Sluta behandla Sveriges Radio som om vi går rasisternas ärenden!

De senaste veckorna har jag gång på gång fått försvara min arbetsplats, jag har försökt förklara hur public service fungerar och själv försökt fatta vad det är som händer med samtalet.

Allt på Sveriges Radio är inte perfekt, somligt kunde definitivt ha hanterats både bättre och smidigare och annorlunda och jag håller med om att det finns ett pedagogiskt problem hos ledningen i att klargöra vår ställning kring till exempel Soran Ismail och varför han inte kan arbeta för SR under tiden fram till valen medan Alexandra Pascalidou kan det osv osv. Men därifrån till att vi i stort sett går rasisternas ärenden? Nu får ni väl ändå ge er?!

Den här länken delas av många nu. http://www.etc.se/ledare/fragan-sr-borde-stalla-skulle-det-har-vara-okej-att-saga-om-en-jude

Maria-Pia Boëthius får Sveriges Radio att framstå som något slags jävla växthus för bruna åsikter, alternativt som något helt ryggradslöst. Men Boëthius text är snömos. Varför ska till exempel Sveriges Radio klä skott för en helt koko publicering som DN har gjort?

Låt mig gå igenom några delar av texten.

”Däremot får man i svenska medier och i public service säga att muslimer eller utomeuropeiska invandrare inte borde få komma hit, att rumänska tiggare borde förbjudas, att det är acceptabelt att polis i Skåne upprättar listor över romska släkter och så vidare. Och en programledare, som idogt slåss mot den sortens rasism utmönstras ur public service eftersom hen då inte är objektiv.”

”Man”, vem är det? Är det en rasist som står i direktsändning och säger detta? Eller menar Boëthius att det är vi programledare som står och säger detta? Har någon enda programledare eller journalist på SR sagt detta? Det är ju så luddigt formulerat att det kan vara vilket som. Påståendet ovan är otroligt missvisande, på gränsen till rent ljug. Eller så här: någon kan förvisso stå i en studio och säga sådana saker, likaväl som en antisemit skulle kunna stå och säga något om judar, men ingen skulle någonsin kunna stå och säga detta oemotsagt. Om någon av oss som arbetar som programledare på Sveriges Radio skulle ha en person i studion som säger sådant så är det vår plikt att säga emot. PLIKT, fattar ni? Det ingår i vårt uppdrag att stå upp för mänskliga rättigheter och allas lika värde. Så om någon står i min studio och säger förklenande saker om judar, bruna, kvinnor, enarmade, bögar, handikappade, rakhåriga eller whatever så kommer den personen inte ut ur studion utan att jag har käftat emot, försåvitt det inte finns en given meningsmotståndare, då får hen göra det istället. Men sådana åsikter får ALDRIG höras i radio utan att ifrågasättas. Och nej, det är inte bara jag, det gäller ALLA som på något vis hörs i radio. Ok? Ge mig gärna exempel på alla gånger ni har hört rasister stå och tjafsa i Sveriges Radio om invandrare utan att få mothugg av programledaren eller någon annan i studion.

Vidare.

”Men läget i Sverige av idag är att man får säga sådant om muslimer eftersom ett politiskt parti med de åsikterna valts in i riksdagen.”

”Man”, igen. Vem är denne ”man”, ärligt? I övrigt: samma argumentation och samma invändningar som ovan.

”Vad skulle hända med public services ”objektivitet” om ett parti á la -Gyllene Gryning i Grekland valdes in i den svenska riksdagen? Med uttalad antisemitism på sin dagordning?”

Enkelt. Om det uttryckligen står i partiprogrammet så är det inga som helst problem för public service att kalla en spade för en spade. Vi står för mänskliga rättigheter OCH yttrandefrihet. Varför är det så jävla svårt att ha två tankar i huvudet samtidigt?

”Nu har vi hamnat i ett läge där de som brännmärker rasism i gestalt av Sverigedemokraterna inte anses objektiva, medan SD tillåts brännmärka olika folkgrupper i skydd av sina riksdagsplatser.”

SD brännmärker folkgrupper i skydd av sina riksdagsplatser. Vad betyder ens det påståendet? Är SD ett rasistiskt parti eller är det så att de har rasister i sitt parti? Om det inte står i deras partiprogram att de är rasister, ska vi då ändå påstå att de är det? Vad ska vi gå på? SD sitter i många fullmäktige runt om i landet men intressant nog har de lagt väldigt få motioner i sitt kärnämne invandringsfrågan. De har ända sedan starten tagit avstånd från rasism och inte ens Expo kallar SD för ett rasistiskt parti, men Sveriges Radio, som inte sitter på Expo-folkets expertkunskaper, vi ska påstå att de är ett rasistiskt parti? Allvarligt? Att SD lockar till sig en osedvanligt hög andel personer med sådana åsikter är ju ingen hemlis, det låtsas ingen heller. Det är heller inte särskilt märkligt med tanke på deras bakgrund.

