Skål på dig, farmor lilla

”Och när du kommer hem så tar du en gin och tonic för mig.”

Det gör jag. Nu. Och jag går sönder.

Min farmor ska dö. Hon ligger på Östra och väntar. Och hoppas. Det senaste året har krämporna varit för många, och för begränsande. Hon vill inte leva längre.

Det är bra att hon är trygg i sitt beslut. Men just nu känner jag bara att jag inte vill. Jag vill inte. Jag vill inte bli lämnad ensam kvar. Den sista jag har kvar, och den enda jag har haft, som är lik mig, som delar mitt blod och som förstår hur jag fungerar. Vi kan prata om allting. Farmor skulle släktforska, hon skulle skriva ner det hon minns. Det blev inte så. Igår sade farmor plötsligt att om jag hade några frågor skulle jag ställa dem nu, för nu är det sista chansen. Jag hann inte. Innan jag kom på en enda fråga hade hon vandrat in i dimmorna igen.

Jag stannade på vägen hem från Göteborg idag. Gick in på blomsterhandeln i Mellerud och stirrade på orkidéerna och grät. Farmor har en massa orkidéer som hon har fått av min faster. Hon är stolt över att de blommar nästan jämt. Hon pysslar med dem någon timme varje vecka och de lever ett prima liv med ljus utsikt över Vättlefjäll. Blomsterhandelmannen höll sig undan. Det var nog lika bra det.

Farmor är en av de starkaste mänskor jag känner. Hon förtränger mycket, men det verkar funka för henne. Två barn har dött ifrån henne; min pappa och min farbror. Hon har förlorat två män i prostatacancer. Hon blev av med sin högerhand när en nylonmorgonrock fattade eld när hon skulle ställa in något i ugnen (eller ta ut, jag minns inte). Nylonet smälte fast på huden och brände fast så hårt att skelettet började brinna. Handen blev en bränd klo. Den amputerades. Hon lärde sig skriva och måla med vänsterhanden. Hon har överlevt fyra hjärtinfarkter. Det finns mer, men ni fattar. Keep calm and carry on är liksom ingen poster för henne, det är hon.

Farmor försvann, som alla i min släkt, när jag tvångsomhändertogs. Inget klander i det, det var inte möjligt att hålla kontakt eftersom den första fosterfamiljen inte ville det. Hon kom tillbaka in i mitt liv när jag var i sena tonåren. Sedan dess har vi haft kontakt, mer eller mindre regelbundet.

När jag var hos henne för någon månad sedan sade hon att hon hade börjat rensa i skåpen inför döden. Hon sade att det var lite märkligt att tänka på att man aldrig mer kommer göra vissa saker, till exempel åka till Spanien där hon har tillbringat vinterhalvåret de senaste 30 åren. ”Aldrig mer”, sade farmor, ”det är ett märkligt perspektiv. Men jag känner mig färdig med detta nu.”.

Någon vecka senare åkte hon in på sjukhus. Blödande magsår. Hon kom hem igen, förra veckan åkte hon in igen. Hål i tarmen. Det läcker avföring ut i bukhålan. Hon vägrar opereras. Nu kommer hon nog inte ut mer. Och vi ses nog aldrig mer. Aldrig mer.

Hur tar man farväl av någon som ska dö?

”Jag kommer ner igen på lördag. Vi ses då” sade jag. Och kände hur jag nästan bröt ihop, men bara nästan. Det var för absurt. Att åka hem, lämna henne där. Säga hejdå för sista gången.

”Det tror jag inte vi gör lilla vän” sade farmor. ”Men var inte orolig, jag är helt lugn. Jag är inte rädd. Jag är redo att dö nu. Ta vara på dig och dina pojkar. Lev väl. Jag hälsar din pappa om det blir så.” Hon plirade mot mig och såg nästan ut som vanligt för ett ögonblick. Jag höll ihop. ”Och när du kommer hem så tar du en gin och tonic för mig.” Då brast det. Hennes och min jävla favoritdrink, den knäckte mig. Farmor som säger giiin, med långt bohuslänskt ’i’. Varför just den grejen blev den utlösande faktorn vet jag inte. Kanske för att den var minst högtidlig av allt i det rummet, där och då. Minst allvarlig. Tusen slangar, maskinblipp, personal och lilla greiga farmor mitt i alltihop. Gin och tonic.

Skål farmor.

