få andra, dvs han gör inga stilistiska misstag. (För dem av er som betvivlar detta rekommenderar jag läsning av Ett öga rött, Khemiris debut. Den boken är skriven av ett språkgeni, no less.) Använder han ett ord så vet han exakt vad det innebär. Han är alltså, i en skriven kontext, den mest överlägsne av oss alla.

Selimovic representerar makten, den reella makten. Visst är det så. Han sitter på ett ställe där det eventuellt är bekymmersamt att han ser lätt på strukturell diskriminering, om det är det han gör. Jag tycker nämligen inte heller att man kan utläsa av texten att han gör det. Att man inte kraftigt tar avstånd från något är inte detsamma som att man tar lätt på de problem som finns. Han kanske borde, på den position han sitter, göra det. Nu gjorde han inte det. Betyder det då att han inte får lov att uttrycka alternativa sätt att se på diskriminering och rasism? Att han inte får problematisera den bild av Sverige som Khemiri målar upp? Har vi bara plats för en enda verklighet?

Ja, det har gått bra för Selimovic. Han är en lyckad invandrare. Khemiri är också lyckad, han är ingen underdog.

Selimovics berättelse är värdefull, inte minst psykologiskt. Den kräver inga åtgärder, som Khemiris. Den inger en liten jävla gnutta hopp, och det, mina vänner, ska vi inte underskatta. Hopp om att hela Sverige inte är ett ruttet ställe. För så känns det alldeles för ofta, allt oftare, håller ni inte med om det? Det är för många som far illa, för många som aldrig kommer någonvart alls, hur mycket de än slåss och kämpar. Hopp är en bra mycket mer effektiv morot till förbättring och förändring än den förlamande känslan av att Sverige invaderas av sverigedemokratiska stollar och att slaget i stort sett är förlorat. För den känslan får jag av Khemiris text. Att det är kört. Att allt det dåliga är så ingrott att det inte går att göra något åt det.

Och nej, jag är inte beroende av någon Disney-kolorerad bild av Sverige. Jag tror att jag har ganska bra koll på hur skiten ser ut och var den finns. Ingen jämförelse i övrigt men det blir lite som när man träffar vänner och gnäller över det som är dåligt i ens relation. Det som är bra har man sällan ett behov av att älta. Samma psykologi gäller förmodligen allt man kan prata om. Och samma psykologi går att tillämpa i att om man bara alltid pratar om det dåliga så känns det till slut som om allt är dåligt. Det är inte konstruktivt. Därför uppskattade jag Selimovics text. Jag tycker inte den förringar det svarta, men den visar att det finns fler rum än de Khemiri beskriver. Alla har rätt till sin verklighet. Jag är tacksam över att Khemiri berättar, för hans värld har jag aldrig tillgång till. Och det han beskriver, så kan vi ju för fan inte ha det, det måste vi göra något åt.

Jag kan inte gå med på att somliga inte ens får uttala sig eller beskriva verkligheten från sitt fönster för att de sitter på en viss stol. Eller får och får. De får, men det de säger gills inte. Och det är så många av er som har reagerat med att Selimovic i stort sett bara ska hålla käften. För att han är den maktmänska han är.

Makten måste minnas att den är makten. Att den har makten. Absolut. Men makten är människor, medborgare. Som jag tolkar somliga av er så har vissa medborgare alltså inte rätt till sin verklighet, enbart i egenskap av framgångsrika och/eller maktmänniskor. Om vi inte kan ta en diskussion med de här mänskorna utan bara avfärdar dem som maktelit = folk man inte behöver lyssna på, hur blir det offentliga samtalet då tror ni? Vem ska ens vilja arbeta som politiker om man inte ens behöver lyssna på desamma om de uppnått en viss lyckadhetsgrad?

Det är inte okej, kära vänner. Och det är odemokratiskt.

Men jag kanske bara inte förstår hur ni menar. Jag vet inte. Men tonläget igår gjorde mig bedrövad. En diskussion välkomnar jag vilken dag i veckan som helst. Men inte när bara vissa får vara med och prata.

 

Om brott och straff

Hej läsare!

