Till Gunilla von Halls försvar

Så var det dags igen. Lite sånt där allmänt raljerande småskojigt pissande på överklassen. Den här gången riktat mot en skribent på Svenska Dagbladet, Gunilla von Hall. I dagens blaska har hon en krönika om barnkalas och att de har dragit iväg för mycket. Hugga salt i saltgruvor, besök i chokladfabriker, uppblåsbara borgar, trollkarlar osv. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/barnkalasen-har-gatt-over-styr_8293708.svd

Texten är inte särskilt välskriven, men ämnet är lika relevant som mycket annat som skrivs. För mig är ämnet definitivt aktuellt, men jag tänker att det kan vara intressant även för andra. Att barnkalasen spårar ur är väl ett tecken på något annat i samhället, precis som ALLT annat. Sedan kan man ju diskutera vad ’spåra ur’ är också, och var gränserna för det går. Kompensatoriska kalas, organiserade av föräldrar som tillbringar för lite tid med sina barn? Kanske det. Eller bara föräldrar med resurser nog att leja bort kalasandet, skönt att slippa tänka ut, och hålla i lekar och annat jox. Kanske det. Jag vet inte.

Precis som en himla massa texter i våra dagstidningar berör temat barnkalas bara en begränsad grupp, nämligen dem som har barn. Men även om det stämmer kan väl en text om något som inte direkt berör mig vara intressant? Det kan väl kanske till och med finnas en vits med att öppna en tidning och råka läsa nåt man inte vet nånting om.

Men det är inte ämnet som upprör. Det är att von Hall, som ju dessutom heter ’von’ gubevars, beskriver en överklassmiljö i Genéve. Att sonen heter Gustave. Sådana saker.

Von Hall kanske är gift med en fransktalande person, jag har ingen aning. Kanske heter sonen därför Gustave. Kanske heter han Gustave för att hon, precis som andra svenska föräldrar som inte heter ’von’ tyckte att något annat utrikiskt namn (William, Kevin, Cassandra, John, Melvin) är fint. Men flera av de namnen är anammade av medelklassen och därför kvalar de inte in i kategorin med saker vi kan håna.

Vänd på det. Varför är det nånsin okej att racka ner på någon bara på grund av socioekonomi eller härkomst? Det är ju aldrig någonsin okej att håna folk som är fattiga eller har annan etnisk härkomst än vi, den vita medelklassen, har. Det kan man inte göra utan att folk går i taket. Och minns att när jag säger ’vi’ så menar jag dem som är som jag: vit, utbildad medelklass. Men överklassen får man håna.

Det här ämnet kvalar, enligt en hord av mina vänner, inte direkt in i kategorin saker som är viktiga på riktigt. Folk med resurser är på något plan starkare än dem utan, därför behöver de kanske inte skyddas och försvaras lika mycket som dem som inte klarar detta lika väl själv. Vilka som ska bestämmas, av medelklassen, tillhöra den ena eller andra kategorin, ja det är en diger uppgift. Ett ämne värt en egen text någon dag.

Men även om somliga grupper eller mänskor kanske, och jag menar verkligen kanske, är bättre på att försvara sig, så betyder det inte att det är fri jakt på dem, och deras barn, hela tiden. Visa lite anständighet. Man kan kritisera folk för deras handlande, eller deras åsikter. Men man kan inte kritisera folk för att de heter det de heter eller för att de har det ursprung de har. Det är bara korkat.

Jag skulle vilja framföra den revolutionerande idén att vi kanske ska låta alla döpa sin barn till vad de vill och att även om någon med ett överklassnamn skriver en text med överklassmarkörer så kanske vi kan höja blicken lite och diskutera ämnet som sådant och inte detaljerna.

För kom inte och säg att ingen av er med barn har råkat ut för föräldrarna som arrangerar piratkalas på det kommunala badet eller som hyrt in en trollkarl eller gjort nån annan grej utöver fiskdamm och glasspinne. Om man har jävligt mycket pengar så kanske man inte hyr det kommunala badet, man kanske tar med ungarna till en chokladfabrik istället. Vad spelar det för roll? Man kanske kan fundera över varför man blir provocerad och stressad och inte bara gör som några av föräldrarna i von Halls text, nämligen bjuder in barnen till lek i parken.

Kom inte heller och säg att vi inte gör samma sak själva. Vi tävlar också. Men i vår del av världen, med kombinatonen för lite tid och inte tillräckligt mycket pengar för ponnyritt i urskog för alla barn, så är det allra allra finaste att ordna kalas hemma. Att hyra bort det skulle nästan ge lite underklassvarning, även om ingen skulle använda det ordet. Det ger mer status att ordna kalas där allting är hembakat, där man hittat på aktiviteter, förberett nedgrävning av skattkista eller plogat upp en del av sjön för fyrhjulingskörning, borrat hål för vinterfiske, ordnat linbana i trädgården eller något annat underbart.

Min poäng, idag: Låt folk vara där de är så länge det inte inkräktar på ditt liv, oavsett vad de heter. Barnkalas i Genéve kan rimligtvis inte ha någon som helst effekt på ditt liv och en undermålig text är glömd i morgon, så låt von Hall vara ifred.