Vem är ett maskrosbarn?

Första gången jag hörde begreppet var jag i tonåren. En kompis mamma hade fått höra somligt ur mitt liv och konstaterade att jag ju var ett maskrosbarn. Hon förklarade vad det innebar. Och jag kände mig lite stolt.

Jag har inte tänkt så mycket på detta tills för ett par dagar sedan. Igår intervjuades jag och ämnet var just maskrosbarn.

Vi pratade mycket om hur man tar sig igenom svårigheter, vilka strategier jag, medvetet eller omedvetet, använt mig av för att överleva eller bara klara den mentala hälsan så gott det nu gick. Hur det kom att just jag klarade mig.

Och jag tänker att det är så lätt för mig. Mitt liv har innehållit mycket skit. Det är ju bara logiskt att jag mår dåligt, att jag är depressiv och kanske lite konstig och att allt jag gör som inte faller in i kategorin galen knarkare är en ren bonus. Grattis för varje lyckat steg, liksom.

Ja, jag klarade mig. Jag kanske föddes lite starkare, med lite mer jävlar anamma. Jag hade min gammelmorfar. Mannen som gav mig allt från att jag föddes tills jag togs ifrån honom när jag var sex år. Jag kan inte minnas ett enda tillfälle när han inte hade tid för mig, förutom de enstaka fylleslagen. Den kombon slår det mesta. Grundkänslan av att jag var fantastisk och viktig räckte för att gnagas på under åren som kom. Så klarade jag mig verkligen mot alla odds? Det kanske, i själva verket, är ganska logiskt att jag är där jag är. Jag vet inte.

Dessutom – mitt bajs är tydligt, lätt att avgränsa, det syns var i rummet man än står. Jag får klappar på axeln för att jag har klarat av att ta mig igenom det. Min skit är, på det sättet, så oerhört enkel att förhålla sig till. Jag har aldrig behövt identifiera mig med de mänskor jag har vuxit upp med, om jag inte valt att göra det. Jag har, på vissa sätt, varit fri att skapa mitt eget vuxenjag. (Obs, rekommenderas dock inte. Det är för svårt.)

Men alla ni som vuxit upp i de till synes normala familjerna, hur är det med ert bagage?

Jag har så många vänner där det på ytan sett helt normalt och fint ut men där det har funnits andra saker som format livet negativt. Kanske inget tydligt missbruk eller misshandel, men kanske ett missbruk man inte låtsas om. Lite för många fredagsdrinkar, som blir onsdagsdrinkar och söndagsdrinkar och torsdagsdrinkar. De subtila sakerna. Föräldrarna med den verkligen asdåliga relationen, med kamp och bjäbb och syrliga kommentarer. Familjer där barnen aldrig får se mor och far visa kärlek för varandra, där konflikten ständigt ligger på lur, där inga kyssar utväxlas. Eller familjer där en förälder kanske inte mår så bra, men man inte talar om det. Eller där det saknas respekt, där den ena inte lyssnar på den andra. Tjat. Tråk. Familjer där gränserna mellan mammans liv med barnen åtskiljs tydligt från pappans liv med barnen. Parallella verkligheter, under samma tak. Familjerna där livet havererar när barnen flyttar hemifrån för då finns inget, inget kvar att knyta upp vardagen kring. Föräldrar som inte talar med varandra, vad gjorde det med er? För de är era föräldrar. Det är en naturlag att ni, på något jävla vis, måste förhålla er till dem, eller hur? Aktivt ta avstånd, om så. Men likafullt är det era föräldrar. Ni är en del av dem, och de av er.

Att ni mår lite dåligt över er uppväxt gills inte riktigt lika mycket som att jag gör det över min, eller hur? Er kan man avfärda med någon skämtsam kommentar om att alla vi storstadsmänskor lever i en Woody Allensk verklighet där terapi och psykisk ohälsa är på modet. Alla borde gå i analys. Alla känner efter så förbannat.

Så växer ni upp. Ni skapar, mer eller mindre krampaktigt, nya kärnfamiljer. Gör om, gör rätt. Ni är trygghetsnarkomaner. Eller inte alls, för ni är så sargade av det normalare livet att ni inte riktigt klarar av det där med relationer. Det är inte värt det. Det är för svårt. Kompromissandet. Ni rör er, hela tiden. Det växer ingen mossa på en rullande sten.