Min långa bortovaro från bloggen beror på en hjärnskakning jag drog på mig vid en bilolycka för snart en evighet sedan. Jag har varit förbjuden att konsumera information, skriva, titta på tv etc etc. Jag är fortfarande inte återställd, men jag tänkte ändå göra ett litet försök att skriva något idag.

Så, till saken.

 

Jag läser Svenska Dagbladet. En av de ledarskribenter jag helst läser är Sanna Rayman. I söndagstidningen skriver hon om det bisarra Vänersborgsfallet, det med en tvåbarnsfar som misshandlades, hölls fången, våldtogs och tvingades utföra ett rån. Domarna föll nyligen men mannen själv kunde inte närvara för han hade blivit livshotande knivhuggen av en kompis till de åtalade.

Jag gillar Raymans ledare, för det mesta. Jag håller inte alltid med, men jag tycker hon skriver bra och att hon har en klar och redig skalle och att hon får mig att tänka till. Så icke i den text jag nyss läste. Jag blev bara trött och förbannad och tycker det är synd att hon nyttjar tillfället att elda på populistiska stämningar om tuffare tag mot buset. Men det gör hon faktiskt i den här texten: http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/endast-lynchmobben-talar-om-las-och-bom_8026186.svd

Det finns, mig veterligen, inga samband mellan hårda straff och lägre brottslighet. Låt mig till exempel hänvisa till USA (att jämföra med stolleländer där folk blir av med an hand för att de snor en banan är ingen relevant jämförelse, därför låter jag bli det. Vi måste jämföra oss med demokratier). Bland de hårdaste straffen i västvärlden, och den absolut högsta kriminaliteten.

Att känslan av att det är hårdare straff för ekonomisk brottslighet än för dråp och våldtäkt inte blir så bra kan jag hålla med om (Rayman talar inte om detta, men jag tycker det ligger implicit i diskussionen, därför tar jag upp det). Om det de facto är så det ser ut, alltså att kamrersbrott straffas hårdare, det vet jag inte. Men vi kanske kan vara överens om att tuffare tag skapar ett hårdare samhälle, generellt. Att fängelsestraff, eller vilket straff som helst, mest handlar om vårt behov av vedergällning, ja det kanske man inte kan bortse ifrån, för visst vore det absurt om man kunde göra vad fan som helst utan påföljd. Men det handlar ju kanske i så fall om att vi borde se över straffen överlag i så fall. Och inte minst domarna som fälls. Motsvarar straffskalan/domarna våra moraliska förväntningar? Ska de ens göra det? Om tillräckligt många skriker om dödsstraff, ska vi återinföra det då?

Att ha folk i fängelse är galet dyrt och helt jävla verkningslöst, det är däremot bevisat, gång på gång. Oerhört få, om ens någon, kommer ut från valfri anstalt som bättre människor än vad de var innan, snarare kommer de ut som trasigare och bittrare människor. De är brännmärkta, många av dem återfaller i kriminalitet. Och det har vi som samhälle, med vårt straffsystem, varit med och skapat, även om det faktiska valet att begå ett brott naturligtvis är deras eget.

De här människorna ska fortsätta leva med oss, vi får alltså hantera dem även framgent. Så därför kanske det vore smart att ändra inriktning på det som ändå kallas kriminalvård. Det är idag åt helvete långt ifrån vård, det är bara skitdålig förvaring.

Jag gör som jag brukar när den här diskussionen kommer upp. Jag hänvisar till det gamla grönländska sättet att se på brottslingar. Som viktiga delar i samhället. Ingen individ fick gå till spillo. Grönlänningarna såg på kriminella som människor som saknar något, och som behöver hjälp att hitta det, och sin plats i samhället. Jag tycker att det i allra högsta grad är vad brottslighet handlar om, även i Sverige. På Grönland hade man länge (innan danskarna kom och förstörde det mesta av det landet) ett system där de kriminella dömdes till att bo med en familj. De fick bo och leva och jobba med familjen, som oftast livnärde sig på fiske eller jordbruk. Idag finns rester av det systemet fortfarande kvar. Dömda mänskor arbetar på dagarna, ute, på vanliga jobb. För detta får de en lön (inte en normal lön, fångarna är billig arbetskraft, men har vansinnigt mycket mer betalt än svenska fångar) som de dock inte kan disponera som de vill. En viss summa får de använda att köpa saker för. Däremot har de, när de släpps, ett sparkapital. Nätterna tillbringar de på anstalten. När de kommer ut har de förhoppningsvis lärt sig ett yrke, om de inte hade något innan, och kanske till och med jobbat på så bra att de har en anställning.