Ska vi på SR följa åsiktsdrevet och tycka ’rätt’ eller ska vi försöka hålla oss kalla och rapportera det vi ser och hör? Vi berättar om Ekeroth när han går runt på stan med sina järnrör osv. Vi har sakkunniga mänskor, till exempel från Expo, med i våra sändningar där de får berätta sin syn på skeenden och handlingar. Och det är det vi ska göra, vi är faktiskt bundna att vara så opartiska vi kan. Men vi ska ändå ta ställning för mänskliga rättigheter och mot rasism. Det kan bli dubbelt det där. Och kanske är det en omodern beskrivning av uppdraget, jag vet inte. Det tål att tänkas på.

Men vilken grad av engagemang känns okej? Ska den mediala kanal som åtnjuter högst förtroende av alla i Sverige (enligt förtroendebarometern som tas fram av SOM-institutet vid Göteborgs universitet) bli en åsiktsmaskin där programledares privata, politiska åsikter uttrycks i högt och lågt? (Fundera gärna över varför vi har så högt förtroende, kanske har det att göra med vårt förhållningssätt.) Soran Ismail har ju ’rätt’ åsikter, han är vad jag vet inte partipolitisk, men han är öppet emot Sverigedemokraterna. Om en annan känd programledare bestämde sig för att börja bekämpa till exempel Kristdemokraterna, för att det finns folk där som står för gammelkristna värderingar och sålunda är antigay och anti allt som inte är heteronormativt och tycker att folk som inte ligger i mitten av normalfördelningskurvan inte ska ha samma rättigheter som oss andra, vad gör vi då?

Hur gör vi med de programledare som kanske är sverigedemokrater men inte rasister? Eller som inte är partipolitiska alls men som tycker att hanteringen av invandringsfrågor har spårat ur, för det kan man ju faktiskt få tycka utan att vara rasist. Ska de få stå och köra sitt race? Eller de som är kommunister? En ideologi som i sin grund går ut på samhällsomstörtande verksamhet? Vill ni höra det? Moderater, ska de få stå och prata sig varma för fler jobbskatteavdrag? Eller ska vi programledare häckla moderater och sossar och sverigedemokrater och alla andra, beroende på vilken agenda vi själva har? Det är inte svårt att vara anställd på SR och till exempel fördöma den nya antigaylag som Museveni skrev under i Uganda i veckan. Inte ett dugg, eftersom det är ett uppenbart brott mot mänskliga rättigheter. Det finns ingen munkavle. Men vi är ålagda att vara försiktiga med att ta politisk ställning. Jag tycker inte det är så konstigt. Vi är inte ledarskribenter eller krönikörer, varför vill ni göra oss till det?

För dem av er som känner mig så vet ni att jag är en person med jävligt mycket åsikter. Det var svårt för mig att inse att jag måste lägga band på den sidan av mig själv när jag började på SR. Men vad är alternativet? Att jag står och spyr galla åt höger och vänster, allt efter vad jag för dagen tycker verkar mest idiotiskt? Det kanske är rolig radio, men inte fan skulle det bygga något generellt förtroende för Sveriges Radio.

Till sist – alla ni som lägger så mycket energi på att pissa på Sveriges Radio. Fundera ett par minuter på om det är rätt ställe att ödsla kraften på. Vi tar fighten, hela tiden. Låt oss fokusera på rätt saker istället för att evighetstjafsa om pedagogiska problem. Ni vet vad vi står för. Det är inte SR som är the bad guy. Minns det.

De gråtande Lisebergsbarnen

Alexandra Pascalidou. Jag förstår sällan varför hon publiceras, och gårdagens text på SVT Debatt är inget undantag. http://debatt.svt.se/2013/05/02/liseberg-bjud-alla-barn-pa-en-gratisdag-i-sommar/

Att folk retar upp sig på den kampanjen kan jag inte förstå. Personligen tycker jag den är helt briljant och asrolig, men det måste man ju inte tycka. Men ska man avsky den får man hitta lite bättre argument än de jolmiga som presenterats den sista tiden. Argumenten sträcker sig från att det är jobbigt för barn att se andra gråtande barn (eh, va? Mitt tips: om ditt lilla barn frågar varför ongen på bilden är ledsen så svarar du: för att hen inte får gå på Liseberg. Slutpratat. Om ditt större barn frågar svarar du: för att hen inte kan gå på Liseberg/åka på semester för att hens föräldrar är fattiga. Och så pratar du med ongen en stund om barnfattigdomen i Sverige. Utmärkt läge för det. Vi har redan gjort det här hemma, både med stora och små. Funkade hur bra som helst.) och att barnen inte förstår reklamen, till att den är ett hån mot fattiga barn.

