Instagram-flickorna

I dagens GP kan man läsa ett brev från en av de dömda Instagram-flickorna. http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.1788807-oppet-brev-fran-instagramdomd-15-aring

Instagram-flickorna. Två tjejer, 15 och 16 år gamla. Jag vet att de har begått ett brott och att de får ta ett straff för det. Jag vet att vår önskan om brottets konsekvens i form av ett straff är stark. Vår längtan efter hämnd är förmodligen väldigt djupt rotad och svår att komma undan. Och någonstans är det väl rimligt att folk inte kan bete sig hur som helst utan att det får någon påföljd.

Frågan är vad den påföljden ska vara.

Jag vet att somliga tycker det är ett jävla flumsnack att säga att man borde hela, rätta till, hjälpa dem som begår brott istället för att ’bara’ straffa dem. Men jag tycker att kriminalvården borde vara just det den säger sig vara, nämligen vård av kriminella. Jag menar att den samhälleliga kostnaden för att straffa de här två flickorna blir skyhögt mycket högre än vad alla bestraffningsivrare förstår. Jag menar att det hade varit billigare och bättre för samhället att låta dem få utbildning och samhällstjänst som straff, att ’tvingas’ göra något vettigt av sina liv, med någon god människa som mentor. Jag har skrivit om det förut, det grönländska exemplet. Traditionellt såg man varje brottsling som en människa som hamnat snett och som behövde guidning och möjlighet att ta sig tillbaka till det ’bra’ samhället. Man såg på kriminella som människor som saknade något, inte som människor som skulle stötas bort. Så folk dömdes till att leva med en fiskarfamilj tex. Gå upp varje morgon, fiska hela dagen, dela det strävsamma livet med familjen man inkvarterades hos. När straffet var avtjänat hade personen ifråga ett yrke och hade inte hamnat ännu längre bort från det vanliga samhället.

För klent? Inget straff? Straffet bestod i att man under några års tid inte bestämde själv över sitt liv. Ungefär som att sitta i fängelse eller på ungdomsvårdhem, bara med den skillnaden att tiden där är helt jävla bortkastad och snarare förstör mer än den gör något annat.

Det är inte säkert att en lite extra fiffig kamrerstyp behöver vård när hen har försnillat miljoner kronor i skattepengar, jag låter det vara osagt. Men i fallet med till exempel Instagram-flickorna menar jag att det definitivt är något slags vård/hjälp/samhällelig uppfostran de behöver. Vi pratar om tonåringar här, inte vuxna mänskor. De vet att de har gjort fel. De vet dessutom att det inte bara var de som gjorde fel, utan ett par hundra andra människor som också spred de där jävla bilderna, men de andra tvåhundra personerna är vare sig åtalade för något brott, än mindre dömda. Vi lär dem alltså att de två faktiskt straffas oerhört hårt för ett brott som begicks av många, och att det inte är mer än rätt.

De två flickorna ska betala mer än en halv miljon i skadestånd. 15 000 kronor till vardera 38 målsägande. Med hyfsad koll på ekonomin kanske man kan betala av en mänska om året. Det vill säga förutsatt att man har ett jobb. Det har man förmodligen inte när man kommer direkt från ungdomsvården. Så vad pratar vi om för längd på straffet? Hur många år kommer det ta att betala skadeståndet? Tjugo? Trettio?

Ser man det i förhållande till straffets faktiska längd hade det varit bättre att döda. Då hade de fått sitta ett antal år och sedan komma ut, skuldfria. De här flickornas föräldrar har inga årslöner att hosta upp. Det blir räntor, betalningsanmärkningar, de blir kreditovärdiga. Skadeståndet påverkar deras liv för en oerhört lång tid framöver. Kanske för resten av livet.

Så vad har vi uppnått då? En avskräckande effekt för andra ungdomar? Förmodligen inte, det är i stort sett ingenting i världen som funkar avskräckande. Folk röker, solar, knullar utan gummi, äter fett, dricker för mycket, begår brott och kör för fort trots att vi ALLA vet att det är farligt. Skitfarligt till och med. Vi vet det, men vi tänker ju att det där händer inte mig. Det är så vi funkar.

Så vad har vi uppnått?

Jo, att ett gäng bestraffningskåta mänskor gnuggar händerna för att nu fick de minsann, de jävla ligistungarna. Sånt här går inte an blabla, buset ska visas vem som bestämmer.

Men att låta ungdomar börja livet tungt skuldsatta, vad förväntar vi oss för utfall av det? Att de sitter på sin kammare, ångrar sig djupt, träget sparar ihop pengarna, betalar av dem och sedan rakryggade och stärkta och uppfostrade går vidare till att bli nyttiga samhällsmedborgare? Någon?

Nu har ni visat vem som bestämmer. Grattis till er pyrrhusseger.

 

Vår längtan efter hjältar och våra problem att låta folk vara som de är

Jag fick ett svar på texten jag lade ut igår om att det var snarkvarning på Uppdrag Granskning den här veckan. Jag började svara men insåg att mitt svar blev så långt att det är ett eget inlägg. Åsa skriver:

Jag tycker tvärtom: Idrott handlar om känslor, drömmar, hopp och förtvivlan och fuskas det bryts hela magin. Hela förtroendet, allt det som sportstjärnorna förmedlar. Idrottsstjärnor är dessutom stora förebilder för unga och vad de gör berör oss ockås i förlängningen. Trots att jag knappt följer någon idrott längre tyckte jag detta var ett viktigt och engagerande ämne trots att det hände 1997 som dessutom sätter fingret på en oroande tanke – fortsätter fusket? Hur ser det egentligen ut?