Att de bor på anstalten är inte lika bra som det gamla systemet, men det är kanske en anpassning man får acceptera, för det torde vara ganska svårt att hitta hem till alla fångar som behöver ett. Men man kunde ju ha både och kanske.

Nackdelen? Till exempel att du en vanlig tisdag på Ica plötsligt kan råka stå bredvid den som mördade din familj. Men det kan du ju nu också, fast några år senare.

 

Vår längtan efter hjältar och våra problem att låta folk vara som de är

Jag fick ett svar på texten jag lade ut igår om att det var snarkvarning på Uppdrag Granskning den här veckan. Jag började svara men insåg att mitt svar blev så långt att det är ett eget inlägg. Åsa skriver:

Jag tycker tvärtom: Idrott handlar om känslor, drömmar, hopp och förtvivlan och fuskas det bryts hela magin. Hela förtroendet, allt det som sportstjärnorna förmedlar. Idrottsstjärnor är dessutom stora förebilder för unga och vad de gör berör oss ockås i förlängningen. Trots att jag knappt följer någon idrott längre tyckte jag detta var ett viktigt och engagerande ämne trots att det hände 1997 som dessutom sätter fingret på en oroande tanke – fortsätter fusket? Hur ser det egentligen ut?

Jag förstår hur du menar. Fast de unga vet ju inte ens vilka de numera gamla gubbsen från -97 är, så ska man göra något av detta borde det ju vara med nu aktiva mänskor. Och det är klart fusket fortsätter, det får vi ju bekräftat med jämna mellanrum. Vi vet ju ganska väl hur det ser ut också tänker jag.

Men jag håller lite med dig, jag önskar också att sporten kunde ha den funktionen i allas liv, men är det realistiskt? Jag tror att det största problemet här inte alls ligger i sporten som sådan, eller i att vi egentligen går igång så himla mycket på fusk. Det fuskas ju hela tiden, folk fuskar lite med a-kassan, lite med skatten, lite med pulvermos, lite i fia med knuff, lite på tentan, lite med botox. Inte går vi igång så in i helskotta på det.

Problemet ligger, tror jag, i vår längtan efter rena människor och någon att se upp till, någon som är precis det den verkar utge sig för att vara; en god och ren och fin människa. Eller kanske snarare; det vi tycker att den utger sig för att vara. För ärligt talat så är sportstjärnorna ju faktiskt bara folk som håller på med idrott och som råkar vara väldigt bra på det. De har ju aldrig bett om att vara förebilder och hjältar, det är vi som projicerar allt det på dem. Vi längtar efter frälsargestalter, någon man bara kan gilla, oreflekterat. Sedan kan man ju anföra att idrottsstjärnorna naturligtvis är medvetna om vilken status de har och att de får agera därefter. Njae, säger jag då. Att vi inte kan hantera att solen har fläckar är inte solens problem, det är vårt.

Utan att vara cynisk så tror jag kanske att vi behöver flytta vår längtan efter hjältar och magi någon annanstans. Eller kanske försöka sluta ha hjältar, åtminstone vi som är vuxna. Det finns i längden ingen som kan leva upp till en hjältegloria, oavsett gebit. Vi har så lätt för att bli besvikna på andra mänskor som inte lever upp till våra förväntningar. Men vilka är vi att ha förväntningar på andra än våra föräldrar, egentligen? Alla lever sitt liv så gott de kan (även föräldrar). Jag kan ta mig själv som exempel:

När jag bodde i Tyskland hade jag feministiska kamrater. De var också butchflator, dvs lesbiska kvinnor med kort hår och manskläder. De var besvikna på att jag, som de uppskattade som en engagerad medfeminist, gärna bar klänning och läppstift och högklackade skor. De första gångerna vi sågs hade jag något annat på mig, och jag var väldigt korthårig på den tiden, så de trodde att jag var mer som de. När de sedan mötte mig sminkad och klänningsklädd blev det för mycket för dem.