Jag skulle i så fall vilja anföra att all förbannad reklam med lyckliga barn som hoppar runt på all inclusive-hotell i Egypten eller skidsemestrande barn i Sälen eller barn i snordyra kläder eller barn som leker utanför sin nya fina Myresjö-villa är mycket mer hånande. Den reklamen ser vi varje dag, hela tiden. Kopplingen mellan konsumtion och livsstil och det de barnen har och det de fattiga barnen saknar är helt uppenbar, även för barnen själva. I Lisebergsreklamen måste du läsa texten och fatta ironin för att ens göra kopplingen. Det gör att den drabbar väldigt lite, jämfört med traditionell reklam. Menar jag. Det där är värt en helt egen diskussion, men att påstå att reklamen är extra osmaklig mot bakgrund av debatten om barnfattigdom tycker jag är ganska osmakligt. För de fattiga är fattiga jämt, inte bara när medelklassen går runt och känner efter extra mycket för att de nyligen har läst, hört eller sett något om de stackars fattiga.

Min personliga favorit bland alla som ondgör sig nu är annars de kränkta grekerna.

Pascalidou skriver att grekerna är känsliga just nu, att kampanjen inte främst är ett hån mot dem utan mot de fattiga barnen. Flera gånger upprepar hon detta, dvs vi förstår med all tydlighet att grekerna ändå, mitt i allt annat krisande de rimligtvis håller på med, går runt och mår extra dåligt över att en nöjespark i norra Europa har en reklamkampanj på ett språk de flesta greker inte förstår och där det på en bild sägs att ett barn kanske hellre går på Liseberg än åker till Grekland ( eller Spanien eller Italien). Nästan så jag känner för att säga att det räcker så, för hela den grejen är ju bara hål i huvudet.

Pascalidou ställer den retoriska frågan vad de svenska ensamstående fattiga mammorna säger till sina stackars barn som inte får vare sig åka till Liseberg eller Kreta, men de är bara en bisats i hennes text. Det viktigaste är den enorma kränkningen av hennes älskade Grekland, så hon skriver på om grekiska barn som gråter sig till sömns, om Aristofanes som minsann uppfann komedin (ska man vara noga så var det väl snarare Menandros som uppfann den nyare attiska komedin som är den som till stor del ligger till grund för den sorts komedier som skrivits sedan Jesu födelse och framåt. Mvh, Jag-har-inte-läst-statsvetenskap-på-Kreta-men-litteraturvetenskap-i-Göteborg) och så blandar hon hjälplöst ihop komedin med komiken och påstår att Aristofanes uppfann komiken. Nej Pascalidou, det gjorde han inte. Komik är något helt annat än komedi och, liksom humor, vilket för övrigt är en synonym till komik, inget som någon har uppfunnit. Vidare finns det ju ett ganska skojigt adjektiv, aristofanisk, som betyder skarp, vass, bitande. Ungefär så. Aristofanes hade alltså kanske till och med uppskattat ironin i kampanjen, eftersom han själv arbetade med sådana medel, till exempel när han hånade Euripides, den gamle tragöden.

Ska man slåss med antika gubbar som hjälpmedel får man bannemig se till att ha koll på vem som är vad och vad som är vad.

Hon utgjuter sig om Kreta, som är en av världens vackraste öar och där hon minsann har studerat och som hon alltid längtar tillbaka till. Hon skriver om turistministern som är ung och vacker och som ”gör allt” för att landet ska locka och tillfredsställa turisterna. Är det bara jag eller känns det lite gubbeligubb nånstans mitt i det unga, vackra och tillfredsställande där?

Vidare sparkar Lisebergskampanjen på ett land i fritt fall. Mamma mia. Det tar aldrig slut. Grekland sitter i en jävla sits, absolut. Det är synd om grekerna som valt sådana förbannade klantskallar till att styra landet och som nu tvingas leva med resultatet av detta. ”Den som inte intresserar sig för politik, riskerar att bli styrd av idioter.” Aristofanes, igen.

Men tror någon på allvar att Lisebergs ledning satt med Forsman&Bodenfors (som gjort kampanjen) och pratade om att ”haha, nu ska vi minsann ge grekerna på tafsen”? Vad var i så fall bevekelsegrunderna för att ha med Spanien och Italien också? Fast de länderna pratar inte Pascalidou om, hon koncentrerar sig på att köra lite snyftmojs om Grekland, lite allmänt hållna påhopp, lite gråtmildhet om de fattiga barnen och så, naturligtvis, reklam för Grekland och greklandssemestrar.

Pascalidous text borde fått varje redaktör med självrespekt att kasta den rakt i papperskorgen. Istället ledde den till att vi tvingades uthärda bland annat Panos Papadopoulos i direktsändning på Debatt igår. Inte okej.