Jag förstår hur du menar. Fast de unga vet ju inte ens vilka de numera gamla gubbsen från -97 är, så ska man göra något av detta borde det ju vara med nu aktiva mänskor. Och det är klart fusket fortsätter, det får vi ju bekräftat med jämna mellanrum. Vi vet ju ganska väl hur det ser ut också tänker jag.

Men jag håller lite med dig, jag önskar också att sporten kunde ha den funktionen i allas liv, men är det realistiskt? Jag tror att det största problemet här inte alls ligger i sporten som sådan, eller i att vi egentligen går igång så himla mycket på fusk. Det fuskas ju hela tiden, folk fuskar lite med a-kassan, lite med skatten, lite med pulvermos, lite i fia med knuff, lite på tentan, lite med botox. Inte går vi igång så in i helskotta på det.

Problemet ligger, tror jag, i vår längtan efter rena människor och någon att se upp till, någon som är precis det den verkar utge sig för att vara; en god och ren och fin människa. Eller kanske snarare; det vi tycker att den utger sig för att vara. För ärligt talat så är sportstjärnorna ju faktiskt bara folk som håller på med idrott och som råkar vara väldigt bra på det. De har ju aldrig bett om att vara förebilder och hjältar, det är vi som projicerar allt det på dem. Vi längtar efter frälsargestalter, någon man bara kan gilla, oreflekterat. Sedan kan man ju anföra att idrottsstjärnorna naturligtvis är medvetna om vilken status de har och att de får agera därefter. Njae, säger jag då. Att vi inte kan hantera att solen har fläckar är inte solens problem, det är vårt.

Utan att vara cynisk så tror jag kanske att vi behöver flytta vår längtan efter hjältar och magi någon annanstans. Eller kanske försöka sluta ha hjältar, åtminstone vi som är vuxna. Det finns i längden ingen som kan leva upp till en hjältegloria, oavsett gebit. Vi har så lätt för att bli besvikna på andra mänskor som inte lever upp till våra förväntningar. Men vilka är vi att ha förväntningar på andra än våra föräldrar, egentligen? Alla lever sitt liv så gott de kan (även föräldrar). Jag kan ta mig själv som exempel:

När jag bodde i Tyskland hade jag feministiska kamrater. De var också butchflator, dvs lesbiska kvinnor med kort hår och manskläder. De var besvikna på att jag, som de uppskattade som en engagerad medfeminist, gärna bar klänning och läppstift och högklackade skor. De första gångerna vi sågs hade jag något annat på mig, och jag var väldigt korthårig på den tiden, så de trodde att jag var mer som de. När de sedan mötte mig sminkad och klänningsklädd blev det för mycket för dem.

När jag gifte mig för andra gången för ett och ett halvt år sedan blev flera av mina vänner besvikna på att jag tog min mans efternamn. Jag heter formellt Kling Uddgren. Det gör han också, men det ’riktiga’ efternamnet är hans. Jag bytte aldrig namn när jag gifte mig första gången, för jag fattade inte vad det skulle vara bra för och jag ’är’ ju Malin Kling. Det har jag varit hela mitt liv. Mitt namn är en del av vem jag är. Men den här gången finns det fyra barn med i bilden. De heter Kling, Uddgren och Kling Uddgren. Så för att foga ihop familjen så gott det går så är det bra att vi föräldrar heter samma sak. För min man var det väldigt viktigt att Uddgren var efternamnet. För mig var det inte lika viktigt. Men för vissa vänner gjorde jag därmed avbön och något som är småborgerligt och lite antifeministiskt. Besvikelse sålunda.

När jag övergav Göteborg för Värmland blev folk både förvånade, besvikna och lite arga. Att någon vid sunda vätskor dels säger upp sig från sitt jobb (det finns ju inte så många fasta journalistjobb idag), sedan flyttar till skogen (jag tror inte bestörtningen hade varit större om jag flyttat till Uzbekistan) och allt detta för en mans skull, det var oerhört. Det var som om jag hade svikit inte bara mitt kön utan hela min ras, dvs den göteborgska innerstadsmänniskan. Homo linneastadius.

När jag har invändningar mot den socialistiska politiken blir folk besvikna för hur kan jag som har varit Faktums chefredaktör vara annat än röd? Besvikelse. Enorm sådan. Jag är inte röd. Jag är inte blå heller. Jag vägrar att låta mig sorteras in i någondera facket, av det enkla skälet att det inte funkar för mig.

Jag är inte ute efter att jämföra mig själv med några hjältar, jag vill bara illustrera att vi så gärna placerar andra i fack, vi lägger våra förväntningar i deras knän och blir sedan besvikna när de gör egna val som går på tvärs mot våra önskningar.

Behovet av hjältar var förmodligen mindre på den tiden då folk fortfarande trodde på den ultimata hjälten: Jesus. Hel, ren och fin. Snygg också. Offrade allt för andra. Hann ändå med en del oefterhärmliga stunts och tricks. Hade för övrigt också världens kanske listigaste mamma, alla kategorier. Att få nästan en hel värld att tro att det var Gud som hade varit i farten när det i själva verket varit lite rajtantajtan på höskullen med någon ung Adonis, det är så genialiskt att man blir helt matt. Bli kristna folks, det kanske hjälper. Då får man ju dessutom inte ha några andra gudar, så allt blir enklare på det viset. (Obs, inget raljerande, jag önskar att jag hade kunnat tro, det verkar så skönt att ha en gudstro. Men jag kan inte. Inte än i alla fall.)

I övrigt rekommenderar jag att ni lägger alla era hjältedrömmar i hockeyns knä. Den gör ingen besviken. Väldigt få skandaler. Inga huliganer. Och de flesta som känner mig vet att jag gillar hockey, så jag förväntar mig att ingen blir besviken nu. Blir ni det blir jag besviken.