Alla dessa pojkar

Pojkarna ja. Alla dessa pojkar. Alla dessa män. Alla dessa män, som formar och fostrar. Och kvinnor såklart. Vi fostrar också, men de fyra pojkarna här hemma må inspireras av mitt intellekt men de identifierar sig inte med mig. Inte i sina roller som penisbärare. Kön spelar roll. Och det är väl egentligen inget problem. Det diskuteras ganska mycket vilken roll den moderna mannen ska ha. Det pratas om att männen känner sig oviktiga och överflödiga. Jag tänker allt oftare att det är vansinne att/om män går runt och känner så. Kära män, utan er går världen under. Utan er formas nya generationer pojkar till dåliga män. Och dåliga män, det är det farligaste som finns. Så se det så här: ni är asviktiga. Just nu och en lång tid framöver är ni kanske allra viktigast av alla. För om ni inte är bra förebilder, om ni inte bestämmer er för att ändra det som är dåligt med världen, då går det åt helvete. Så viktiga är ni. Jag tänkte säga känn ingen press, men jag säger tvärtom: känn pressen. Men känn också stödet. Vi är många som står bredvid er.

Egoismens pris

”Men jag älskar ju dig. Jag älskar ju dig!” Den stora, starka kroppen, böjd, ryckig av gråten. Hulkandet, snoret. Den förtvivlade, förvånade rösten. Den spruckna blicken. Bönerna.

Det var inte första gången vi hade samtalet. Eller samtalet, det var väl inget samtal. Det var inte första gången jag sade att jag inte ville längre. Men det var första gången det inte fanns någon väg tillbaka. Det visste vi båda. Det var över nu. Och jag som stod där och inte riktigt orkade vara där. Inte i det där, inte med honom. Inte göra så här, mot honom, mot vårt barn.

Men jag hade vägt för och emot så många gånger att jag knappt kunde reda ut det längre. Kvar blev inga argument. Bara en känsla av att jag inte ville, att jag inte kunde leva i känslan av att inte vilja. Att jag inte stod ut.

Inget hade hänt. Han hade inte gjort något elakt eller dumt eller fel. Han var bara som han var. Och det dög inte åt mig. Jag kände mig mest utled eller fångad eller likgiltig eller förbannad på allt det föregående. Det var inte hans fel. Det var mitt.

Jag ältar den där stunden. Den har blivit något slags avstamp för alla tankar kring om jag kunde gjort något annorlunda. Om det ändå inte hade kunnat gå. Skulden över att ha splittrat vår lilla familj, av att ha,som det ju har blivit nu, berövat min son sin far, jag vet inte var jag ska göra av den. Jag kan resonera intellektuellt kring det, och se och förstå saker. Och sedan känner jag att det inte håller, att allting landar i att jag fattade ett helt och hållet egoistiskt beslut. Att jag ville vara gladare, lyckligare, ha mer passion och glädje.

Man blir en bättre mamma då. Så står det skrivet. Det är okej med skilsmässor för man måste må bra själv också. Men jag är inte en bättre mamma nu än vad jag var då. Det är jag faktiskt inte. Och pappan var en bra pappa. Och en bra person, men inte den bästa personen för mig. Och det är egentligen bara där vi landar. Han var inte den bästa personen för mig.

Duger det? Gör det verkligen det? Kommer det duga för min son? Priset är så jävla, jävla högt. Och oundvikligt, för jag hade inte kunnat stanna, jag vet ju det.

Att min son betalar en del av priset gör det outhärdligt. Och den delen av det hade jag inte tänkt färdigt på. Det föll mig inte in att en pappa, den pappan, kunde försvinna. Fastän han redan hade gjort det en gång förut, med sitt första barn. Trots det föll det mig aldrig in. Jag är inte så jävla listig som jag tror. Det vet jag nu.

Och nu får jag leva med skulden. För nu finns pojkens pappa inte alls kvar i hans liv. Han har valt att försvinna. Ett och ett halvt år nu. Men femåringen har inte glömt. Han frågar fortfarande, han undrar varför han inte får träffa pappa, han ber att vi ska åka förbi pappa när vi är i Göteborg. Pappan som aldrig öppnar eller svarar. Pappan som har bytt alla sina nummer och gjort sig helt oanträffbar. Det är mitt fel. Jag borde skött det bättre, det borde jag. På något jävla vis.