Vem är maskrosbarnet? Kanske är det den till synes normala som växte upp med helt uppfuckade förebilder men som ändå lärde sig älska, som ändå skapat bra relationer till andra mänskor. Ju mer jag tänker på detta desto mer känner jag att jag inte gillar benämningen. För den baxar in mig i ett fack. Och den låter er andra stå utanför. Den får det att låta som om jag är starkare än vad ni är, men det är jag inte så himla säker på att jag är.

Och vad är värst, skiten man ser eller den man inte ser och som man inte ens vet om den är skit eller bara normalt liv?

Rötter

För snart tio år sedan ringde polisen till Faktum och berättade att min pappa var död. Hjärtinfarkt. Jag lade på luren, stirrade in i väggen och tänkte ’fan, fan, fan, fan, nu är det för sent det är för sent, din dumma jävel. FÖR SENT! DIN DUMMA DUMMA JÄVEL!’

Jag kände inte Benny. Vårt sista möte var en katastrof. Ingen av oss förmådde nånsin ta sig förbi det misslyckandet. Jag var drygt 20 och saker var svarta eller vita. Vi skulle äntligen ses, efter mer än tio år. Jag var nervös, uppspelt, nästan lite illamående. Så kom han. Och han var full.

Min besvikelse fyllde hela lägenheten. Efter en kort stund gick han. Jag skrev ett hatbrev och postade samma kväll.

I sovrummet i hans lägenhet fanns en koffert med gamla brev. Det nästan femton år gamla hatbrevet låg där. Jag läste det, sittandes på golvet. Jag tittade på sängen där avtrycket av hans huvud fortfarande var tydligt. Jag kunde inte minnas att jag hade hatat honom. Men i brevet stod det att jag gjorde det. Han dog i tron att jag hatade honom. Allt var så konstigt. Som en Roy Andersson-film. De urtvättade gulmönstrade sängkläderna. Porrblaskan från 70-talet där i kofferten. Så jävla mycket könshår. Och avtrycket av hans huvud i kudden. I vardagsrummet satt Ljugarn. Han bodde hos Benny. Han skulle bli hemlös nu. Ljugarn drack öl och rökte på och pratade nervöst. Grannen spelade ’Stairway to Heaven’. Allt var absurt. Och jag försökte ta in att det var för sent. Att jag aldrig kommer lära känna mina föräldrar. Jag hann inte. Min mamma var död. Min pappa var också död. Allt var för sent.

Min kompis hjälpte mig att samla ihop lite småsaker. Jag tog inte kofferten. Så gick vi. Ljugarn satt kvar, pårökt och babblande. ’When the Levee Breaks’. Sista låten på albumet.

Jag trodde alltid att jag hade tid, för min pappa var ju bara 19 år äldre än mig. Men han var också missbrukare. De blir inte gamla.

En släkting jag inte visste fanns sökte upp mig. Torpet skulle säljas. Jag visste inget om torpet. Jag åkte till torpet med släktingen. Det var obeboeligt. Men jag köpte det ändå. Jag köpte mig en rot.

Ingen annan hade gett 200 000 för det stället, för det är ingen investering. Det är pengar rakt i sjön. Men jag köpte mig en rot. Min farfars far byggde det där stället. Min farfar föddes där. Han och alla hans sex syskon. I sjön i närheten dök hans bror och slog i huvudet så illa att han dog. Det berättade släktingen. Lillstugan byggde farfar så att han och farmor fick ett eget utrymme när de var på besök. Det är en hektar stort. De odlade, det kan man fortfarande se. De hade grisar och en ko. Förr fanns det bäcköring i bäcken som rinner över tomten. Det finns ingen väg, allt kördes med traktor genom skogen eller bars upp. Och därför har det heller inte renoverats. Jag lät lägga om taket för några år sedan, för att stoppa förfallet. Byggubbarna bar upp vartenda plank. Polska gubbar. De svenska byggfirmorna vägrade.

Vi skulle ses igen, släktingen och jag. Han hade släktforskat och hade massor att berätta. Jag, den rotlösa, ville så gärna veta.

En annan släkting ringde. Släktforskaren hade dött. Cancer. Det gick fort.

Igår kväll ringde en ny rot. Min gammelmormors systers barnbarn. Hon hade äntligen hittat mig. Släktforskerskan har massor att berätta, fast om min mammas sida. Vi ska ses snart. Det blir fint. Det är inte för sent.