När jag gifte mig för andra gången för ett och ett halvt år sedan blev flera av mina vänner besvikna på att jag tog min mans efternamn. Jag heter formellt Kling Uddgren. Det gör han också, men det ’riktiga’ efternamnet är hans. Jag bytte aldrig namn när jag gifte mig första gången, för jag fattade inte vad det skulle vara bra för och jag ’är’ ju Malin Kling. Det har jag varit hela mitt liv. Mitt namn är en del av vem jag är. Men den här gången finns det fyra barn med i bilden. De heter Kling, Uddgren och Kling Uddgren. Så för att foga ihop familjen så gott det går så är det bra att vi föräldrar heter samma sak. För min man var det väldigt viktigt att Uddgren var efternamnet. För mig var det inte lika viktigt. Men för vissa vänner gjorde jag därmed avbön och något som är småborgerligt och lite antifeministiskt. Besvikelse sålunda.

När jag övergav Göteborg för Värmland blev folk både förvånade, besvikna och lite arga. Att någon vid sunda vätskor dels säger upp sig från sitt jobb (det finns ju inte så många fasta journalistjobb idag), sedan flyttar till skogen (jag tror inte bestörtningen hade varit större om jag flyttat till Uzbekistan) och allt detta för en mans skull, det var oerhört. Det var som om jag hade svikit inte bara mitt kön utan hela min ras, dvs den göteborgska innerstadsmänniskan. Homo linneastadius.

När jag har invändningar mot den socialistiska politiken blir folk besvikna för hur kan jag som har varit Faktums chefredaktör vara annat än röd? Besvikelse. Enorm sådan. Jag är inte röd. Jag är inte blå heller. Jag vägrar att låta mig sorteras in i någondera facket, av det enkla skälet att det inte funkar för mig.

Jag är inte ute efter att jämföra mig själv med några hjältar, jag vill bara illustrera att vi så gärna placerar andra i fack, vi lägger våra förväntningar i deras knän och blir sedan besvikna när de gör egna val som går på tvärs mot våra önskningar.

Behovet av hjältar var förmodligen mindre på den tiden då folk fortfarande trodde på den ultimata hjälten: Jesus. Hel, ren och fin. Snygg också. Offrade allt för andra. Hann ändå med en del oefterhärmliga stunts och tricks. Hade för övrigt också världens kanske listigaste mamma, alla kategorier. Att få nästan en hel värld att tro att det var Gud som hade varit i farten när det i själva verket varit lite rajtantajtan på höskullen med någon ung Adonis, det är så genialiskt att man blir helt matt. Bli kristna folks, det kanske hjälper. Då får man ju dessutom inte ha några andra gudar, så allt blir enklare på det viset. (Obs, inget raljerande, jag önskar att jag hade kunnat tro, det verkar så skönt att ha en gudstro. Men jag kan inte. Inte än i alla fall.)

I övrigt rekommenderar jag att ni lägger alla era hjältedrömmar i hockeyns knä. Den gör ingen besviken. Väldigt få skandaler. Inga huliganer. Och de flesta som känner mig vet att jag gillar hockey, så jag förväntar mig att ingen blir besviken nu. Blir ni det blir jag besviken.

Uppdrag granskning

brukar jag titta på.

Fast inte idag. Kanske missar jag det bästa sedan skivat bröd, men det tror jag faktiskt inte. Dagens avslöjande är ungefär lika upphetsande som en påse fotsalt.

Kanske, förmodligen, dopade sig ett gäng skidåkare för mer än 15 år sedan. Kanske gjorde de inte det. Somliga prover underkändes för att provtagningsutrustningen var kontaminerad. Och det skedde för SEXTON år sedan. SEXTON. 16. Sixteen. Sechszehn. Seize. Dieciséis. Kuusteist.

Är detta viktigt på riktigt? Nej.

Ja, det är väl bra att det kommer fram, och nej, det var ju absolut inte bra att de gjorde så dumma saker. Notismaterial, kanske en kortare artikel. Men det här pådraget? Nope.

