Skolan ska vara en fristad

Ämnet är möjligen inte helt fräscht, men det är aktuellt för mig just idag eftersom jag hade folk på middag igår och detta diskuterades. Det började egentligen med Uppdrag Gransknings famösa program från i vintras, det om barnfattigdom. Den där mamman som hellre rökte, ni vet. Jag anser fortfarande att programmet i sin helhet är ett bedrövligt stycke journalistik och jag tycker fortfarande att Janne Josefsson förtjänar en lavett för att han hänger ut en mänska på det sättet som han gjorde med den där mamman. Gud så jag önskar att hon kunde anmäla honom till Pressombudsmannen. Det hade varit väldigt intressant att få det där prövat.

Nåväl. Från detta var steget inte så långt till diskussionen om skolan och pengar och utflykter/aktiviteter.

Och det jag undrar är: varför är det viktigare för medelklassens barn att få åka på utflykt med skolan en dag än att de barn som inte har råd att åka med slipper må dåligt i flera veckor? Varför är det så? Varför är det viktigare att vi som har råd glatt ska kunna betala 300 kronor utan att skänka det en vidare tanke medan den som inte har råd våndas över hur hen ska skrapa ihop 300 kronor så att ongen kan åka med? Varför är det så jävla viktigt för oss som har pengar att hela tiden ha rätten att strö dem omkring oss utan att ta hänsyn, över huvud taget, till alla dem som inte har? Och jag menar inte att folk inte får använda sina pengar hur fan de vill i det vanliga livet, jag talar specifikt om skolan. Bara om skolan, okej?

Varför går det inte att diskutera frågan om skolan som ekonomisk fristad utan att höra saker som ”ska alla lida för att några inte…”, ”det är väl allas val att…”, ”men har de det verkligen så dåligt…”, ”jag tycker det är viktigt att mina barn får det lilla extra…”, ”var ska man dra gränsen…”, ”ska man inte kunna göra nånting då bara för att…”? Vad är det som är så provocerande med att skolan ska vara jämlik, även för den som inget har?

Så här: Kära medelklasspersoner, det spelar ju för fan ingen roll VARFÖR de fattigare barnens föräldrar inte betalar. Om det är för att de hellre knarkar, spelar, röker, äter hämtpizza eller har Guess-jeans är skit samma för ungen, hen får ändå inga pengar till skolresan. Det spelar ingen roll även om det kanske faktiskt inte är något av ovanstående alternativ, för en ensamstående mamma med dålig lön klarar kanske inte ekonomiskt att ett-två-tre barn ska på skolresor varje termin. Återigen: för ungarna spelar det ingen roll. Resultatet blir detsamma. De här barnen har det tufft nog ändå, de behöver inte vara i skolans värld och känna att de är annorlunda och konstiga där också. Skolan ska vara en fristad.

Så här: Kära medelklasspersoner. Om det nu är så viktigt för era barns utveckling att få åka på utflykter, ta lite ansvar då och åk på utflykt med dem. Det gör ni ju förresten redan. Folk gör utflykter stup i kvarten. Jag vågar påstå att i stort sett alla medelklassbarn håller på med någon aktivitet, eller fler än en. Det renderar också utflykter i form av träningsläger, tävlingar, cuper osv. Om det är viktigt på riktigt att era barn gör utflykter i skolans regi, ta lite ansvar och se till att ungarna samlar in pengar genom olika aktiviteter. Sök pengar, det finns en miljard stipendier som aldrig utnyttjas och som specifikt riktar sig till aktiviteter för unga.

Ni hinner inte? Nej, inte jag heller. Och varför inte? Jo, för att barnen redan har en massa aktiviteter som ju tar tid även från oss vuxna. För att vi bor i ett hus som låter barnen hålla på med en massa pyssel utomhus men som ger oss vuxna en massa att fixa med hela tiden. För att det är jobb och logistik och matlagning och lek med barnen och nattning och läxläsning och sedan är man slutkörd. För att tiden inte räcker. Jag förstår det. Men känns det rimligt att bara för att ni och vi har valt att ha pengar, men halvkasst med tid över, så ska de barn som inte har kunnat välja något alls behöva må dåligt över att de har mindre? Det gör de redan, när de hör att klasskamraterna varit på skidresa/utlandssemester/köpt ny studsmatta/fått en iPhone. Och ge mig inga argument om att de ju redan är medvetna om att livet inte är rättvist blabla. De ska inte behöva särbehandlas i skolan. Den ska behandla rik och fattig lika. Det måste vara ambitionsnivån. Skolan ska vara en fristad.

Ni tycker det kan vara skolans ansvar att söka extra pengar? Screw you, säger jag. Hur då? Lärarna hinner ju för fan knappt bajsa med allt jävla skräp de ska syssla med nuförtiden, än mindre hålla på med pengainsamling. Detta bör ligga på kommunövergripande nivå, inget pysselprojekt för respektive skola.

Jag tror också att det ger mycket att göra saker tillsammans med sin klass, saker som inte är det gamla vanliga hela tiden. Jag tror också att det är viktigt för klassen att ha skojiga saker att se fram emot och längta efter. Men utan att somliga ska få ont i magen för att de inte kan åka med. Man kan tycka, vilket jag gör, att kommunerna borde anslå pengar för utflykter. Extra pengar. Eller att kommunen har mänskor som arbetar med detta, likaväl som de lägger en jävla massa pengar, och personal, på att handikappanpassa hela stan eller ha folk som ser till att det köps rättvisemärkt kaffe eller ha folk anställda som jobbar med jämställdhetsfrågor och framtidsutveckling. Man kan tänka sig att kommuner delar på kostnaden för en tjänst för en mänska som sitter och arbetar med att äska pengar. Det kan ju vara värt att pröva åtminstone. Jag menar inte att exemplen ovan är mindre viktiga, jag menar att frågan om rättvisa i skolan är minst lika viktig. Det handlar också om jämlikhet och jämställdhet och om hur vi formar barnens tankar. Om att ge folk, läs barnen, lite jävla andrum och låta dem få känna sig i närheten av något som är normalt. Det handlar i allra högsta grad om vår framtid. Det måste väl för fan vara viktigare än att välbeställda barn får göra dyra utflykter på andras mentala bekostnad?

Skolan ska vara en fristad. Det måste den få vara.