Om brott och straff

Hej läsare!

Min långa bortovaro från bloggen beror på en hjärnskakning jag drog på mig vid en bilolycka för snart en evighet sedan. Jag har varit förbjuden att konsumera information, skriva, titta på tv etc etc. Jag är fortfarande inte återställd, men jag tänkte ändå göra ett litet försök att skriva något idag.

Så, till saken.

 

Jag läser Svenska Dagbladet. En av de ledarskribenter jag helst läser är Sanna Rayman. I söndagstidningen skriver hon om det bisarra Vänersborgsfallet, det med en tvåbarnsfar som misshandlades, hölls fången, våldtogs och tvingades utföra ett rån. Domarna föll nyligen men mannen själv kunde inte närvara för han hade blivit livshotande knivhuggen av en kompis till de åtalade.

Jag gillar Raymans ledare, för det mesta. Jag håller inte alltid med, men jag tycker hon skriver bra och att hon har en klar och redig skalle och att hon får mig att tänka till. Så icke i den text jag nyss läste. Jag blev bara trött och förbannad och tycker det är synd att hon nyttjar tillfället att elda på populistiska stämningar om tuffare tag mot buset. Men det gör hon faktiskt i den här texten: http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/endast-lynchmobben-talar-om-las-och-bom_8026186.svd

Det finns, mig veterligen, inga samband mellan hårda straff och lägre brottslighet. Låt mig till exempel hänvisa till USA (att jämföra med stolleländer där folk blir av med an hand för att de snor en banan är ingen relevant jämförelse, därför låter jag bli det. Vi måste jämföra oss med demokratier). Bland de hårdaste straffen i västvärlden, och den absolut högsta kriminaliteten.

Att känslan av att det är hårdare straff för ekonomisk brottslighet än för dråp och våldtäkt inte blir så bra kan jag hålla med om (Rayman talar inte om detta, men jag tycker det ligger implicit i diskussionen, därför tar jag upp det). Om det de facto är så det ser ut, alltså att kamrersbrott straffas hårdare, det vet jag inte. Men vi kanske kan vara överens om att tuffare tag skapar ett hårdare samhälle, generellt. Att fängelsestraff, eller vilket straff som helst, mest handlar om vårt behov av vedergällning, ja det kanske man inte kan bortse ifrån, för visst vore det absurt om man kunde göra vad fan som helst utan påföljd. Men det handlar ju kanske i så fall om att vi borde se över straffen överlag i så fall. Och inte minst domarna som fälls. Motsvarar straffskalan/domarna våra moraliska förväntningar? Ska de ens göra det? Om tillräckligt många skriker om dödsstraff, ska vi återinföra det då?

Att ha folk i fängelse är galet dyrt och helt jävla verkningslöst, det är däremot bevisat, gång på gång. Oerhört få, om ens någon, kommer ut från valfri anstalt som bättre människor än vad de var innan, snarare kommer de ut som trasigare och bittrare människor. De är brännmärkta, många av dem återfaller i kriminalitet. Och det har vi som samhälle, med vårt straffsystem, varit med och skapat, även om det faktiska valet att begå ett brott naturligtvis är deras eget.

De här människorna ska fortsätta leva med oss, vi får alltså hantera dem även framgent. Så därför kanske det vore smart att ändra inriktning på det som ändå kallas kriminalvård. Det är idag åt helvete långt ifrån vård, det är bara skitdålig förvaring.

Jag gör som jag brukar när den här diskussionen kommer upp. Jag hänvisar till det gamla grönländska sättet att se på brottslingar. Som viktiga delar i samhället. Ingen individ fick gå till spillo. Grönlänningarna såg på kriminella som människor som saknar något, och som behöver hjälp att hitta det, och sin plats i samhället. Jag tycker att det i allra högsta grad är vad brottslighet handlar om, även i Sverige. På Grönland hade man länge (innan danskarna kom och förstörde det mesta av det landet) ett system där de kriminella dömdes till att bo med en familj. De fick bo och leva och jobba med familjen, som oftast livnärde sig på fiske eller jordbruk. Idag finns rester av det systemet fortfarande kvar. Dömda mänskor arbetar på dagarna, ute, på vanliga jobb. För detta får de en lön (inte en normal lön, fångarna är billig arbetskraft, men har vansinnigt mycket mer betalt än svenska fångar) som de dock inte kan disponera som de vill. En viss summa får de använda att köpa saker för. Däremot har de, när de släpps, ett sparkapital. Nätterna tillbringar de på anstalten. När de kommer ut har de förhoppningsvis lärt sig ett yrke, om de inte hade något innan, och kanske till och med jobbat på så bra att de har en anställning.

Att de bor på anstalten är inte lika bra som det gamla systemet, men det är kanske en anpassning man får acceptera, för det torde vara ganska svårt att hitta hem till alla fångar som behöver ett. Men man kunde ju ha både och kanske.

Nackdelen? Till exempel att du en vanlig tisdag på Ica plötsligt kan råka stå bredvid den som mördade din familj. Men det kan du ju nu också, fast några år senare.