Uppdrag Granskning ska sätta ribban högre än så här. Det finns ju andra idrottsgrejer att granska, om det nu är sportrelaterat jox man är intresserad av. Och dopning känns ju sååååå 90-tal. Så uttjatat. Och blir någon ens förvånad längre? Av dopning alltså. Att det förekommer. Någon?

Det här var bannemig det sömnigaste på länge.

Gäsp.

En sjuk nation

Vi blev påkörda bakifrån igår, maken och jag. Vi var på väg hemåt från Stockholm och hade stannat vid rödljusen i Karlskoga när en bil kom farande och körde rakt in i oss.

Det gick bra. Maken klarade sig med en smäll på knät, ett blåmärke i sidan och stela muskler i nacke och rygg. Tror vi i alla fall. Whiplashskador kan tydligen smyga sig på flera år senare. Men just nu tror vi att han klarade sig. Jag tappade medvetandet några gånger, var väldigt blek, mådde illa och kunde inte stå upp och fick skumma pirrningar i händer och fötter. Det var skäl nog att dra igång en jätteapparat med ambulans och vårdpersonal och en hemsk krage som skulle hålla allting på plats. Jag surrades fast på en plastbräda och fraktades till akuten och låg fastspänd på alla möjliga vis, ett tag med blå frigolitmojänger vid öronen och tejp i halva fejset. Mina kläder sprättades upp (farväl underbara Sonia Rykiel-bh) för jag kunde under inga omständigheter resa mig och gå på toaletten.

Jag fick all tänkbar vård. Jag röntgades och petades på, det klämdes på rygg och bröstkorg och ben och allt, flera gånger. Jag tittades i ögonen och det togs blodprov och ställdes frågor och var ett fasligt ståhej.

Det var fantastiskt. Tack alla fina skattebetalare för att jag fick uppleva detta. Det är ni som möjliggör det här. Det är första gången jag hamnar mitt i en sådan här vårdsituation  och för första gången i mitt liv insåg jag vad det är våra skattepengar gör. Jag vet ju naturligtvis vad våra skattepengar betalar, men ändå; det blev väldigt påtagligt där och då, bland alla blåljus och larm. Och senare, på akuten.

Så varför hela denna harang? Jag vill tacka er, jag vill tacka de okända välgörare som stannade sin bil och kollade hur det var med oss och som fixade spypåse åt mig och höll mig vaken och som stannade tills räddningspersonalen dök upp. Jag vill tacka räddningstjänstpersonalen. Utmärkta mänskor, allihop. Men jag vill också påpeka ett par saker:

1. Jag fick vänta över en timme på ambulans. Den fick åka från Laxå till Karlskoga och det är jävligt långt. Ambulanssjuksöterskan bad om ursäkt för att det tog så lång tid. Jag sade att det inte gjorde något, för det var nog ingen fara med mig. Då svarade hon att det var ju tur det i så fall, för ambulansen hade inte kommit fortare för det. Nej, just det. Över en timme, ska vi ha det så?

2. Jag har hjärnskakning nu. Det är inte mycket mer att göra än att ta det lugnt, det går ju över. Men efter att ha kostat på mig alla möjliga undersökningar och röntgen och en hel drös personal som bara pysslade med mig, i flera timmar, så var läkaren ändå tveksam till att sjukskriva mig. Han sade att det ”naturligtvis är bra att ta det lugnt ett par dagar”. Det är inte samma sak som att jag bör vara sjukskriven, tydligen. Men både maken och jag ska vara noga med att åka direkt till sjukhuset om vi får sluddrande tal eller känner oss förvirrade eller på annat sätt avviker från vårt normala beteende. För vi kan ha fått hjärnskador eller annat som inte syns genast.

Förstår ni lite vad jag är ute efter? Ena stunden är det värsta pådraget trots att jag uppenbarligen inte ligger för döden. Nästa stund konstateras att jag kanske har allvarliga skador som vi inte ser ännu, men gå till jobbet bör jag göra ändå, fast ändå inte, men läkaren vill inte bli indragen i något som har med Försäkringskassan att göra.

Jag vet inte hur man ska ratta detta, jag vet bara att det här är sjukt. Jättesjukt.