Sonen har fått en ny, fantastisk pappa. En man som älskar honom som ett av sina egna barn. En ny pappa, som säger att det är klart vi åker förbi pappa och som sedan pratar om något annat, så den riktiga pappan får sjunka undan en stund igen. Sonen är ledsen ibland, oftast inte. Han kallar sin nya pappa för ’pappa’ nu.

Men lättnaden infinner sig inte. Lättnaden i att veta att man gjorde rätt som lämnade.

Den kommer inte.

 

Rötter

För snart tio år sedan ringde polisen till Faktum och berättade att min pappa var död. Hjärtinfarkt. Jag lade på luren, stirrade in i väggen och tänkte ’fan, fan, fan, fan, nu är det för sent det är för sent, din dumma jävel. FÖR SENT! DIN DUMMA DUMMA JÄVEL!’

Jag kände inte Benny. Vårt sista möte var en katastrof. Ingen av oss förmådde nånsin ta sig förbi det misslyckandet. Jag var drygt 20 och saker var svarta eller vita. Vi skulle äntligen ses, efter mer än tio år. Jag var nervös, uppspelt, nästan lite illamående. Så kom han. Och han var full.

Min besvikelse fyllde hela lägenheten. Efter en kort stund gick han. Jag skrev ett hatbrev och postade samma kväll.

I sovrummet i hans lägenhet fanns en koffert med gamla brev. Det nästan femton år gamla hatbrevet låg där. Jag läste det, sittandes på golvet. Jag tittade på sängen där avtrycket av hans huvud fortfarande var tydligt. Jag kunde inte minnas att jag hade hatat honom. Men i brevet stod det att jag gjorde det. Han dog i tron att jag hatade honom. Allt var så konstigt. Som en Roy Andersson-film. De urtvättade gulmönstrade sängkläderna. Porrblaskan från 70-talet där i kofferten. Så jävla mycket könshår. Och avtrycket av hans huvud i kudden. I vardagsrummet satt Ljugarn. Han bodde hos Benny. Han skulle bli hemlös nu. Ljugarn drack öl och rökte på och pratade nervöst. Grannen spelade ’Stairway to Heaven’. Allt var absurt. Och jag försökte ta in att det var för sent. Att jag aldrig kommer lära känna mina föräldrar. Jag hann inte. Min mamma var död. Min pappa var också död. Allt var för sent.

Min kompis hjälpte mig att samla ihop lite småsaker. Jag tog inte kofferten. Så gick vi. Ljugarn satt kvar, pårökt och babblande. ’When the Levee Breaks’. Sista låten på albumet.

Jag trodde alltid att jag hade tid, för min pappa var ju bara 19 år äldre än mig. Men han var också missbrukare. De blir inte gamla.

En släkting jag inte visste fanns sökte upp mig. Torpet skulle säljas. Jag visste inget om torpet. Jag åkte till torpet med släktingen. Det var obeboeligt. Men jag köpte det ändå. Jag köpte mig en rot.

Ingen annan hade gett 200 000 för det stället, för det är ingen investering. Det är pengar rakt i sjön. Men jag köpte mig en rot. Min farfars far byggde det där stället. Min farfar föddes där. Han och alla hans sex syskon. I sjön i närheten dök hans bror och slog i huvudet så illa att han dog. Det berättade släktingen. Lillstugan byggde farfar så att han och farmor fick ett eget utrymme när de var på besök. Det är en hektar stort. De odlade, det kan man fortfarande se. De hade grisar och en ko. Förr fanns det bäcköring i bäcken som rinner över tomten. Det finns ingen väg, allt kördes med traktor genom skogen eller bars upp. Och därför har det heller inte renoverats. Jag lät lägga om taket för några år sedan, för att stoppa förfallet. Byggubbarna bar upp vartenda plank. Polska gubbar. De svenska byggfirmorna vägrade.

Vi skulle ses igen, släktingen och jag. Han hade släktforskat och hade massor att berätta. Jag, den rotlösa, ville så gärna veta.

En annan släkting ringde. Släktforskaren hade dött. Cancer. Det gick fort.

Igår kväll ringde en ny rot. Min gammelmormors systers barnbarn. Hon hade äntligen hittat mig. Släktforskerskan har massor att berätta, fast om min mammas sida. Vi ska ses snart. Det blir fint. Det är inte för sent.