En sjuk nation

Vi blev påkörda bakifrån igår, maken och jag. Vi var på väg hemåt från Stockholm och hade stannat vid rödljusen i Karlskoga när en bil kom farande och körde rakt in i oss.

Det gick bra. Maken klarade sig med en smäll på knät, ett blåmärke i sidan och stela muskler i nacke och rygg. Tror vi i alla fall. Whiplashskador kan tydligen smyga sig på flera år senare. Men just nu tror vi att han klarade sig. Jag tappade medvetandet några gånger, var väldigt blek, mådde illa och kunde inte stå upp och fick skumma pirrningar i händer och fötter. Det var skäl nog att dra igång en jätteapparat med ambulans och vårdpersonal och en hemsk krage som skulle hålla allting på plats. Jag surrades fast på en plastbräda och fraktades till akuten och låg fastspänd på alla möjliga vis, ett tag med blå frigolitmojänger vid öronen och tejp i halva fejset. Mina kläder sprättades upp (farväl underbara Sonia Rykiel-bh) för jag kunde under inga omständigheter resa mig och gå på toaletten.

Jag fick all tänkbar vård. Jag röntgades och petades på, det klämdes på rygg och bröstkorg och ben och allt, flera gånger. Jag tittades i ögonen och det togs blodprov och ställdes frågor och var ett fasligt ståhej.

Det var fantastiskt. Tack alla fina skattebetalare för att jag fick uppleva detta. Det är ni som möjliggör det här. Det är första gången jag hamnar mitt i en sådan här vårdsituation  och för första gången i mitt liv insåg jag vad det är våra skattepengar gör. Jag vet ju naturligtvis vad våra skattepengar betalar, men ändå; det blev väldigt påtagligt där och då, bland alla blåljus och larm. Och senare, på akuten.

Så varför hela denna harang? Jag vill tacka er, jag vill tacka de okända välgörare som stannade sin bil och kollade hur det var med oss och som fixade spypåse åt mig och höll mig vaken och som stannade tills räddningspersonalen dök upp. Jag vill tacka räddningstjänstpersonalen. Utmärkta mänskor, allihop. Men jag vill också påpeka ett par saker:

1. Jag fick vänta över en timme på ambulans. Den fick åka från Laxå till Karlskoga och det är jävligt långt. Ambulanssjuksöterskan bad om ursäkt för att det tog så lång tid. Jag sade att det inte gjorde något, för det var nog ingen fara med mig. Då svarade hon att det var ju tur det i så fall, för ambulansen hade inte kommit fortare för det. Nej, just det. Över en timme, ska vi ha det så?

2. Jag har hjärnskakning nu. Det är inte mycket mer att göra än att ta det lugnt, det går ju över. Men efter att ha kostat på mig alla möjliga undersökningar och röntgen och en hel drös personal som bara pysslade med mig, i flera timmar, så var läkaren ändå tveksam till att sjukskriva mig. Han sade att det ”naturligtvis är bra att ta det lugnt ett par dagar”. Det är inte samma sak som att jag bör vara sjukskriven, tydligen. Men både maken och jag ska vara noga med att åka direkt till sjukhuset om vi får sluddrande tal eller känner oss förvirrade eller på annat sätt avviker från vårt normala beteende. För vi kan ha fått hjärnskador eller annat som inte syns genast.

Förstår ni lite vad jag är ute efter? Ena stunden är det värsta pådraget trots att jag uppenbarligen inte ligger för döden. Nästa stund konstateras att jag kanske har allvarliga skador som vi inte ser ännu, men gå till jobbet bör jag göra ändå, fast ändå inte, men läkaren vill inte bli indragen i något som har med Försäkringskassan att göra.

Jag vet inte hur man ska ratta detta, jag vet bara att det här är sjukt. Jättesjukt.